I skenet av ingenting.
I skenet av ingenting. I ljuset av himlen. Bakom de grå molnen.
Att gå genom kvällen. Genom dimman. Genom miljön i tystnaden. Genom känslorna och barndomen. Genom det kända. I en annan. Att vara en ny. En som minns men inte känner samma sak.
Att titta åt vänster och se ljuset. Skenet av ljuset. Det enda som håller dig kvar, minnesbilden och känslorna väcks till liv. Så som det var. Så bra det var. Så rätt.
Vrid tillbaka huvudet, möt det kända i den okändas sinne. Känslan att vilja känna nostalgi, kärlek och tillhörighet. Inte tomhet. Distans.
Jag är inte där längre. Jag vrider huvudet åt vänster och ser mitt band. Ser ljuset långt där borta. Det lilla ljuset som binder mig till det stora huset. Den stora gården. Med de stora problemen.
Ett litet ljus till vänster. Det betyder så mycket. Men det tillhör också det som var. Den rationella tanken vet att det var förut. Med det kända.
Nu är ljuset det som finns. Är ett ljus tillräckligt för att hålla det kända känt? Är ljuset till vänster tillräckligt starkt. Ljuset till vänster brinner i mig. Med flera andra ljus.
Att se det kända med en annans ögon. Att inse distansen. Tystnaden och skymningen. Den tårögda känslan. Friden och vinden.
Det kända i skenet av ingenting med ljuset till vänster.
