tintiiin

Så sitter jag ännu en kväll med datorn i knät. Diskmaskinen jobbar rytmiskt framför mig, kökslampans sken ligger lite jobbigt mot vänsterögat, fingrarna känns stela i det snabbt annalkande kylan. Nya rön om att spermierna försämras av laptopens värme; efter endast tio minuter kan det vara skadligt. Tur jag inte är av det manliga könet då. I min frusna värld kan datorns värme, kanske inte kännas livsavgörande för det är ju en rejäl överdrift, men definitivt en livskvalitéhöjare vissa tider.

Som så mycket i dessa dagar funderar jag. Idag har jag förbannat kylan, vilket i sig inte är kontroversiellt måhända, men jag älskar vintern. Jag älskar vinter- och frostlandskapen. Jag älskar den friska men korthuggna luften. Jag gillar att andas in och känna minusgraferna i näsan. Men må något ont hända KYLAN!!! Så motsägelsefullt. Men ändå inte om vi ska ta det snäppet längre; Jag älskar blåst och vind, men inte snål motvind. Men tänk att stå vid vattenbrynet, blicka ut över ett fridfullt landskap, höra en fågel kvittra, en hund krafsa, havet plaska. Känna lukten av naturen. O ha vinden i håret. Vinden runt kroppen. Känna blåsten formas runt dig. Få den friska vinden i ansiktet.

Men observera här; vinden runt mig. Att vara vindtätt klädd med en varm tröja och tjocka byxor gör mig lycklig en blåsig dag. Att vara lager-på-lagerklädd med mössa och vantar och halsduk, raggsockor, utan glipa i midjan en kyligt kall höstdag det ger mig en känsla av att vara nöjd. Att kunna njuta av något som i sig är ganska avskräckande. Då har jag vunnit en liten seger. Men att känna vinden ila genom byxorna, genom blixtlåset i jackan. Att känna hur öronen värker av kylan, fingrar och tår som domnar bort. Det är rackarns ogivande.

Det finns dåliga kläder, inget dåligt väder. Det är allt en sägelse som stämmer bra det.

Min vän Frida lärde mig en dag att försöka gilla regnet vi nedstämda traskade hem i. Jag lär mig fortfarande älska vädret.