tintiiin

Toppeltjo.

Jag vet inte om jag börjar bli någon hemskt tråkig, allmän vardagsbloggare men kraften att antigen åsiktsmässigt eller känslomässigt/peppande engagera mig infinner sig inte riktigt just i detta nu. Jag har varken tiden eller orken. Men jag kan berätta vad jag ägnat denna dag till. En dag som varit bedårande på flera vis.

Jag har varit på extremt gott humör. Jag kom upp i lagom godmorgon-ta vara på dagen-tid (det vill säga 09.00 efter att undersökt snoozefunktionen på M:s lite smått underliga väckarklocka som hon är den givmilda person att låna ut till en mobillös själ som mig), gröt och en baguettebit. Puis j'ai attaqué grammatikövningarna, förstod och diskuterade med E. Gött. Klar och promendsugen ger jag mig ut, strippar längs med vägen för solen är verkligen varm (kan det bero på att klockan var runt mitt på dagen?) och kommer hem igen för att lagom hinna med en snabbdusch och lite lunch (?) bestående av ännu en baguettebit med avocadoröra med stekta champinjoner i.

På strålande humör tar vi oss ner till stadens centrum och placerar oss längst fram i klassrummet där jag och E aktivt deltar i 2.5 timmes grammatiklektion. Inte illa, mycket pluspoäng på det.

Fortfarande på gott humör efter detta letar jag och E oss ut i de yttersta östra delarna av Aix som var utomordentligt trevligt; en härlig pittoresk småbyskänsla med mycket lövverk och stenmurar.

Purjolöksinköp på vägen hem och en potatissallad skapades, nyhetsartiklar till morgondagens expression-klass diskuterades och översattes, tolkades och stödord skrevs ner. M dök upp från sin kvällspomenad, och potatissalladen avnjöts med laxburgare, pitabröd, chèvrekräm och sallad. Ett varsitt glas rosé och vi skålade in en vanlig mitt-i-veckan-onsdag.

Ett leende på läpparna klistar sig fortfarande kvar även om jag behöver förklara snönöd och motorhaveri på franska imorgon så tror jag allt att det blir bra.

Nu är det tyst och jag är i behov av kommunikation.

Nu letar jag rätt på paus-knappen på min produktivitetsanda och mitt bocka-av-på-to-do-listan-flyt (flow/mood). En stor parentes blir här att jag i detta inlägg blev lite sugen på att se hur många engelska uttryck jag egentligen ville lägga in men hämmar mig själv att göra för att ge texten ett mer dynamiskt djup; okej, slutparentes. En gnutta nöje måste allt blandas upp med, inte för att jag känt mig instängd och låst i mina måsten denna tisdag och inte heller för att jag känner mig speciellt duktig. Men för att blåsa upp (boosta) mitt självförtroende lite ska jag som allra kortast rada upp avbockade punkter.

Jag har denna molnens och solens dag deklarerat, tagit kontakt med supporten (engelskt, fast försvenskat - räknas inte? Kundtjänst heter det i och för sig) till mina trasiga mobil och diskuterat postgången som förkrångligas lite av min belägenhet, jag har uppdaterat min CS-sida (CS som i couchsurfing kan inte räknas eftersom organisationsnamnet är det engelska, soffsurfare är dessvärre inte gångbart i svenskan) som jag fullkomligt av ren desperation ignorerat. Jag har uppdaterat kvittoihopräkningen (här finns ingen motsvarighet på engelska, jag älskar att göra långa sammansättningar!) av kontantinköp av mat för mars månad, observera här att fransmännen använder uttrycket, som kan likställas med det svenska lite ålderdomliga, relativt frekvent; au mois de mars. Jag har skrivit ett litet brev som jag anser vara ganska innehållslöst men som ändå är ivägskickat som livstecken till mormor. Jag har gått till banken och diskuterat Lettre Recommandé och proof of address (här åker jag stenhårt dit, vad heter det på svenska? Adressbevis? Knappast...). Jag har mejlat CAF:s kontaktruta och frågat hur sjutton jag ska ansöka om deras pengar (här ville jag definitivt lägga in ett moneeeeeey).

Ovanpå detta har jag även skrivit på min litteraturanalys.

Som sagt inte illa (not bad), och till det så sov jag till halv tio, har lockat med E på en promenad i skymningen och köpt ett par supersöta ballerinaskor samt dreglat över ett par fräna sandaler.

Jag vet att det borde vara något mer på to do-listen (det här är hemskt, nog att jag är okej med att man säger to do-list, men att jag använder det engelska list med ett svenskt grammatiskt morfemböjningssuffix - bara för jag kan den grammatiska termen! - fy skämmes på mig; att-göra-lista, eller the to do-list.), men jag har glömt vad det är.

Mina pastafjärilar är borttappade och klockan tickar mot sent.

Onsdag och söndag. Ni vet mina bekymmer (här ville jag oerhört gärna skriva issues, jag vet inte ens om bekymmer är en vettig översättning, vart är min svenska på väg?) över de två dagarna, men imorgon är det grammatik med Claire och nyhetsletande som väntar. I solen kanske? Ni skulle se mina fräknar nu.

Fler berg att bestiga imorgon?

Att snåla med ledutmärkningsfärgen går nog också under kategorin Typiskt franskt (bland så mycket annat). Jag och M satt vid ett-tvåtiden idag och funderade på vad det skulle bli av dagen. Jag tyckte M kunde gå och klättra idag istället för imorgon så vi kunde svettas på Abs & Ass- och bodypumppassen imorgon, men det gick inte då hon skulle träffa en på klättringen som endast var där imorgon. Och idag går det inga roliga pass, förutom det sista som ändå gör att man får vänta på bussen i nästan en timme. Så, inte det. Ut och springa? En promenad? Jag vet inte, inget kändes så lockande. Så ja, varför inte bestiga vårt berg, Sainte Victoire?

Sagt och gjort, (mini)bussen från l'Office de Tourism vid kvart över tre, en lagom varm eftermiddag väntade oss, med en halvmulen sky och lagom fläktande vindar. Men som sagt, vart skulle vi? Upp, jo, men hur? Vi kom aldrig till toppen men vi båda var mer än nöjda efter strapatsen som bland annat innehöll egenutforskande stigar (vilket betydde branta berg och vassa buskar!) men framförallt en fantastisk utsikt och en djup och lyckgivande insikt om hur bra vi har det.

Den fantastiska miljön som omgiver oss, friheten att kunna bara ge sig ut. En halvtimme hemifrån kan vi nå ett berg som avtecknar sig med en ögonfallande siluett. Utsikten är obeskrivlig, havet skymtade vid horisonten. Vi är fria att åka dit vilken dag vi önskar, vi behöver inte ta hänsyn till någon. Åk dit, åk någonannanstans. Vi är fria att lämna, vara spontana och ge oss själva upplevelser. Båda mina och M:s ögon tårades vid insikten.

Så glada vi bör vara. Så tacksamma. Så medvetna.

Nu är tiden inne att börja ta tag i saker, jag ska gå till den jobbiga banken imorgon. Jag loggade in på internetsidan och såg att mina konton är öppnade (tre stycken har jag, för att återknyta till tidigare funderingar). Jag kan bara söka CAF:et nu. Jag behöver inte mon carte bleu, jag ska ta tag i lite uppskjutna och ignorerade saker. Men inte hösten. Jag lägger den på is till helgen tror jag, då ska jag sätta mig ner i den provencalska solen med en fungerande penna och ett tomt papper för att fundera.

Lätta lite på trycket över bröstet är nog en bra sak att göra.

Bestig ett berg, se en vacker siluett, gör något du borde göra. Det är lättare än du tror.

Idag tänkte jag mig ett vanligt, hederligt blogginlägg som berättar vad jag gjort och vad jag gör och kanske till och med att en bild slinker med (MJ är ju faktiskt inkopplad i datorn idag).

Så hur börjar vi, med en tidig morgon som igår kväll konstateraterades skulle bli ännu tidigare tack vare framvridningen av timvisaren vid 02.00-tiden i natt. Så upp och hoppa, klockan åtta (fast sju då, fast ändå inte), jag och M rör oss ut mot ett kök i totalt katastroftillstånd; disk både högt och lågt, smutsiga bänkar, en orengjord spis och ja, ett äckligt kök helt enkelt. Men ändå gröt på spisen, ett förvånat hopp då vi inser att Amanda sött sussar på en av våra soffor. R masar sig ut och säger; "han kommer halv tio istället". Sylvain, vår älskade fransman som i sin tur älskar Sverige, hade trott sig förekomma sommartidsomställningen igår kväll och ställt om mobilen, som sedan automatiskt ställt om sig under natten. Knasigt det där.

Hursom, det var utflyktsdags och framåt nio-tiden kommer R upp igen, Amanda vaknar till liv - även hon skulle med - och då Sylvain svänger in på uppfarten är vi redo. Gorges sur Verdon är dagens mål, en härlig vandring upp i bergen någonstans där det är ruggigt vackert. Molningt och med regn i luften, med vetskapen om att värderleksrapporterna säger att det ska regna klämmer vi oss in i bilen och far ut på landet.

Kommer fram, vandrar, det är bedrövligt (för att använda ett starkt adjektiv, som kan vara negativt egentligen men i detta fall med enbart positiv betydelse) vackert! Efter den mastiga men ändå relativt lätt genomförbara stigningen börjar det dugga och våra rödrosiga kinder uppsakttar den svala nederbörden, som i och för sig bara itar mer och mer därefter. Dyngsura, skyblöta och fuktiga in på bara skinnet kommer vi till toppen och kikar in i kapellet som är beläget där.

Nedfarten blir en annan väg och helt plötsligt känns det nästan som ett svenskt landskap men det var trevligt i alla fall. Väl framme vid bilen trycker vi oss in, drar på full värme och luften blir en härlig blandning av uppvärmd fukt, svett och koldioxid. Somnar gör vi en efter en, och är lagom möra väl framme, hemma. En kopp svenskt kaffe och hungern börjar infinna sig.

Vi tackar och bugar åt våra chaufför och vän Sylvain, vinkar av Amanda som trampar hemåt i blötan. Middag vankas.

Nu är bilder delade och upplagda, taggar utdelade och sömngubbarna kalasar i ögonen. Vi bakar även bröd. Helt frilansat recept på torrjäst (tror vi), mjöl, ägg och olja. Vatten och salt, och ja, ni vet. Det där. Vi får se hur det blir.

Slowmotion-filmer är annars kul att göra.

Dagen har avnjutits.

Idag vaknade jag med ett relativt stort blåmärke på överarmen. Intressant må jag säga. Hur kom det dit?

Ägg är gott. Extremt gott. Vi älskar ägg! Men en sak med ägg är ju att de tar bedrövligt lång tid att koka. Eller så gör det ju absolut inte det, men det känns alltid som det. Stekt ägg är gott, omelett och äggröra med men de kokta slår allt. Dessutom behöver de inte vara varma och svettiga. I det här vädret drömmer jag inte om flottiga stekta ägg. Utan kokta på en bit hårt bröd.

Men varför ska jag alltid känna en lite tung och jobbig känsla då jag inser att jag vill ha kokt ägg, men jag vill ju inte koka dem. Det tar lång tid. Men som sagt, det gör det ju inte. Som att koka pasta ungefär. Och nog för att jag hatar även det för det tar lång tid (färsk pasta är bäst - och dyr!) så ger det mig ingen ångest.

Så, äggen i kastrullen, vatten på det, låt det koka upp, stäng av plattan, behåll locket på och vänta i 6 minuter. Ta av från plattan, spola i kallt vatten, skala och ät. Det är ju inte avancerat, det är inte tidskrävande men det är ångestfyllt. Bara så ni får ett hum om mina kval.

Idag har jag även slagit sönder en tallrik (som jag åt mina ägg på), fått dammsuga och passade även på att använda snabeldraken i mitt rum med. Så det förde ju med sig något positivt.

Ja, innehållsfattigt kan man väl kalla denna text men allt för att skjuta upp en analys på två av Le Clézios noveller.

Har ni förövrigt kollat in klippet på Juholts första presskonferens? Av de 20 minuterna som socialdemokraterna lagt upp på YouTube (jag länkar nedan) så drog jag slutsatsen av att han är ju kanske ingen hit, han snurrade in sig lite i begreppet feminism, diskuterade sin partners och hans bostasstatus ("kulbo") och hänvisade till sin mustasch (ja, vi vet att du har mustasch men det gör dig inte till en attraktiv och bra partiledare). Han kan dock sin politiska retorik för av de 20 minuterna pressen fick att ställa frågor så svarade han inte med ett rakt svar på en enda fråga som sökte hans åsikt. Imorgon ska han presentera färdriktningen, det framgick i alla fall.

Njut lite du.

Nu bara måste jag uppmärksamma er på en sak. Nog för att jag tidigare pratat om SvD:s, ja, vad ska man kalla det? Tapp? Dropp? Nedgång?

Nu är i alla fall ett bottenskrap nära i tillförlitligheten; rubriken på DN.se lyder som följer: "Ung pojke biten av björn. Olycka på Funäsdalsberget. Pojken var ute och åkte skidor tillsammans med kamrater när han råkade köra ned i ett björnide.". Samma händelse skildras på SvD på följande vis: "Björn slet ned pojke i ide. Bet pojken i benen. "Dessutom har pojken blivit riven på ryggen". Intressant skildring, trodde SvD fortfarande höll sig till den neutrala nyhetsrapporteringen och undvek det aftonbladiska arbetssättet att blåsa upp allt.

På aftonbladet.se finner vi istället denna rubrik; "Pojke biten i låren av björn. Den 12-årige pojken tros ha råkat väcka en björn i ide - blev biten i benen och revs över ryggen. Ska ej vara livshotande skador." (ej felciterat men ett litet verbvalsfel i rubriken från skribentens sida).

Sedan när blev Aftonbladet den nyhetskälla som hamnar mellan den torra rapporteringen och den förstorande som gärna koncentrerar sig på hemskheterna?

Vad händer i min värld där SvD var en tillförlitlig nyhetskanal som jag utan att stötta ett nationellt dagstidningsmonopol kunde konsultera med tilltro?

Jag är lite dålig på att uppdatera men shit happens.

Har ni hittat denna härliga sida; http://sverigesresurser.se/ ? Här har vi intressanta debatter om integration, röster från flera håll hörs, SD:s politiska sekreterare diskuterar bland annat assimileringsbegreppet men en intressant touch under rubriken "Svenska folket föredrar assimilering".

Följande definition av främlingsfientlighet hittade jag på migrationsinfo.se som är en sida upprättad av FORES, en tankesmedja som är "en grön och liberal tankesmedja som vill förnya debatten i Sverige med tro på entreprenörskap och människors möjligheter att själva forma sitt liv". Syftet men migrationsinfo.se uttrycks som sådant "att samla information om invandring och integration och på så sätt bidra till att öka kunskapsnivån om invandring och slå hål på de myter som ibland hörs i debatten."

Ojoj, vilken dag! Solstolen på verandan endast iklädd ett linne och leggings. Vattenflaskan bredvid för att förhindra solsting. En bok, saker gjorda och tankar tänkta till plugget. Mejl skickade och ogräsbekämpningen vi lovat spruta för veckor sedan är på plats.

På tal om den så ska jag berätta en hemsk historia. Vi skulle spruta på alla ställen enligt vår hyresvärd; alla springor mellan plattorna, boulebanan och grusplätten. Sagt och gjort (efter ett par veckors fördröjning som sagt), jag och E läste lite på dunken och gav oss ut. Utan rekommenderade skyddshandskar och trädgårdsstövlar leker jag som ett lyckligt barn barfota med sprutverktyget medan E troget följde mig bärandes på dunken som är fastkopplad med mitt sprutstycke. (Och så många misstolkningar det går att se här!)

En halvtimme senare, en halvtimme som bokstavligen gått ut på att gå dubbelvikt och fundera på om den raden är gjord eller ej, så har vi även "råkat" mörda en spindel. Den kom krypandes och vi skulle bara se hur starkt medlet var, jag sprutade lite lätt på den och den stendog (kul där att stavningskontrollen tycker stendog är ett ord). Utan sådana där lagom otrevliga spasmerryck (jag kanske inte har stavningskontroll nu när jag tänker efter och inser att spasmerryck också är ett ord i så fall...). Medlet var alltså ganska starkt.

Hursom ser vi en liten stund senare hur en skalbagge av något slag kommer farandes längs stenplattorna och således även rör sig över springorna som är besprutade. Ganska snart börjar han knata långsammare, och långsammare tills han stannar upp och ja, helt enkelt dör. Vi funderade på om han led och jag böjde mig ner för att se något livstecken men icke. Han hade bara kolat vippen. Och då bara av att röra sig över besprutningsmedlet.

Ogräset bör ju dö, och det mesta runtikring samt att de färska örterna som växer härutanför kanske inte är att rekommendera att äta eftersom detta "supermedel" ska gå ner i marken och sprida sig till rötterna. Kul!

Annat skoj som hänt, värt att nämna... Biovecka i Aix, 3.5 euro per föreställning. Jag och R och ett par till från klassen skulle se Ma Part du Gateau men eftersom filmen hade gröna streck genom hela så valde vi en annan. En sjukt kass film som hette något som jag verkligen inte kommer ihåg just nu. Men se den inte.

Chèvretoasten jag muttrade om häromdagen blev faktiskt kvällens middag, och den svek mig inte. Så bedrövligt fantastiskt gott.

Har annars hittat mera roliga politiska länkar men har ingen energi att uppbåda för ett åsiktsinlägg just nu. Håll tillgodo med detta onödiga pladder och skapa er en bild av sommar. Den har jag bara jag tittar ut.

Samhörighet kan vara bland det bästa som finns.

Idag har sommaren kommit tror jag. Det känns så, och just i detta nu sitter jag inomhus vid köksbordet, hör fåglarna kvittra, jag känner solen på kinden, strålarna landar på datorskärmen och visar alla dammkorn. Bröstet och ansiktet känns mätt på strålningen, lite rödrosig har jag allt blivit. Gnocchin (ja, jag älskar gnocchi) ligger bra i magen, om en stund blir det nog en springrunda i kvällssolen.

Dagen har bara flygit iväg, fast samtidigt inte. Pluggat har jag gjort, tänkt har jag gjort, promenerat har jag gjort, handlat med, solat och slösurfat. Och inte är det kväller än.

Denna måndag till ära, ska jag nog festa till det med en toast med rostad chèvre. Bara för att jag kan. Och bara för att jag fick fullkornscravings när jag var på Franprix och köpte dyrt bröd. Pain noir. Rosta bröd, grilla chèvre i ugnen, på med honung och balsamico.

För att diskutera mer i-landsproblem än att min mobil inte fungerar och jag inte vet vad jag ska göra åt det, kan jag ju nämna de senaste skeendena på SvD:s hemsida. Den är omgjord och till det sämre. Brutalt mycket till det sämre. Vilket gör att jag mer och mer kollar DN:s hemsida allt oftare. Förut har prion alltid legat SvD, sedan DN. Nu är de på samma plats (andraplats - ingen är ju bra), och SvD sjunker mer och mer i mina ögon. Dock upplevde jag nyss en extremt störande grej med DN:s; när den laddar om sig så hamnar man överst, inte där på sidan man var när det var dags för uppdatering. Gudskelov, så har SvD behållt funktionen (som även DN har) att då man backar från en artikel hamna där på sidan man var när man gick in i artikeln. Det vill säga inget onödigt scrollande. Extra skönt för mig som inte har en scroll-funktion på mina kära PC.

På tal om PC kan jag ju även ämna att jag blir utsatt för påtryckningar från E i regnbågen att skaffa Mac. Varför frågar jag. Tydligen är det mycket bättre. De hänger sig inte sägs det. Det tror jag ungefär så mycket jag vill på men samtidigt vet jag ju att jag minst en gång dagligen lackar lite smått på denna Packard Bell som både hänger sig och gör som den själv tycker i andra frågor flera gånger per dag.

I-landsproblem finns det gott om.

Så ska jag flytta till Kista och plugga politik i höst eller?

Simsalabim.

Jag tänkte idag ge er tre typiska franska/aixiska fenomen.

1. Lila träningsdräkt. Matchande - byxor och ziptröja.

2. På söndagar är allt stängt och inga bilar är ute. Endat söndagspromenerande familjer syns till.

3. Baguetter kostar 80 cent.

No kidding.

Ge dig hän.

Säg något roligt ämne jag kan muttra om. Jag är lite tom på djupa tankar, min framtid är det enda jag funderat och diskuterat idag så det är jag lite trött på. Politik och annat seriöst är jag för slapp för att engagera mig i. På matfronten intet nytt för att göra en klassisk liten återkoppling till första (?) världskrigetlektyr. Plugget går inte alls, dessutom är det inte skoj att skriva om.

Så ja, massa negationer är ungefär det jag kan uppbåda i skrivväg idag, och det är ju inte vidare värst inspirerande, uppmuntrande eller motiverande så antingen ska jag sluta eller så glider jag in på något annat. Jag skulle vilja kunna ladda upp lite bilder och berätta någor skoj, men som sagt mobilen är stendöd. Eller egentligen inte, men displayen vill inte fungera som touchscreen längre så om jag skulle kunna skriva in min pinkod med de (tre) fysiska knapparna skulle jag i alla fall kunna veta om någon vill mig något genom det mediet. Det brukar ju dock inte hända. Det hade ju varit lite skönt med en fungerande mobil ändå.

Strunt i det här! Det ger ju ingen inget!

Gör det som ger dig något!

De svala lakanen mot min hud. Den friska, kalla luften som nästan luktar krispighet. Tandkrämssmaken som ligger kvar längst bak på tungan. Tystnaden är total. Bara knapptrycken hörs. Ett dovt surr i bakgrunden.

Nej vänta, lite musik måste på, Spotify. Annars är det så tyst i mina öron. Mobilen är trasig så inga poddokumentärer (eller musik som normalt folk kanske skulle ha i öronen) på promenaden eller springturen, och även mina hörlurar är trasiga. Snarare avbrutna, tekniken är det inget fel på men plastbågen är dock helt av.

Det har varit en toppenkväll. En spontankollektivmiddag där vi - jag, M och V - plockade ihop ingredienser till en förrätt (färskt kokt kronärtskocka samt tomat-, svamp- och avocadosallad), gjorde våra tidigare planerade huvudrätter (ugnsrostad potatis med bourbonstekt fläskkotlett för min del), åt ost och avslutade med egenihopskrapad dessert bestående av Ben&Jerry's, litchisorbet, choklad och digestivekex. Lite vin på det och samkvämen infann sig.

Därefter gick Krull och jag genom de flesta kontinenter för alternativa resmål till sommarstrapatserna om nu strålningen från kärnkraftsverken i Japan bestämmer sig för att sprida sig och bli farlig i Ryssland och Kina. Från att bila i USA, cykla på Balkan och klättra på Kilimanjaro landade vi dock på Transsibiriska och Beijing igen. Blir det knas enligt UD, som just nu inte ens nämner att det skulle kunna vara farligt på ett större område än 80 km från Fukushima, löser vi det då. Transsib och Kina, det blir bra grejer det.

Kylan lägger sig på armarna som är ovanpå täcket, månen skymtar genom fönstret, värmen från laptopen sprider sig på benen. Kultiration spelar mjukt från datorns undersida.

Känn lugnet.

Märken. Märken att bära med sig, för alltid och jämt.

Jag har ett ärr som är från den enda gången jag kan påminna mig att jag och min bror bråkat på allvar, jag har ett annat från busbråk med honom. Jag har ett som alltid varit där. Jag har min boomerang på tummen. Mitt djupa ärr på ett annat finger. Ärr som gör att jag minns. Det är inte de stunder jag själv kanske hade valt att minnas, de bilderna jag skulle tejpat fast i albumet men det är de stunderna som fastnat. Jag minns bråket med ett leende, det andra med. Jag förstår barndomens vilda stunder. Jag har ett minne med min halvbror och en boomerang. Jag minns olyckan och de som var där.

Jag har ett märke på låret som alltid påminner mig, ett på halsen som låter mig minnas. Just nu har jag ett sår på knät som låter mig veta att jag verkligen ramlade vid vattenfallet på Korsika.

Tatueringar är av samma slag, fast du väljer symboliken själv. Eller du väljer motivet själv, vad du vill att det ska stå för. Tio år senare kanske det står för vem du var då, inte vad det var för dig då.

Men du har det med dig, det är det som är du. På något sätt är din kropp det enda som bevisar att du finns. Om du blir styckmördad och bara din hand återfinns är det kanske boomerangen på tummen som gör att du identifieras. Eller dina tår som igenkänns som dina vid en identifikation.

Mina märken berättar en historia om mig. Vad berättar dina märken?

Tänkte kanske att jag skulle sluta pladdra på så dåligt om massa vardagliga triviala ting som inte intresserar så många andra än kanske min mamma. Istället funderar jag på vad mina tankar ska snurra in på för djupare eller mer allmänt spår. Kanske ska jag dyka ner i en självbildsdiskussion.

Efter sommaren kände jag mig tjock. Jag var tjock i mina ögon. - Men nej! fick jag höra från flera håll, du är väl inte tjock. - Eh, jo... både svarade jag högt och tänkte inom mig. Sagt och gjort. Börja röra på mig och äta bättre och mindre och jag tappade det överflödiga. Men detta ska inte bli en bantningskurs av något slag. Inte för att jag bantade, jag bara såg till att jag kände mig nöjd och bekväm i min kropp igen.

Idag hör jag ibland hur vissa, till synes smala och i den sociala konstruktionen ansedda som snygga, personer hävdar att de strävar efter ett annat utseende. De är inte tillräckligt smala, vältränande eller snygga. Hur ska man bemöta det? Jag har slutat med att säga - Men nej!, för det handlar inte om en risk för annorexi (bland min umgängeskrets som denna erfarenhet yttrar sig), en strävan att se ut som alla andra. Det handlar om att vara nöjd i sin kropp. Att själv kunna se sig själv som snygg om det är det man önskar vara.

Ja, dessa uppfattningar som är "ens egna" kommer urspungligen från samhällets uppstrukurerade normer (som i och för sig är skapade av oss själva eftersom det är vi som utgör samhället - men detta är en annan diskussion) men i de vardagliga tankarna så, synd och skam, ses dessa tankar som ens egna utan att urspunget reflekteras över. Hursom, allting är relativt. Jag vill se ut på ett sätt. Betyder det att jag behöver bli smalare betyder inte det att jag har en ätstörning, det är heller ingen indikation på att du eller du behöver göra något åt ditt utseende. Jag strävar i detta fall efter att bli nöjd med min egen kropp, min egen självbild.

När någon istället utbrister att den behöver förändra sitt utseende frågar jag numer oftast varför, drar en kortversion av ovan skrivet och nämner att så länge det inte handlar om en ätstörning eller en annan snedvriden utseendefixering så är det viktigaste att du ska må bra.

I kollektivet älskar vi alla mat. Inte bara en gång utan ett par kommer ett diskussionsämne upp som ställer frågor som; om du fick välja mellan att äta för hur mycket som helst (pengamässigt) eller att kunna äta utan att din vikt eller hälsa påverkas, vad väljer du? Om du fick välja något som du kunde äta hur mycket av som helst utan att din vikt och hälsa skulle påverkas, vad väljer du då bröd, choklad eller ost?

Fundera på det du. Och var nöjd så som du är, eller förändra dig till den DU vill vara.

Hoj! Vilken givande dag! Har idag även avklarat ett Abs and Ass-pass à 45 minuter och därefter ett lika långt Bodypump-pass. Jag och M rockade stenhårt idag. Imorgon lär jag dock inte kunna röra benen, lyfta armarna eller skratta. Det känns bra nu i alla fall!

Det regnar och regnar och regnar här. Någon har någongång sagt att det i Aix är 17 regndagar per år. De har vi nog upplevt nu - BASTA! (som de säger i grannlandet...) - kan det inte bli sol igen? Det känns nästan som alla mina sommarfräknar bleknar bort och jag har inte köpt nya skor så jag är blöt om fötterna hela dagarna.

En gruvligt god middag har jag i alla fall avnjutit; polenta med pecorino och fräst purjo, soltorkade tomater och sockerärtor fyllde en röd parika som gratinerades i ugnen och sedan slukades (hungrig!) med lite stekt torkad korv. Lite ost på det här?

Ska den skolan i Sverige förstatligas igen? "Det värsta är inte om styrningen av skolan måste omorganiseras. Det värsta är att eleverna lär sig för lite i dagens skola." så säger Herr Björklund med Lärarnas Riksförbunds ordförande på SvD Brännpunkt; jag måste säga att deras argument håller i mina ögon, mina oreflekterande och icke-insatta ögon. Jag länkar under länkar säg.

Känn vätan mot underarmarna, känn vattendropparna rinna längs kinderna, känn dem falla från ögonbrynen och landa i ansiktet. Känn doften av fräscheten, av vårblommorna på träden. Öpnna munnen och låt tungans smaklökar njuta av friskheten, neutraliteten och kylan. Hör dropparna falla, hör dem slå mot asfalten, smattra mot rutan, eka under paraplyet. Se dropparna i olika ljus, ur gatlyktans sken, framför bilens strålkastare, genom mobilskärmens sken. Njut av det.


Älska.

Oj ja. Ineffektiviteten sedan gårdagen (och dagarna innan) är kompenserad. Upp vid åtta-snåret, som för övrigt har blivit en lagom väckningstid och jag är pigg då (!), grötfrukost, Clézio-analys och sedan en springrunda. Efter diverse dilemman om jag ska ta en rask promenad - den längre rundan, en joggingtur och då två varv på den korta turen (eftersom jag ska iväg till gymmet ikväll och skorna blir leriga på den långa vändan). M löste problemet genom att låna ut sina löpskor (- tack!) som kunde bli leriga och vips var läget klart; springa den längre rundan (observera åt det hållet det är nerför större delen).

Ut! Och ja, höstvädret håller i sig. En smärre storm och regn bjöd vädergudarna på. Nog för att jag älskar vinden men i kombination med iskalla regndroppar och i en styrka som kunde lyfta mig från jordytan hade livet varit lite lättare utan den idag. Men det var bara vissa partier, annars var det lä och regn är ganska trevligt. Dock är mina träningsbyxor blöta vilket känns lite jobbigt eftersom de ska på igen till Abs and Ass-passet i eftermiddag. Men sådant löser sig (just nu hänger de på handdukstorken som går på högfart).

En kopp kaffe avnjuts, vinden viner om kutarna och de öppna fönsterluckorna slår oroväckande. Eftersom frukosten tillagades vid åttatiden bör jag även inta lunch idag. Omelett? We'll see.

Som min älskade mor omtänksamt påpekade om katastrofen i Japan, kan min och Krulls planerade transsibiriska upplevelse i sommar hotas? Av kärnkraftsstråling och dylikt? Det vore tråkigt. Förbenat också i så fall.

Läs Azouz Begag - Le Gone du Chaâba. Det är faktiskt en riktigt bra bok som tar upp en aktuellt ämne ur en spännande vinkel. Från sidan 50 blir den intressant.

Jag mår bra när saker reds ut och görs klart. Tack.

Ta hand om dig.

Lättnad och beslutsångest. Så kan man väl sammanfatta denna dag. Eller hittills.

Tentan i fonetik avklarades nu på förmiddagen, banken är dum i huvudet och jag funderar allvarligt på att strunta i hela grejen och bara lägga ner. Inget CAF och glöm om jag någonsin sagt något positivt om bankväsendet i Frankrike (jag vet att jag har det, men dementerar starkt de uppgifterna nu). Casino bjöd på en shoppingrunda av frukt och grönt och två ypperligt goda och frasiga pain au chocolat (som för att fira tentaskrivningen och tycka synd om mig för banken är knäpp). En långsam omväg till promenad för att ta mig hem har åtföljts av 50 lästa sidor i det senaste litteraturalstret;  Le Gone de Chaâba av Azouz Begag, gnocchi med frästa sockerärtor, parpika och torkadade korvbitar.

Så nu då? Pallra mig till gymmet och träna? Ut och springa? Något av det bör jag göra men har ingen lust med varken eller, eller ork. Skulle vilja sova om något. Får jag?

Jag ska skriva mer till litteraturklassen imorgon. Har grammtik till onsdag, lite ord att läsa till torsdag och extremt mycket grammatik att göra till fredag. En mini memoire till C&C-klassen ska göras och inget av det lockar om jag ska vara ärlig. Svensk sommar. Det vore trevligt.

Annars kan jag ge er två urdrag med länkar ur den globala klimatdebatten, detta om USA:s politik i frågan; "den polariserade debatten i Washington innebär att förslag som hänvisar till minskade koldioxidutsläpp omedelbart omnämns som farliga för ekonomin",, hur illa den än låter pratar de dock om ljusklimtar med (http://www.fores.se/miljo/ny-rapport-den-amerikanska-klimatpolitiken/). Kinaland verkar, ja, jag vet inte, men det är ju inte åt fel håll; "I den kommande 5-årsplanen som utarbetats av den kinesiska ledningen skruvas tillväxttakten medvetet ner för att råda bukt med miljöförstöringen som varit stor i landet de senaste åren." (http://www.caminomagasin.se/bloggar/ingemar-gustafsson/kina-minskar-tillvaxten-miljons-skull).

Go nuts!

För övrigt har jag kommit fram till att gymmet får vänta, M var inte pepp och bussarna går så illa vid den tiden passet är slut att jag inte vill vänta själv. Springa då kanske? (observera att jag hade en extremt rolig intonation där; ungefär som i - Fika nu då? som V ofta anammar).

Gladeligen.

Jag har en ohygglig klump magen. Jag vet inte var den kommer ifrån men jag är jätteorolig.

Jag känner mig maktlös här borta. Alla ni därhemma som jag älskar, tycker om och bryr mig om. Följer i ert liv, ni som delar mitt liv. Jag vet inte vad ni gör. Jag tror inte ni glömt bort mig, men jag vet inte vad ni känner. Jag vet inte om jag kommer få veta om något händer. Jag delar inte ert liv och ni delar inte mitt längre. Eller i alla fall inte på samma sätt.

Jag är här och alla ni är där. Det känns ovärt att inte kunna krama er. Att inte kunna ringa. Men det jobbigaste är att jag inte vet hur och när jag skulle få ett eventuellt tråkigt och allvarligt besked. På vilket sätt. Av vem. Med vilken fördröjning.

Jag är inte delaktig, jag finns kanske ute i periferin men jag är ju inte DÄR.

Har jag en klump i magen för att något hänt, för att jag drömde att något antagligen hänt (inte ens i drömmen fick jag klart besked) eller för att jag inbillar mig att jag inget kommer få reda på om något händer?

Klart jag har en vardag här, ni en vardag där och det är uppenbart att jag inte kan dela den lika aktivt. Något annat trodde jag aldrig, men jag pratar inte med er längre. Eller inte alla, men de flesta. Jag älskar i många avseenden min vardag här, men jag hatar min maktlöshet.

Jag ångrar inte att jag åkte, jag tror det var en av de bästa grejerna jag kunde göra, men jag vill inte vara orolig.

Vad är det som händer?

Men vad mätt jag är! Smakade på litchisorbén, sött och ja, okej.

Det händer verkligen inte mycket att förtälja just. Nu dock är velarerna på ett vettigt sätt uppsatta på en tråd att komma ihåg. R konstaterade att velar låter som en könssjukdom (det är den bakre, mjuka delen av gommen). V höll med och vi kom fram till att velarerna /k/ och /g/ intitierar både klamydia och gonorré. Även velaren /R/ finns med gonorré. Hur ng-ljudet ska in under kategorin är fortfarande lite oklart.

Att /p/ och /b/ är bilabialer är ju självklart enligt V; BilaBPialeP. Fråga inte mig om den kopplingen. Halva o:n och hela o:n, o:n med streck igenom och o och e ihopsatt med olika regler för öppna och slutna stavelser, slutvokaler, innan /R/ och inanna /z/. Ja. Intressant? Inte för er, inte för mig men för Olle och Per (författaren till boken och föreläsaren).

Dagen bjuder på storm och smårregn. Höstkänsla.

För att lätta upp stämningen blir det i alla fall gemensam middag ikväll med kollektivet, en från klassen och eventuellt en fransman R hittade igår.

Har ni hört om Velma Hart? http://www.youtube.com/watch?v=BnMMo8lVG5M

Ät små portioner.

Hej och ursäkta mig. Det var inte meningen att utebli igår. Men så blev det, och om sanningen ska fram var det nära jag inte kom hit idag med. Jag vet inte, motivationen att skriva har trytit lite, ni är så långt bort och det har varit så tomt på facebook-chatten att jag inte riktigt känt någon samhörighet. Vilka skriver jag för?

Men jag gör ett försök. Idag har M och jag varit och kört lite spinning och även om det var första gången för mig så blev jag lite besviken, det som vi gjorde kan jag göra på träningscykeln på gymmet - det vill säga trampa i 40 minuter växlande stående/sittande och accelera/sakta ner. Det var mest bara att trampa, M min tränisgguru, var besviken, hon vill ha sammanhang och motivation. Menmen, svetten drypte om oss båda nog på både grund av det trånga stekheta och syrefria rummet som på träningen. Jobbigt var det ju.

Sedan köpte jag take away-fredagsmiddag från vietnamesen som ligger längs vägen i vänta på bussen. Kyckling i ingefära med caeniskt ris (med baconbitar i). I jakt på Ben & Jerry's på hemvägen hamnade vi på Franprix och glassen som ursprungligen skulle hamna i M:s påse slutade med en litchisorbet i min. Men sen glömde jag att smaka. Gott är det troligen.

Imorgon ser vi framemot fonetikstudier, kanske framförallt stavelseindelning, betoning och morfem. Men även begrepp som liaison obligatoire, assimilation, artikulationsställe och dylikt. En bra dag? Hm.

Det är konstigt alltså.

Kul att så många har kommenterat den ganska revolutionerande händelsen att jag faktiskt sökt sommarkurser. Verkligen. Tack för uppmuntran och ert intresse. Det värmer mig djupt i hjärtat.

Idag ska jag prata mat tror jag allt. Avocadohalvan som jag berättade om igår väntade på mig men dagen begynte med en skål gröt (ja, på spisen kokt) med russin i (dvs i medkokta), kanel, äpple och clementin. Ingen nyhet kanske men än en gång - det är så fantastiskt gott. En underbar start på dagen!

Lunch/mellanmål blev två knäckebrödssmörgåsar med avocado på och hårdkokt ägg - salt och peppar på toppen, det var så jag fällde en tår över att det var mitt sista ägg och min sista mogna avocado annars hade det blivit ett större mellanmål kan jag säga.

Middagidéen med champignonsoppa övergick successivt till polenta med frästa champignoner, lök och vitlök, ihopbubblade med blomkål, soltorkade tomater och jordnötter med en skvätt av "husmatlagningsvitvinet" som dök upp efter festen i lördags (observera att det på flaskan tydligt framkommer att det är en blandning av skvättar från hela Europa - vi antog att det dög åt matlagning i alla fall). Det ackompagnerades av smakprov på M:s ofantligt goda hemgjorda hummus (från grundengrunden gjorda med egenuppblötta och kokta kikärtor).

En matens dag som blandats med grammatik och fonetik. Energin som jag kände när jag gick hem från skolan och som jag tänkte omsätta till en springrunda nu ikväll gömde sig lite. Den undantrycktes av mitt ivirga pluggande så att säga. Jag glömde helt enkelt bort det. Det blir för morgondagen helt enkelt för gymmet hade inga roliga pass och själva gymmetgymmet vågar jag mig inte på än. Jag förstår mig inte på gym i allmänhet och är de dessutom på franska är det ingen idé förän M pedagogiskt visat mig. Vilket ska ske.

Det finns sex stycken trekonsonantskluster som i svenskan kan initiera ord.

Aldrig mer Artaud, om inte för att korrigera den inlämnade exposén till begriplig franska om någon vecka. Av det 30 hp i franska jag ska samla på mig denna termin verkar inte bara 25 % utan snarare 90 bestå av litteraturdelen. Böcker som kastas övr en, analysuppgifter till dem, texter i litteraturhistoria och så på det den lilla uppsatsen som ska skrivas. Och gärna nu. Suck.

Har idag även dristat mig till att söka lite sommarkurser. Vad ska jag pyssla med säg? Vattenkranen och jag blir borta i ungefär tre veckor och studsar runt i Ryssland, men sen då? Och innan? Ja, vad sägs om... Ha, nu har jag precis glömt vad kurserna hette men det verkade intressant.

Idag ska jag även skryta med min fantastiskt goda middag bestående av stekta champignoner, purjo och bambuskott tillsammans med brynt torkad korv, tomater och en krämig sås på mjölk och sparris-/ärtröran jag tidigare inhandlat och diskuterat. Gnocchi på det och det var en gudomlig middag.

Imorgon bitti väntar en perfekt mogen avocadohalva på mig.

Fonetik, fransk litteratur och allmän framtidsångest är väl de tre mest förekommande inslagen i livet just nu.

Jag har gått under asfalten.

Ett härligt ord. Allenagående. Allena är inget jag hör dagligen (och inte bara för att jag inte är i Sverige...) och så även i en sammansatt form. Men lyssnar jag på p3 dokumentär om fångupproret 1970 så får jag höra saker värda att förtälja. Och på tal om ord och deras frekvens i språket - förtälja är inte ålderdomligt som vårt kära Word kan tycka. Ändock är även det ett fantastiskt bra ord. Därav, intet...

Ett intressant uttryck som stundtals diskuterats hektiskt, men mest bara kommenterats och aldrig riktigt accepterats i min umgängeskrets, är föra förvånande. För mig är den inte riktigt bekvämt att använda - och hör här, jag har en vettigt anledning - för att dessa "gammalmodiga" ord är mest tillämpliga i skrivna sammanhang. Jag slänger mig inte med uttryck som ändock och förtälja i varken vardagsspråket eller eller mer ämneskategoriserade diskussioner, därav bortfallet av föga i dessa situationer. Mina smått "högtravande" ord använder jag i sammanhang som dessa och i akademiska texter. Kontroversen blir att förvånande inte är ett speciellt relevant eller belagt. Det är en personlig uppfattning om något. Av den anledningen är inte föga förvånande ett begrepp som passar in i ett skrivet sammanhang.

Ja, jag vet, resonemanget håller inte, för denna blogg är väldigt personlig och jag kommer (och har säkerligen redan) skrivit om något som förvånat mig. Så nej, jag använder inte orden föga förvånande, och det är främst av principskäl. Jag motsatte mig uttrycket starkt från första början och kan nu inte ändra uppfattning.

Föga förvånande ska dock ha upprättelse för en sak; dess stilistiska charm både uttalsmässigt och ur ögats estetik. Båda börjar på fö och det uttalas även fö.

Så nog diskuterat, jag använder många äldre ord men inte föga - om det är någon som undrar och inte känner för att läsa det jag skrivit och kuna konstatera att ändock är ganska frekvent förekommande i min skrivna vokabulär. På det, en sista kommentar i svenska språket - en vokabulär, min, din, den och inte ett vokabulär!

Nognognog. Nu kan jag älta min hemska timme efter träningen (oh yes - working on it!), snabb som attan efter passets slut vid 19.45 smiter jag ut från lokalen svettig och rödflammig ombytt till jeans men fortfarande iförd den blöta tröjan endast gömd över en annan t-shirt. Längs den hårt trafikerade breda vägen knatar jag och ser att en buss kommer, jag tar ett par springsteg men ser i samma sekund att den är en sådan där annan buss som inte stannar undan helt sonika bara dundrar förbi. Jaha, vid busskuren som inte består med varken soptunna (till mitt clementinskal) eller busstiderna står jag och kroppstemperatuern går från varm till neutral till kall. Energin dalar. I en starkt nedåtgående kurva. Bilar svischar förbi och varken en buss åt andra hållet som ger hopp åt att sträckan inte blivit avtrafikerad av kollektivtrafiken eller bussen som kan plocka upp mig skymtar.

Med sms:et färdigskrivet i mobilen till V för att kunna få någon klarhet i busstiderna fylls dock mitt hjärta med hopp. Bussen från stan rullar förbi! Det är bara att vänta till den åkt till ändhållplatsen, vänt och kommer tillbaka. Hur lång tid det nu kan ta. 20 minuter ungefär kan jag nu konstatera.

Jag var kall, trött och hungrig. Jag kom hem nästan två timmar efter att min träning slutat och jag hade definitivt inte kommit någonvart i min inlärning av exposén imorgon, inte heller analyserat mina noveller eller för den delen lärt mig någonting om fonetikens påhitt.

Men, det finns något positivt i allt och ja, även om jag inte var vid så gott mod och stod och hurtade i blåsten så värmde tanken på kollektivet mig. Tänk att jag hade någon att sms:a till som kunde kollat busstiderna, jag visste att de skulle undra om jag inte kom hem. Tänk om jag bott själv. Vad ensam jag skulle varit. Vad utelämnad jag skulle känt mig.

Jag gillar mitt kollektiv, och jag gillar mitt färdigkokta ägg som väntade på mig i kylskåpet och som fick avnjutas med salt (som varit slut i ett dygn men på nytt inhandlats) och fromage blanc med russin, äpple, kanel, jordnötter och clementin. Efterrätten blev Saint Agur, mer nötter och torkade plommon med en kopp te.

Sömnen lockar, men först ska jag duscha och bädda om sängen (gigantisk tumme ner på att behöva tvätta lakan). Imorgon återgår vi till rutinerna - gemensam frukost kanske? Skola. R:s pojkvän som varit hos hos i en vecka återvänder till Sverigelandet.

Det som du förmår till det yttersta är det bästa. Allt är relativt.

Jag läser och jag ser och jag inspireras.

Härligt. Jag kommer nog inte berätta om Korsika-resan här för jag har nu spenderat nästan två dagar med att återge den för vänner, familj och andra som droppat förbi. Det ligger foton på facebook säg.

Dagen har avnjutits och förverkats. Jag har ångest över att plugget ligger nere, det är inte ens halvfart, jag kanske har lyckats stoppa i nyckeln och vridit om tändningen om jag ska göra någon slags liknelse.

Gourmanden inom mig vaknade dagen till ära; laxfilé i foliepaket med citron, färsk basilika, grönmögelost, olivolja, salt och peppar. Rostad potatis. Har även provat korsisk ost i veckan; Testo-Mora. Eller dylikt. Prova vid tillfälle!

Nyhetsflödet har jag inte heller koll på jag är fortfarande lite skönt avskärmad från världen efter ö-livet. Det har i alla fall varit någon sorts strejk i Frankrike som drabbat ett par personer, tydligen lägger vissa bankomater ner under sådana tider.

Annars kan jag väl muttra lite om dagens fluga - för svensklandet i alla fall - Vasaloppet. En svensk vann och en tjeck kom två. Och vänta, en svensk vann damklassen. Varför är damsporten så undantryckt? Det enda argumentet jag någonsin hört för att justifiera herrsportens dominans i media är att "vi" - mediekonsumenterna - uppskattar herrsporten mer, fotbollen blir lite tuffare, lite vassare att se på. Med skam i rösten säger jag att argumentet har en viss poäng. Våld lockar ju på något sätt.

Men låt oss inte stanna där. Vi tittar ju på herrsporten för att vi känner den. Jag vet inget om sport, jag följer det inte och jag tycker inte att det är så intressant men likförbenat vet jag flertalet namn på manliga idrottsutövare. Och det är ju roligare att då följa något som jag kan en gnutta om.

Hur sociala strukturer ska brytas är en intressant fråga. Jag är för en öppen marknad - utbud och efterfrågan ska styra i de flesta fall. Men hur ska man tackla denna mottävlare (för att snöa in på sportermer/liknelser)? Ska vi succsessivt, dag efter dag, börja efterfråga och såsmåningom kräva mer damsport i mediarapporteringen eller ska vi jobba från andra hållet och med riktlinjer söka en mer könsneutral rapportering och på det sättet aktivt öka metvetenheten och kunskapen om damsport "över konsumentens huvud"?

Det finns ett tredje alternativ som blandar samman de båda nämnda, man skulle kunna benämna det en personlig insats med en offentligs medel. Sportredaktören eller den programansvariga kan ur eget intresse se motsättningarna och verka för en jämnare rapportering, det är ett egenfött intresse - ett slag ur en minoritet i efterfrågansgruppen som når beslutsfattaren i utbudssammanhanget.

Att knäcka sociala strukturer är långsiktigt.

Vi kan börja med att sluta kalla den kortare versionen av Vasaloppet för tjejvasan, döpa om tjejmilen och låta V springa 7-kilometersloppet reservé aux femmes i Aixoise-semi-marathon om han vill.

Vad brinner du för?

Då ska vi se. Korsika har hänt, vilket har varit en helt underbar och fantastisk resa. En resa jag skulle vilja skriva om i detalj för er. Det kanske kommer senare. Jag har inte riktigt lusten eller inspiarationen till att finna orden idag. Husfesten hände igår.

Just nu är det en härligt ström av rörelser i kollektivet alla städar lite, torkar lite, bär en stol, tar fram dammsugaren. Plockar lite glasklirr. Det är tyst. Lukten av rengöringsmedel tar över efter den instängda tjocka luften av rödvin och kalas som dröjt sig kvar. Ytterdörren står på vid gavel, fönstren är öppna och ut mot uteplatsen är dörrarna uppslagna.

En systemkamera med okänd ägare ligger på bordet, en kamrat har tittat förbi på en kopp kaffe för att hämta sin telefon. Förmiddagen avnöjts i solstolen med uppkavlade byxor och bh. Tvättmaskinen dunkar rytmiskt i källaren.

Alla hjälps åt och det är en härlig samkvämskänsla. Söndag. Trötthet. Men vi är nöjda.

Imorgon är det måndag och på tisdag är långledigheten över. Artoud ska presenteras för min del, tre noveller av Le Clézio ska diskuteras, onsdagen ska ägnas åt grammatik och sedan kör vi mot fonetiktentan som ångestfylld lagt sig till rätta i magen. På måndag ska det fonetiska tecknen kunna transkriberas och tolkas, begreppen ska kunna förklaras och 1.5 hp ska bockas av.

Livets lugn är droskans charm.

Korsika ska hända. M och jag snurrar snart iväg till Marseille för att fixa biljetter som inte går att köpa över internet på grund av antingen mitt kort eller deras dunderknasiga hemsida. Will be back saturday morning och ladda för husfesten som är inplanerad med grillning, utgång och på något vis Miami Vice.

Tjing.