tintiiin

Jag drar väl iväg ett inlägg idag med, bara för att få chansen att berätta hur lycklig en liten idé gjort mig. Jag satt och skrev på min CC-uppsats för fulla muggar (jihaaaa - jag har faktiskt börjat!), R var även hon djupt insjunken i dataskärmens ändlösa informationsflöde och E hade dykt upp från nivån under jordytan för att äta ett stycke mat. Jag börjar dock ledsna och känner att ett avbrott skulle sitta på sin plats, 800 ord på franska är mer än något värt en paus. Det var helt enkelt dags för den inplanerade springturen.

Upp från stolen reser jag mig, sträcker på mig, öppnar altandörren och går ut för att känna på väderleken. Fy sjutton så kallt! Jag trodde inte för ögonblicket på M:s vittnesmål om kvävande värme då hon kom hemsläpandes med matvaror ett par timmar tidigare. All lust och vilja att överhuvudtaget gå ut rann av mig. Stöttande som R alltid är konfirmerade hon min tanke om att kanske stanna inne med det enkla utropet - Man får! Följt av - Man får dricka ett glas vin med. Du behöver inte gå ut. För tänka sig, det behöver jag ju inte, och i denna ruggiga dag, regnmolnen hängde i luften och höstkänslan var infunnen så kopplades två saker samman i min hjärna. Kakaopaket som blivit kvarlämnat efter gårdagskvällens kärleksmumsbak och ruggig höststämning adderas för att göra summan VARM CHOKLAD!

Kakao och socker, R bjöd frikostigt på sin nyinköpta färska mjölk och riktigt varm choklad i en stor kopp gjorde mitt leende! Jag var så lycklig, och det var så mycket bättre än att vara ute och springa (vilket jag dock varit nu efter att ha tillbringat ännu ett par timmar framför words trevliga programutformning, inväntande regnet, tittat på regnet och sedan konstaterat dess status som "dragit över").

Sallad blev dagens näringsintag - kokta rödbetor, tomat, rödlök, fetaost, kiwi, sallad, crème fraîche, mandarinvinäger, olivolja, citronpeppar, salt och peppar. Ett ägg på det och lycklig blev jag även av den rosa tonen på dressingtjosanet som låg kvar på tallriken. Matlycka kan var så okomplicerat.

Vad är din okomplicerade leendegivare?

Hur mätt och belåten får man inte vara efter denna fredag? M:s fråga denna morgon besvarades efter den arla morgonstundens missförståndsförekomst med en först svagt jakande respons som sedan blev mer bekräftande. R behöll sig även hon positiv till förslaget och vi skulle alltså ta oss till la piscine efter skolan och simma, nager. Sagt och gjort, öppettider och dylikt uppgooglade, med bikini och handduk i väskan knatar vi mot skolan för att lyssna på kvinnans roll i det franska samhället i två och en halv timme. Efter att ha fått klart för oss efter mycket om och men huruvida bassängen är belägen utomhus eller inom fyra väggar och ett tak (det senare var att föredra då regnskurarnas tid ännu ej är förbi, och det senare var även vekligheten) vandrar vi mot denna kommunala inrättning på en kvarts avstånd från vårt högaktade (?) utbildningscenter.

Bad och plask. Franska kotymer (man får inte duscha naken och kläder lämnas in i en "garderob" bevakad av muskulösa män och väskan låses in i en euro-skåp ute bland vattnet, förtydligat; på land men i bassänglandslokalen). Det allra mest komiska i vårt upptåg är det franska hygienuppslaget med badmössor. I automaten, där man även kunde hitta baddräkter och silikonfothöljen, fanns urvalet badmössa av polyester, silikon eller latex med priser mellan 5 och 1.5 euro. Jag köper en silikon, svart. M har redan en och vi konstaterar att hennes blåa är gjord av latex. För R fanns således inget annat val än att köpa en i polyester. Blå även denna i fantastik matchning till den av samma färg snygga bikinin som så väl prydde hennes kropp.

Inget mer språkande om fenomenet tre svenskor i bikini med badmössa i simbassäng. Men vi simmande i någon timme och jag räknade till 30 längder (à 50 meter, you do the counting).

Middagsmaten bestod av ugnsbakade rödbetor täckta med fetaost, chèvre, olivolja, en tomat, salt, peppar och valnötter. Sallad på det och ett glas vitt vin avrundades med ost, kiwi, jordnötter, russin och te.

Magen är nöjd, kroppen är trött i lugnet och ångesten över skolan är tillfälligt förskjuten.

Silikonbadmössa. Den sitter på V:s huvud just nu.

Föreställ dig en annan syn.

Har jag någonsin nämnt att vi har som en svensk sommar här? Tror ju det. Jag tar tillbaka det, för att säga det idag. Jag hade missat, eller snarare förträngt, fenomenet brutala hagelskurar med tillhörande åskoväder i definitionen svensk sommar. Vi upplevde det idag. Vi, som i jag och de regndroppar som droppade från min kropp (och alla andra i Aix...), upplevde dessa vädrets makter med bara ben för första dagen denna säsong och små söta flickiga ballerinaskor. Utan jacka och definitivt i avsaknad av ett paraply, med viktiga papper och kopior i väskan.

Det öste ner, det stod som spön i backen. Alla synonymer du kan tänka dig och mullret låg precis över oss. Planen som i ursprunget följt en motiverad logik - skola, banken, parken med bok, träna, hem - blev helt plötsligt utbytt mot en för att rädda ditt eget skin från att synas genom de totalblöta kläderna du har på dig. Det vill säga dagen fick följande handlingar; skola, banken, springa till HM och under tiden gömma sig under de stora lövverken platanerna erbjöd, gå tre varv på HM och trängas med folk. Gå ut, springa, snedda och gömma sig under utstickande tack för att gå fem varv på Zara bland minst lika många fuktiga människor varav en tredjedel bestod av medelåldersmän som följde sitt kvinnliga sällskap runt i affären med en extremt uttråkad min på behörigt avstånd från att faktiskt kunna vidröra klädesplaggen.

Det var dags att gå till bussen. Jag kommer runt ett stort affärskomplex, håller mig "torr" genom att befinna mig under det utskjutande taket men kommer inte närmre busshållplatsen är 200 meter. Jag ser den dock. I mitt stilla, relativt tvekluvna sinne, bestämmer jag mig att vänta, avvakta och aldrig i hela livet sätta min fot ute i öppna luften för då skulle jag ju bli tyngsur på två sekunder (jag hade faktiskt en biblioteksbok i väskan). Jag står kvar. Regnet skvätter upp på mina ben och fötterna kallnar. Jag ser min buss komma. Jag struntar i den, tänker att jag hinner till träningspasset även om jag tar nästa, åskan är precis över oss och regngudarna kan omöjligt ha mycket mer vatten att dränka oss i. Jag ser bussen komma, stanna och åka. Jag ser regnet upphöra lite grand, eller snarare så hör jag att det smattrar mindre, tittar jag på asfalten så är det extremt mycket studs då dropparna når och bryts mot den hårda ytan.

Till sist springer jag över gatan, doppar fötter och skor i översvämningar, fastnar framför ett rödljus utan platanlövverksskydd för att till sist tränga mig in i den smått överfyllda busskuren. Bussen kommer inte. Bussen kommer inte. Bussen kommer inte. Jag går. Hem. Jag struntar i att träna för jag är blöt, bussen är sen och jag kommer hinna med 40 minuter av ett 45 minuterspass för att sedan springa till bussen hem. So not worth it.

Så nej, jag gick hem, mötte bussen men spatserade vidare. Regnet upphörde och livet var ändå ganska gött. Mina barn hade fått leka krig på ett motiverat sätt och jag råkade prata om det i sex minuter och härmed, med denna dag, avslutar jag min kurs i expression. Nästa, och sista lektion, som vi eventuellt har den 19e maj så är det betyget satt och 6 hp är därmed avklarade.

Det firas lite smått osynligt för det mänskliga ögat men inom mig sprids leendet. För det gick faktiskt ganska bra idag.

I detta nu, gör jag i och för sig inget vettigt, men jag har börjat med den förbenade C & C-uppsatsen för CC. C:n. Det känns bra, ett par rader är inte mycket men mer än inget och mer än att inte ha en början som allt som oftast kan vara det allra svåraste.

För att göra detta långa inlägg ännu längre och än mindre lockande att läsa måste jag även flika in att vuxenpoängen har skramlat in idag. Jag har numera 2 (två) bankkort i plånboken, två VISA-kort att handla med. Jag kan öppna min plånbok vid kassan, fingra på korten (i plural!) och välja med vilket jag ska betala! Vuxenpoäng. Utan dess like. Att mitt Rasta-Krull har fast anställning och Loppa har bil må slå mig men jag är lätt på en välmotiverad tredjeplats. Score (eller något, huruvida vuxenpoängen är något att sträva om är värt att diskutera...)!

Hur ser morgondagen ut?

Jaja, låt oss inse, det kommer ett litet inlägg lite då och då.

Det är mycket att göra, inte bara allmän ångest över diverse plugg, jag ska kolla upp mycket med trans-sib, registrera mig i så många bostadsköer jag kan, ta en promenad, träna, skypa lite, chatta, kolla mejlen, läsa. När ska jag blogga då? Förlåt, det har åkt neråt i prioritetslistan.

Sommaren är snart här. Kaffet är uppdrucket. Pengarna på mobilen är slut. Magen är tom. Poollarmet går av lite då och då. Jag ska muttra en stund om barn ska få leka krig eller inte på franska idag.

Inspirationen tryter, precis som motivationen. Skit också.

Kyss Karlsson.

Så knasigt uppdaterat det blev här, inget alls med andra ord... I'm sorry.

Börjar försöka strukturera mig inför den stora tentan den trettonde maj. Och ja, vi har fetingtenta fredagen den 13. Inte så för att jag är så vidskeplig, men det är ju ganska ironiskt. Jag ska inte diskutera det, men jag brukar tänka att jag spottar över axeln när jag ser en katt gå över vägen, vilken katt som helst - utan färgåtskillnad (höhö, PC här) - och över båda axlarna för jag kommer inte ihåg om det ska vara höger eller vänster. Jag brukar också undvika att gå under stegar, men ibland är det smidigast.

Jag har i alla fall börjat bekanta mig med FriDa & Saskia igen efter ett par månaders upphåll, har en ordlista på 3000 ord att läsa igenom och lära mig, lite annan litteratur och ett par uppsatser att skriva.

Synd att vädret är så fint bara.

Idag blev även kollektivet fulltaligt till oss sex. Hur underbart är inte det?!

Sakna.

Nu är jag tillbaka till en vardagsrutin att skriva, jag är tillbaka efter ett par dagar av gemenskap, glädje och avkoppling. Ett avbrott i vardagstrampet som man kan säga. Men jag är också tillbaka efter en härlig långpromenad som jag åtog mig denna eftermiddag. Jag vet inte var jag ska börja. Ska jag berätta om mina och min mors dagar här, om vinprovning, Centre Ville, promenader, restaurangbesök och rofyllt filmtittande i sängen med regnet smattrande utanför? Om tillståndet i huset, arga hyresvärdar och poolkillar? Om dagarna som kommer, tankarna och funderingarna om dess få veckor och sedan sommaren, och allt som komma skall med den?

Just i detta nu, i dessa minuter sitter jag på en av de två vita plastsolstolarna på verandan, jag hör V skramla i köket i förberedelse för kvälles tomatsås, ett och annat gymtande läte från bröderna, A som höjer en röst för att lägga in sin åsikt och sina tips i matlagningsprocessen. Växlande molnighet har vi typexemplet på idag och ibland känns det som en liten regndroppe faller, men jag ser ingen på datorn. På andra sidan huset hänger lakan på tork, tre tvättar har jag kört idag, högen bara växte där nere utan att någon kändes vid sängkläderna. Det vore ju väl om det inte regnar. Jag har ett glas vitt vin bredvid mig av treliterslådan mamma och jag köpte på Casino, tre liter Chardonnay till det humana priset 9.35 euro. Det är ett bra vin. På ena armsödet står olivburken och på det andra ligger locket upp-och-ner-vänt med fem kärnor samlade i.

En doft av mat sprider sig, jag hör lite tjo från något trädgårdsparty i närheten, annars dominerar fågelkvittret som endast bryts av en förbipasserande bil ute på gatan. Veckan har med ett genomgående tema studerat det franska påskfirandet. Vi har inte kunnat dra så många slutsatser från detta bisarra lands helgfirande annat än att långfredagen inte uppmärksammas, franmännen älskar chokladkaniner och att gymmet har stängt på påskdagen utan att överhuvudtaget komma på tanken att annonsera om det.

Idag verkar även vara den stora familjeflanerardagen, nog för att söndagspromenaderna är en veckovis tradition så tar vi det snäppet längre idag. Alla ska ut. En liten vandring. Jag gick min springrunda idag och gillar den starkt. De ord jag beskrev den med i tanken igår är värda att omsätta till det latinska alfabetet; den tar en halv p3-poddokumentär, jag får hästdoft i näsan och mina knän förstörs bara lite. Pluspoängen för idag är toppnoteringen på diverse Bonjour! Bon Courage! eller artiga nickningar till mötande motionärer; jag går förbi tre äldre herrar som står och småpratar på en liten smal väg, de stiger alla tre åt sidan när jag passerar varpå den ena höjer handen mot sin svarta keps och säger Bonjour Mademoiselle!, äldre man nummer två följer exemplet och höjer handen mot sin huvudbonad och säger även han Bonjour Mademoiselle!, den tredje trevliga mannen kan inte vara sämre och även han gör en gest av att ta av sig mössan och hälsar glatt Bonjour Mademoiselle!

Kan jag bli annat än varm i hjärtat? Nog för fransmän och alla deras egenheter men detta är ju helt fantastiskt! Hur skulle detta sett ut i Sverige? Bonjour Messiuers!

Vinet smakar förträffligt och solen tittar fram, lakanen torkar på, V och jag är levande bevis på att det går att gå hem från gymmet (må så vara att det inte är en snabb, smidig eller enkel väg) och på det hela taget har min påsk varit bland de bättre. Förra året började jag med att sätta ett dåvarande rekord i långpanna (16 timmar) som oavbrutet tillbringades i puben uppe i Hooflake med brutalt mycket människor och spritserverande. Den kvällen slutade i det värsta och längsta bråket jag haft med min bror, följdes av mer jobb hela påsken lång. Tröttsamt, argt och utan sömn. Det verkar ju onekligen bättre att vara ledig.

Jag slutar väl här och tackar för att du orkat läsa hela texten ner. Eller menar på att om du bara läser de sista raderna missat en trevlig historia.

Vad är att leva?

Då har vi alltså nått den nya dagen, den som blir ny imorgon med. Att man, vi människor, kan tröttna på saker. Allt som sker är ju ändå nytt. Varje minut som kommer för med sig en ny tid, ett nytt tillfälle och ett nytt andrum att skapa det man vill i. Det nya. Det är det som är hela tiden.

Ibland blir det nya en stor skillnad mot gårdagens nya. Ibland förblir det nästan detsamma. Dagens blåskimrande nyhet är öppnandet av poolen. Vår pool. Alldeles vår egen. Tio meter utanför huset ligger den och glittrar, avtäckt, med rent vatten och svalkande. Mister Rob Softly.

Osedd kom du, osedd jobbade du, osedd åkte du. Men dina gärningar förblir.

Plask. Nej, jag har inte testat. När jag kom hem strax innan det tre timmarna gågna efter tolvslaget öm och skör efter lite låtsasboxning och fruktinköp, i stort kaffebehov utbrast jag till grabbarna som lugnt satt nersjunkna i soffan om vattnet var kallt? Oförstående blickar fick jag ett gott exempel på. Ett tveksamt - Vadå, fungerar inte varmvattnet igen? De hade inte sett. De hade inte gått ut än. Ivrigt och med nyfödd energi vinkade jag ut dem, av med hörlurar, upp ur soffan, bort med datorn. KOLLA! Ja, poolen glittrar.

Så nu är väl sommaren om något kommen. Kallt är det i vattnet. Larmas av ska det göras innan man doppar sig. Det ska avnjutas, men inte nu. Min största existentiella fråga i detta läge är om jag ska dammsuga och moppa golvet eller duscha först. Inget av det är kul, givande eller spännande, bara nödvändigt ont. Jag har till och med fått i mig kaffe. Men inte hjälpte det.

Facebook-fliken flipprar i ögonvrån. Nouveau message de Robert ! - Facebook - Nouveau message de Sylvain ! Men de får banne mig vänta. Här ska det städas och fixas. Mer ost är inköpt, vindruvor och jordgubbar. Den rökta laxen jag kostade på mig är dock spårlöst försvunnen så jag får väl improvisera hejvilt då jag äntligen ska få krama min ömma moder.

Vi har pool, vi har kaffe och vi har det bra.

Jordens rotation forsätter även idag. Bra är väl ändå det. Månens dag, som för flera av oss är den första dagen i vår vecka uppdelat i sju, har inte innehållit annat än en rejäl storstädning av vår kyl. Detta inte enbart för att min mor ska belägga en visit här utan snarare för att jag blev själv kvar i den denna morgon då M for mot nordligare breddgrader. Med E:s hylla renrensad på allt utom en stackars syltburk, M:s hylla endast bärandes på ett äpple och lite sallad som skänktes till resterande kollektiv och R:s hylla där det endast återstod ett par burkar blottade helt plötsligt alla hyllplan som producerats i genomskinligt material. Det var nog helt enkelt dags att diska hyllplan, skura väggarna och hälla kokande vatten i avrinningshålet som är igentäppt.

Nu skiner det.

Och jag har försökt fylla upp hyllplanen igen. Mitt var också tomt som om jag skulle ge mig av denna förmiddag men saken är åtgärdad. Tomater och sockerärtor! Idag fann jag även min älskade nektariner på Casino, det var på tiden! Men, över 6 euro per kilo var lite väl magstarkt för mig, men det existerar! Åhh. Jag älskar nektariner.

Denna sol- och städfyllda dag som varvats med frågeställningar om hör här, jag har smalnat av mitt uppstatsämne lite, franska språkets roll i integrationsprocessen, avslutas nu med att bokstavligt talat strunta i att åka och träna för att jag inte kan bestämma mig för om jag känner för det eller inte. Då stannar jag hemma. Ska skype-dejta för fullt ikväll tänkte jag. Både Krull och Fnösket mitt ska allt höra min träliga röst älta om solen och Frankrike. Hur jag längtar hem och inte. Hur jag tror sommaren ska bli och vad allt för med sig och bär bort.

Vad jag tror är den bästa tomatsalladen denna jord skådat väntar på mig i kylen, Krull på skype och imorgon är en annan dag.

Ta för vana är en farlig vana.

Nej, ursäkta då. Det blev inget till inlägg igår. Internet fortsatte hoppa fram och tillbaka, jag och M gjorde gramamtikövningar och rundade av med en kort kvällspromenad innan Azouz Begags liv som nyutsedd minister fångade mig sådär en halvtimme innan sömnen segrade. Un Mouton dans la Baignoire heter den förresten, boken.

Dagen, denna fantstiska söndag, har fyllts av ett Abs- & Ass-pass som vi sammanfattade till att hålla alldeles för lågt tempo. Jag har duschat, ätit rena rama lyx-lunchen beståendes av två knäckebrödsmackor med makrillsröra, sallad och kokt ägg på. Därefter har jag spenderat två timmar och pratat franska med Sylvain. Oh yes, vi tog en kaffe och flanerade lite på stadens gator. En parlant fancais. Men visst, det borde väl kanske inte vara en sådan stor grej att jag har klarat mig på egen hand med en fransos, det borde jag ju kunna efter nästan tre månader, men faktiskt, det är ballt för mig.

Vidare denna afton ska vårt resterande två tredjedelarskollektiv ut och äta för att bryta trenden. Trenden av hemmasittande, pluggande, tränande. Godisskålen börjar minska. Solbrännan lägger sig fint. Stämningen är bekväm och avslappnad.

Och jag längtar. Till att min älskade mamma kommer på besök. Till att få krama om henne. Prata och tjattra och dricka vin och umgås. Det ska vi göra i ett par dagar.

Sedan ska jag även spotta lite idéer om varför barns ska, eller inte ska få, leka krig och med leksaksvapen. Och läsa lite Amélie Nothomb som tydligen skildar Japan på franska. Bara kombinationen känns intressant, mer Begag och hans bekymmer. Mer fnulande på franska integrationspolitiken med vinkel...vad? Skolan? Skolan är en viktigt byggkloss. L'école.

Morgondagens ska ägnas åt att betala den aningen förträngda, förskjutna och för dyra oljeräkningen vilket inte görs på ett av de smidigaste sätten. En bussresa; att ta med karta och kompass samt Carte Bleu. Kanske, om kroppen tillåter - ett Bodycombatpass. Troligen inte. Men en storhandling kanske, besök bör förberedas och tomma kylskåpshyllor är inte att uppskatta. Mitt nya småätarberoende: sockerärtor! Hoppas Dia har kvar extrapriset 500 gram för 1.5 euro.

En pudervippa på näsan kvällen till ära? Länge sedan jag sminkade mig annat med en mascara-touch som kanske har inträffat två gånger i veckan senaste tiden. Moneysaver.

Superorden på vägen idag uteblir. Ni vet själva inom er hur det är bra.

Hjärtslagen slog just två extra skutt. Livboxen har vi behövt starta om fyra gånger idag och två gånger i morse och tå gånger nu ikväll, den första var nervpåfrestande - lampan började blinka rött igen, precis så som den gjorde den första internetlösa månaden här. Det var verkligen ett ångestfyllt blinkande. Andra gången tog vår vita lådan helt bara. Som om vi inte hade någon ström, men det hade.

Hursom, nu är den uppe och kör igen och vi håller tummarna för att det ska förbli så.

Nej, nu tröt inspirationen. Jag återkommer med ett roligare inlägg senare.

Svipp.

Har ni sett SVT:s nya serie Krig för Fred.

Reportage från den svenska styrkan i Afghanistan. "I en serie på sex program följer vi den svenska truppens möte med krigets vardag i ett av världens fattigaste länder. Trots närvaron av utländsk militär i tio år har säkerhetsläget i landet bara blivit värre. Del 1 av 6: Striden vid Nghala."

Finns att tillgå på SVT Play. Se den, tänk och delta. Det var helt nya bilder, intryck och värderingar för mig.

Påsklovet är kommet med regn och rusk blandat med en strålande sol. Paketleveranser har fekventerat vår dörr och så jag entrade huset efter närmare tio timmars utevistelse med både bravadtåg och sömnens framlockande lektion i bagaget så låg ett paket med mitt namn på pallen invid köket. Azouz Begag, ditt liv och dina val ska jag sluka. En stor fransktalande pocket. Hur ska jag få hem dig sen? Fast det är intressant att läsa, och det måste ju överväga tyngden. Allt kan inte mätas i kvantitet, det finns andra värden.

Det andra postpaketet för dagen var dock snäppet vassare. V:s mamma och pappa, föräldrarna till vår underbara leendefabrik, hade skickat en "liten" påskhälsning. Ett magasin Allt om Mat och godis. 200-grams Marabou chokladkaka. Gelehallon. Plopp. Dumle. Kexchoklad. Pimpim. Zoo. Fruxo. Salta Katten. Idag firar vi påsklov och hälsningar, dessutom töms snart kollektivet på folk och ersätts tillfälligt av andras gäster.

E är oss saknad sedan två veckor och förblir så även över denna ledighet, R far hemåt med morgondagens Ryan-flight och M lyfter vid sin tur hemåt på måndag. Kvar blir jag, A och V, tillsammans med min mor och A:s bror. Det kommer bli en fantastisk vecka!

Och kvällen ligger framför oss. Godisskål. Lov. Planeringar och vändor. Sista dagen idag, många ungdomars ångestfyllda dag. 15 april. Jag ska pria om tvåan och trean tror jag. Men det blir nog änväl Uppsala på ettan.

Hurväl är annars ett ord som jag ska lära mig använda. Huruvida gillar jag starkt men V rekommenderade även hurväl som jag nog aldrig nyttjat innan. Eller huruväl kanske? Ehuru är ballt om inte annat! Intressant med våra gamla konjunktioner (?) är det allt.

Lite franskabok, en dumle, en kopp te och lovet är, i känslan så smått nere i bröstet av att vår séjour i Aix börjar ta slut, i annalkande.

Det finns mycket frågor och än fler svar.

Träsmak i baken kan jag allt konstatera.

Igår tömdes raden av husspritflaskornas sista skvättar och vi diskuterade bland annat ordet hårig. Huruvida det var av positiv eller negativ klang. Delade meningar rådde. Hårig är för mig ett negativt laddad adjektiv av den anledningen att behöver man beskriva något som har mycket hår så är det för mycket av det. Hårigt är i egentlig mening neutralt - precis som kalt, fluffigt eller fullt - men som sagt, finns det ett behov att säga att något är hårigt så använder i alla fall jag, och flera med mig kom det fram i går, beskrivningen hårigt.

Delade meningar rådde som redan påtalat och en av oss hävdade starkt att det är ett neutralt ord. Vilket fördrar du då - en hårig man eller en svettig man? Detta blev vi som förespråkade en underliggande negativ ton i ordet frågade. Svarade gjorde vi inte men konstaterade att svettig kan ha både en positiv och negativ betydelse. En hårig, svettig man är dock sällan bra. En svettig man kan vara bra. En hårig man känns inte lockande.

Men som glöm då inte parametern att en man med hår inte nödvändigtvis behöver vara hårig. För en vaxad man är inte heller så mycket att lockas av alla gånger. Hår ska det vara men inte hårigt. A mon avis.

Grumligt grillande grumsas grånande grundligt.

Men hej, ett sånt litet leende som sprider sig i mitt ansikte. En bra dag, en dag som spenderats med härligt folk, i underbar natur, med god mat, i ett skönt tempo.

Det känns bra, som jag fått hem många bollar som varit ute och rullat, studsat och flygit fritt. Mina tankar, beslut och viljor har idag samsats lite, samlats för att samsas. Sommaren. Hur ska den ta form? Dessa veckor som de flesta längtar efter, som de flesta planerar eller inte - oavsett så finns förväntingarna, de veckor som ska vara de bästa av det svenska klimatet för de flesta, de veckor som är sedda och tänkta som frihetsfyllda. Veckor som de senaste åren varit fyllda av jobb för min del. Om det än så varit 50 arbetsdagar i sträck, endast kvällstid på Ölands norra knutpunkt, Byxelkrok. Om det så varit en sommar signifierad av långpannerekord, de högst uppnådda arbetstimmarna gjorda per helg, vecka, månad och sommar på en skörgårdsö. Om det så varit en sommar på pärlan i Nyköping med mackfabrik och skrikande småbarn. Om ändå så har somrarna ändock varit karakteriserade av jobb, pengatjänande och arbetscheman.

Men sommar 2011.

Vart ska du föra mig? Besluten ligger just nu i om sommarkurserna ska skippas eftersom de är onödiga. Jag har ju studerat heltid hela våren (officiellt sett) och ska från och med höstterminen 2011 studera heltid i (minst) tre år. Vad ska det tjäna till att studera denna sommar? Dessa underbara veckor som jag kommer spendera på en treveckors resa med min älskade Krull (kan någon med jordens fräckaste rastaflätor kallas Krull?), en eventuell vecka i skotska höglandet med min guld värda Sealander. En tältning med den sjukt älskade och saknade Gessl? Mer därtill och flera underbara vänner, personer och löst folk på flertalet orter runtom i det avlånga svenska landskapet.

Vad ska jag med ett par sommarkurser till? De uppfyller inget egentligt syfte.

Hej sovra och prioritera. Bland det värsta som finns, men ack så nödvändigt. Dumma samhällskonstruktion att uppfinna dessa fenomen. Och ja, jag skyller allt på samhället för jag är inne i Le Clézios underbara värld där det mesta förefaller vara samhällets fel i enskilda personers öde. Eget ansvar finnes ej att tillgå.

Och på det sättet resonerar ju jag jämt och ständigt, mest ofta (oftast på svenska, le plus souvent om jag skulle tillämpa den franska tungan). Eller kanske var det motsatsen? Tror nog det. Individens eget ansvar yrkar jag ju ganska starkt för i flera sammanhang.

Hursom. Sovra, prioritera, välj och ha ångest.

Någon gång har vi känslan av att allt ikring oss samlas till en någorlunda överblicklig tillvaro. Profitez!

Det svarta plasthöljet på datorn har ett tunt och knappt sebart täcke av pollen på sig. Solstrålarna som smyger sig mellan grenarna på körsbärsträdet vars vita kronblad nu faller som snö i av vindpustarna åskådliggör kornen på skärmen (écran en francais). Efter prestationsångest framför ordbehandlingsprogrammet inomhus som avbröts med en vilja och att jag i ärligt uppsåt satte mig utomhus med Tituba-boken för litteraturklassen njuter jag nu med datorn i knät av den friska varma sommarluften. I skuggan av körsbärsträdet, med fågelkvitter i öronen, med en grönlummig trädgård framför mig skriver jag dessa rader.

Dagen har förutom skolarbetesångesten bestått av ett mördarpass på gymmet denna förmiddag, ledaren - som varken M eller jag sett och än mindre tränat för - var rena rama stålkvinnan. Hon bestod av muskler. I sina bästa år, solbränd (benen var brunare än överkroppen) pumpade hon på som inget berörde henne under passets avsatta 60 minuter. Utan den franska sedvanligheten som M och jag verkade ha vant oss vid körde hon igång, inte fem minuter efter utsatt tid utan 2 minuter före. Därefter, till skillnad från de övriga tränarna, tränade hon med oss - för oss - hela passet. Hon visade inte bara övningarna och sedan pratade och rättade. Nejdå, hon lade på extra vikter på ben och armar och behöll sitt stoneface som att inget berörde henne när resten av salen låg och kved medan de masserade sina mjölksyrande rumpor.

Ett och annat ca va? kastade hon ur sig mellan låtarna men däremellan var hon allt annat än mänsklig - hon tittade på oss som om vi skulle få spö om man la ner benet för ett par sekunders vila. Jag tror på träningsvärk imorgon och hoppas på att denna stålkvinna har fler pass i framtiden.

Hursom, nu är det flera timmar som mina muskler fått vila och en kvällspromenad väntar mig. Middagen som bestod av en pastakomposition av allt jag hade hemma - apelsin, chèvre, russin, gul lök, purjolök, vitlök och ihopskrapet av salladspåsen som är skänkt till den gemensamma hyllan (nu återstår 3 jordgubbar, två kokta ägg och lite ost i kylen) bör omsättas till lite fotsteg i detta vackra provencalska landsap.

Snart har jag en diktsamling.

Får jag gå och lägga mig nu? Jag är trött så ögonen går i kors. Varför kan man undra. Ja, inget vettigt svar har jag på det. Sov länge och väl nere i E:s stora säng som gjorde att jag kände mig alldeles ensam och övergiven. Sådär själv som man inte vill vara. Vaknade upp, tillbringade lite tid med att småprata med M och Åsa, solade mina genomskinligt vita ben och pluggade lite halvdåsigt i den starka solen. Gick in, skrev på min uppsats, suckade, hamnade på facebook, skrev lite mer. Mer facebook. Tog en springrunda och inte gick det bra. Det var lite för varmt, jag var lite för förkyld och fick lite för lite luft. Det blev en promenad med V:s ipod då M var ute på fotoäventyr med sin egen.

Jaha, mer att skriva och V bakade bullar. Ja, vår Bullmamma levde denna afton upp till sitt epitet. Och, ja, de blev fantastiska! Underbart goda, frasiga och ja, sådär härligt svenska som kanelbullar bara kan vara!

Men som sagt, dagen har bara försvunnit utan att något produktivt skett. Eller lite plugg har jag ju ändå gjort, och R är hemma. Och ikväll ska jag få sova i min smala 90-säng och inte känna mig fullt så okramad som jag gjort de sista nätterna.

En vecka till påsklovet.

Snart är allt slut här.

Konstig tanke.

Go nuts. Solen har bränt på min högra kind idag. Framförallt på den sidan. Den har bränt överallt på min sköra hud där den exponerats. Men oroa er inte, jag har köpt solkräm. Ta med det om ni ska till detta underliga land (framförställt eller efterställt curieux?) för det kostar skjortan här. Finnes endast på apoteken och inte under 11.90 euro. Jag råkade få tag i en stor flaska (ish 400 milliliter) för 19.90 euro. Varför fick jag pigment som färgar mig, för att citera min bror, grisrosa?

Ett glas aixiskt rosévin har åtföljts av härliga politikdiskussioner, som har saknats mig (eller vänta, var det den franska kostruktionen av verbet manquer?) och fått mig att dra slutsatsen att jag alltför länge haft alltför ont om tid att skumma politiska nyheter. En snabb jättesen lunch/mellanmål vid sjutiden för att numera tillsammans med en A-blandad Cuba Libre invänta M och Åsa som kommer inom kort för att kreera fisk- och bönburgare. Sedan blir det fransk film.

Grabbarna har stuckit på maskerad och V:s slips älskar jag av hela mitt hjärta. En brun, mörkbrun, botten med ljusrosa mönster à la 70-talet. Kan inte bli bättre. R har jag inte sett på ett par dagar och hemma är hon inte denna afton, ensamheten sänker sig alltså tillfälligt över mig i Regnbågen.

De storslagna planerna har idag krossats slutgiltigt av den otrevliga och ohjälpsamma kvinnan på Office de Tourisme och den vänligare men tyvärr intet mer upplyftsgivande upplysaren på Gare Routière. Vi måste attackera problemet från annan vinkel men planen blir uppskjuten och söndagen får tillägnas vårt älskade Abs- & Ass-pass och skolarbete. Yeyyy!

Dusch, en dag som denna. Jovars.

Tack för uppskattningen.

Jag har gjort det.

Jag har läst och känt att det är intressant. Jag har låtit mina ögon fara längs raderna av bokstäver och känt att jag vill inte byta flik fär att läsa om något annat. Jag har tagit in ordens mening och känt mig engagerad för att börja nu.

Jag loggade in på studerna.nu och sökte tre program till hösten. Jag prioriterade dem och såhär nästan exakt 12 timmar senare känns det fortfarande bra. Jag har till den 15 april på mig att känna mera men jag tror allt jag gjort ett val. Jag gillar det.

Nog för att beslutsvånda är en hemsk sak att ha att göra med. Den är fylld av ångest och jobbiga tankar, en aldrig avslappnad känsla och påverkar inte bara den som har den utan även de runtikring. Men det som kommer som gott ur det är att när man, eller i alla fall när jag, våndats klart så mår jag så bra. Det blir en rejält uppåtgående kurva i humöret. Nu känner jag mig lätt och fri.

Jag kanske ska ta och läsa det programmet ändå. I den staden. Det blir nog bra, eller snarare det är klart som korvspad att det blir bra - om jag vill att det ska bli bra.

Om än kanske ingen studie- och yrkesvägledare läser just dessa rader så är de värda ett stort tack för att inom 4-5 timmar svara på mitt relativt långa mejl om vad jag vill och gillar/är mindre intresserad av och därav har de gett mig en analys om det aktuella prgrammet och hur det kan passa mig. De har altså ansträngt sig för att hjälpa mig att bringa klarhet.

Jag är så allra ödmjukast tacksam, det var avgörande i min förvirring. Och även ett tack till min kära mor som föreslog idéen att faktiskt ta hjälp av dem.

Men nog om det, så kul är det inte att jag självcentrerat sitter och är lycklig över att jag kommit till ett beslut som än idag får betraktas som preliminärt. Snart blir det iväg till den tredje och sista dagen med Francoise i denna kurs (och kanske då för alltid). Vi ska avsluta med att prendre un pot. Så som de gör här i Franklandet. Svettades gjorde jag igår på jordens bästa BodyCombat-pass och planerna som jag skröt om sist verkar smulas sönder framför våra ögon av stenhårda, ostoppbara järnklossar. Det går inget bra med den ypperliga planen. Eller tanken, planen var ju uppenbarligen inte så bra, målet desto mer efterlängtansvärt!

Det löser sig. Som vi svenskar så ofta resonerar och betryggar oss med; det ordnar sig.

Hur många skokartonger har du nu?

Jag ber om ursäkt för min tillfälliga tystnad. Det ska vi försöka råda bot på. Vi som i jag och min skugga. Skuggan i dessa dagar består främst av spräckta budgetar och beslutstagarångest. Inget av det är speciellt upplyftande vill jag lova så jag ska försöka att inte dskutera det mera.

Det lilla problemet som då uppstår är att jag inte vet vad jag ska berätta eftersom de senaste dagarna verkligen varit fyllda av det, och visst kan jag skryta mer om vädret och hur underbart det var att bada i havet. Det känns inte som det ger varken dig eller mig så mycket dock. Annars kunde jag skriva lite om planer. Det finns sådana för helgen, men inget som ska avslöjas än. Men det är tiptop-klass på dem kan jag lova. Ohh, jag bara ryser vid tanken. Leendet sprids och adrenalinet pumpar. Du skulle bara veta vad vi har på gång!

Sådärja, en rejäl liten teaser utlagd.

Mat! Det kan jag prata om, inte för att inspirationen flödat på sistone men soppor har slagit mig och M att det är bra och underskattade rätter. Jag började med en champinjonsoppa utan dess like för ett par dagar sedan; schalotten- och vitlök fräst tillsammans med svamp skurna i bitar, uppkokat i lite vatten med en halv buljongtärning, grädde på det, salt, peppar och lite redning för att det ska tjockna. Serverat med en crème fraîche-röra på vitlök, färsk basilika och kryddor var det en kulinarisk höjdpunkt.

M kontrade dagen efter med en underbar kreation i kikärtsanda; soppa på kikärtor och diverse smått och gott som jag inte vet. Gudomligt.

Mat ska vi icke förglömma. Det är för gott och njutbart för att ses som ett nödvändigt ont.

Håll tillgodo med mina få och föga engagerande ord (observera här att jag använde föga!).

Lutte. Combat. But.

Haj ååå valkommen!

Idag har jag badat i havet. Salt och gott och flöt på riktigt gjorde jag. Det har varit en så bra dag, en avslappnad men inte oproduktiv söndag, en givande men inte prestationsångestfylld tid. Jag och M har tränat (= jag kommer inte kunna komma upp ur sängen imorgon!), utforskat hur gymmaskiner fungerar (det vill säga M har haft en visad rundtur för mig, grön som jag är på den fronten) och sedan mött upp gott folk vid Rotonden.

En spännande incident inträffade då vi sjönk ner på en uteservering för att hinna få i oss lite koffein innan Sylvain skulle plocka upp oss, Åsa och Ahmed. Bakom oss hör vi på svenska - "De har även fruktsmoothisar!", den djupa sucken från mig komponerade väl med sucken från M. Inte svenskar! Snälla, vi är faktiskt i Frankrike! Men icke, jag fick en förnimmelse av någonting dock och vrider på mig, ser Amanda med menyn i högsta hugg mittemot sin vän som var på besök. - "Men hej!" Nu var det helt okej med svenska helt plötsligt.

Våra beställda drycker dyker upp, varsin cappuccino ställs ner framför oss tillsammans med beviset på att vi huserar i en dyr stad; 7.8 euro. För en shot espresso med mängder syfongrädde sprutat på, ja, gånger två såklart men ändå! Sedan när började cappucino serveras med grädde?! Kanske var det för klockan var efter 11.00, då får man ju inte inta denna ljuvliga kaffedryck enligt italienarna. Men vad vet de om kaffe? Vi har ju Arvid Nordqvist-kaffe i Sverige!

Men hursom, in i bilen och ut mot Marseille, genom staden efter att ha kikat på både H.L.M. och diverse övriga intressanta arkitektkreationer och ut mot havet. Det underbara vattnet. Det är så saknat. Vyn, vågorna, ljudet, doften. Hur galet är det inte att jag kan sakna något så mycket, fast jag egentligen aldrig varit på vattnet så mycket? Men det ger ro. Som Sylvain menade; Aix-borna är hetsigare än de i Marseille, havet lugnar. Kan vara så sant. Minns min Klövsjö-séjour förra vintern. Mot slutet så kände jag att det var något som saknades. Jag kunde inte sätta fingret på vad tills jag insåg att rinnande vatten, levande vatten var frånvarande. Snö och is i all ära men porlandet från bäcken vid Fettjeåfallet framåt påsktider gestaltade min saknad. Jag behöver vatten.

Så jag svalde lite, har en hel drös av dess salt i håret och har låtit det torka mot min hud i solen. Jag har badat i medelhavet idag. Det var skönt!

När jag och M släpat oss upp för mördarbacken (den är olika brant beroende på hur pigg man själv är) på hemvägen så kände vi både ett lugn, en lycka och en tillfredsställelse. Vilken bra dag det var, en dag att minnas bland alla de andra härliga minnena jag tar med mig från den här tiden.

Nu har vi stängt av oljeaggregatet (tror vi) eftersom den räknar ner till 23 från 58 i veckan innan (från 70 sedan vi anlände) och under 20-strecket blir det tydligen...inte bra. Ingen värme och inget varmvatten är statusen just nu (både med eller utan påslaget oljeaggregat - that's weird) så saltet får gotta ner sig lakanen som jag inte kan tvätta imorgon...

Dröm och fantisera, om det är bra eller inte i längden är mest ångestfyllt att fundera på.

Kompromisser. Öppna altandörrarna, flytta det stor tunga furubordet som både tjänar (kul verb; att tjäna någon, men även att kunna tjäna som ngt, fungerar på samma sätt på franska; servir) som matbord och skrivbord (utöver den mest allmänna funktionen som avlastningsbord), ordna om datorn, plocka fram pluggsakerna, ta av sig linnet och sola ryggen under tiden litteraturanalysen börjar ta form i Word.

Sol och plugg, när ska datorerna kunna följa med ut i solen?

Idag har jag annars investerat lite tid och energi på en insats i Trans-sibplaneringen. Moskva-Novasibirsk-Irkutsk-Ulan Ude-Ulan Bator-Bejing? Kan det vara en liten första ansats till en resplan? Inte vet jag, nästa steg är att övertyga min älskade mor (ja, hon läser min blogg så smickret börjar redan här - nej, skämt å sido, hon är älskad oavsett) att en bok på 360 gram utan problem får plats i hennes handbagage på vägen ner till mig. Den kostar bara 136 svenska kronor. Och är fraktfri, i Frankrike kostar den över 20 euro. The Trans-Siberian Handbook ska i alla fall vara det  bästa ressällskapet i tryckt form (även om Tolstoj är rekommenderad lektyr på färden).

Så vad ska du bli när du blir stor? Sett den senaste undersökningen som SCB utfört på uppdrag av tidningen Du & Jobbet, sammanfattad på DN.se (http://www.dn.se/nyheter/sverige/en-av-tio-gar-i-foraldrars-yrkesspar) så blir du ju högst troligen jägare eller fiskare om någon av dina päron pysslar/pysslade med det. Specialist inom jordbruk är dock ett ganska avskräckande ämne.

Med siffror på hundra procents jägarexamen hos mina föräldrar ligger det ju för mig att gå den vägen även om det känns högst otroligt. Ja, inte hjälpte detta mig i mina kval inför universitetsstudievalet som snart är att göra. Hur ska jag under april månad veta vad jag vill läsa i höst?! Jag förstår inte.

Hittade just en länk om hur man kan engagera sig i EU:s jordbrukspolitik. Det är faktiskt oerhört sunt att göra. Jag ska spara på krutet i mina ord till ett mejl att bomba Eskilsson med istället för att pracka på er mina åsikter, men läs om det, det är värt att se hur sjukt, dubbelmoraliskt och kontraproduktivt en organisation arbetar. Länkar nedan.

Smaka, hör, se, känn och dofta.

Poisson d'Avril. Nej, inga sådana skojsigheter detta år, spanade dock traditionsenligt in lokalblaskan hemma i Nyköping över nätet för att lokalisera årets aprilskämt. Så roligt var det inte, ungefär som vanligt. Hur möter jag våren (läs sommaren) annars då? Jo, inte med annat än en rhume. Förkylning av något slag. Halsont och ett tjock, jobbigt töcken i huvudet. Fy sjutton!

Men jag är en motståndskraftig person, jag är ju kvinna! För ni har väl hört de senaste rönen om att mäns testosteronbildning som påverkar deras välbefinnande faktiskt sänks redan vid en 37.7-gradig kroppstemperatur. Kvinnornas östrogenbildning som har samma funktion forsätter göra allt de kan för vi ska tro att vi mår bra och lyckas så ända till vår temperatur stigit till 39.6 grader. Om vi ska tro forskarna och återgivningen av deras resultat på DN.se.

Hursom kör jag på den framgångsrika ignoreringstaktiken för att bli av med en smärre nedgång i allmäntillståndet. Hoppade över träningen och ägnade mig åt att hänga på Dia en fredagseftermiddag efter lektionen om det franska språket och de regionala skillnaderna. Christophe är bäst. Han är en pedagog. Huruvida Dia är bra eller inte kan diskuteras, billiga är de och jag förde mina bestämda steg styrda av mina fötter som var vackert omgivna av de superfina ballerinaskorna jag köpte häromdagen (och ännu finare blev de imorse då jag kollade hur mycket det var draget från mitt konto - 136 SEK. 14.9 euro plus 1.5 % i avgifter hos VISA blir inte mer än 136 SEK, och då har eurokursen gått upp senaste månaden!) in genom ingången, överblickade köerna och stod emot den djupa sucken som ville komma upp.

M:s inköpslista åkte upp ur bakfickan på jeansen och vårlök, vitlök, fiskfiléer, kapris, svarta och gröna oliver, mozzarella, krossade tomater och choklad skulle lokaliseras och slängas ner i rullkorgen tillsammans med hushonung, toalettpapper, två kartonger jordgubbar (ja, fina och stora och alldeles jordgubbsröda för 1.49 euro per halvkilot). Svettig och varm, med två tredjedelar av hemvägen kvar så bler bageriet även besökt och mina överfulla väskor som tyngde mina axlar fylldes upp till randen av två nybakade baguetter.

Väl hemma, med allt uppackat och altandörrarna på vid gavel slår jag mig till ro vid köksbordet som jag faktiskt städade upp och rensade alla mina papper från i förmiddags. Ensam. Så ovant, det är skönt men det känns ändå fel. I det här huset ska man inte vara själv, vi är alla här och vi delar på så mycket. Men en stund att bara glida runt osedd är skönt. En stund.

Och en stund är aldrig lång, M och V kom snart hem och M har intagit en position för att trolla med allt jag lyckades få med mig från affären. Vi väntar på E och en kollektivmiddag är kvällens plan.

Ledighet tills på onsdag och innan dess ska jag bli frisk för att syssla med lite mer träning, en och annan utflykt, litteraturanalys samt en liten uppsats på franska om den franska integrationspolitiken. April, då kör vi då. Köpte du en del av det sörmlänska kulturarvet från stadshuset?

Sätt dig ner och se.