En socialiseringsveckoslut.
Hej och välkommen till den för dagen lilla stund där du, om du väljer att fortsätta låta ögonen fara över raderna, kommer kunna läsa om min helg som tillbringats i huvudstaden Stockholm. Helgen har fyllts av okända och kända, de sedan gammalt och de sedan ännu längre sedan, nya och ständiga följeslagare i livet.
SJ:s tåg till centralen skulle anlända klockan 16.09 - en lagom tid för att ta sig till bror längs gröna linjen för att lämna lite väskor innan äventyr mot Tullinge och mot R (javisst - franskainitialen letar sig tillbaka!), min saknade pingla (klyschigt men nog är hon en raring till pingla min leendespridande R) och hennes mor. Planen sprack då vi strax innan 17.00 stod stilla i Flemingsberg och den östgötska rösten, som under den långsamma resans gång lotsas oss igenom händelsen som hämmade vår framfart, sprakade fram en preliminär avgångstid till 18.00.
Jag reste mig tillsammans med majoriteten av resenärerna och noterade inte en allt för högljudd misstämning. Det var mest uppgivet. Och inte heller kunde vi halvvägs framkomna (eller bortkomna...) vagabonder enas i en gemensam ilska och uppgivenhet gentemot SJ. Inte är det deras fel att någon bestämt sig för att hoppa från en bro och polisen beslutat att strömmen ska slås av.
Mot bussen med andra ord! Var den nu går, vart den går och hur den nu går. Observera här nu som en lite längre parentes skillnaden mellan de två första frågorna; var den går - det vill säga varifrån den avgår och vart den går - dess destination. För att citera en god minnesregel från min kära mor: "Var du är och vart du är på väg". Det handlar om befintlighet och destination. Men tydligen är det inte så viktigt. Många av p3:s reportrar gör ingen skillnad och ett språkprogram på p1 konstaterar att det inte är så viktigt. Men det är bra att veta regeln. Även om jag inte alltid tillämpar den.
Hursom. Jag kan inte åka buss i Stockholm så jag frågar en äldre kvinna som kommer förbi. Då hon välmenande undrar varför jag inte tar pendeln mot stan berättar jag om strömavbrottet och även hon konstaterar att hon behöver ta bussen mot centrum. Sagt och gjort. Vi slår sällskap och åker både buss och tunnelbana tillsammans med samtal om resor, studier, framtid, Stockholm, böcker och lite däremellan. Kalastrevligt.
Kvällen bjöd på vin på brors balkong med sällskap med Klövsjöanknytning, farande mot Strömkajen med tillökning av R och mer Klövsjöfolk. Toppavslutning med varma mackor, bastu och badkarsbad i R:s kollektiv för att lördag lunch infinna sig vid Ulla Winbladh för lunch med det mest underbara paret Ulla och Lars. Gamla fantastiska bekanta att minnas och reflektera med. Rimmad lax som smälte i munnen ackompagnerades med en skvätt Petit Chablis och rundades av med en crème brûlée skapad efter konstens alla regler och därmed med en himmelskt smak tillsammans med ett väl avvägt kaffe. Utan att överdriva - verben för middagsresuméer har jag förstått hur de används. Iväg från Djurgårdens semesterfirande atmosfär mot Sköndal - en skön idylliskt dal. En tyst och vacker omgivning. Mera prat.
Te och mackor. En god natts sömn, omhändertagen och godnattönskad på vis som gör att barndomen känns nära förnjöts med ett uppvaknande och frukostintag av högsta klass. Färskt bröd med ost. Vidare mot tuben och mormor och efter konstaterande av coops nedstängning i området, ett besök på ica för inhandlande av chokladwienerbröd ringde jag på dörrklockan till en välkänd adress. Kaffe, kaffebröd och prat. Lite bilder, lite plock och mer prat över en macka och te. Mot bror igen för middag, dusch och social uppdatering på detta internät.
Mer om annat och andra en annan gång må man kunna hoppas på i vissa fall.
Ta vara och möt!
SJ:s tåg till centralen skulle anlända klockan 16.09 - en lagom tid för att ta sig till bror längs gröna linjen för att lämna lite väskor innan äventyr mot Tullinge och mot R (javisst - franskainitialen letar sig tillbaka!), min saknade pingla (klyschigt men nog är hon en raring till pingla min leendespridande R) och hennes mor. Planen sprack då vi strax innan 17.00 stod stilla i Flemingsberg och den östgötska rösten, som under den långsamma resans gång lotsas oss igenom händelsen som hämmade vår framfart, sprakade fram en preliminär avgångstid till 18.00.
Jag reste mig tillsammans med majoriteten av resenärerna och noterade inte en allt för högljudd misstämning. Det var mest uppgivet. Och inte heller kunde vi halvvägs framkomna (eller bortkomna...) vagabonder enas i en gemensam ilska och uppgivenhet gentemot SJ. Inte är det deras fel att någon bestämt sig för att hoppa från en bro och polisen beslutat att strömmen ska slås av.
Mot bussen med andra ord! Var den nu går, vart den går och hur den nu går. Observera här nu som en lite längre parentes skillnaden mellan de två första frågorna; var den går - det vill säga varifrån den avgår och vart den går - dess destination. För att citera en god minnesregel från min kära mor: "Var du är och vart du är på väg". Det handlar om befintlighet och destination. Men tydligen är det inte så viktigt. Många av p3:s reportrar gör ingen skillnad och ett språkprogram på p1 konstaterar att det inte är så viktigt. Men det är bra att veta regeln. Även om jag inte alltid tillämpar den.
Hursom. Jag kan inte åka buss i Stockholm så jag frågar en äldre kvinna som kommer förbi. Då hon välmenande undrar varför jag inte tar pendeln mot stan berättar jag om strömavbrottet och även hon konstaterar att hon behöver ta bussen mot centrum. Sagt och gjort. Vi slår sällskap och åker både buss och tunnelbana tillsammans med samtal om resor, studier, framtid, Stockholm, böcker och lite däremellan. Kalastrevligt.
Kvällen bjöd på vin på brors balkong med sällskap med Klövsjöanknytning, farande mot Strömkajen med tillökning av R och mer Klövsjöfolk. Toppavslutning med varma mackor, bastu och badkarsbad i R:s kollektiv för att lördag lunch infinna sig vid Ulla Winbladh för lunch med det mest underbara paret Ulla och Lars. Gamla fantastiska bekanta att minnas och reflektera med. Rimmad lax som smälte i munnen ackompagnerades med en skvätt Petit Chablis och rundades av med en crème brûlée skapad efter konstens alla regler och därmed med en himmelskt smak tillsammans med ett väl avvägt kaffe. Utan att överdriva - verben för middagsresuméer har jag förstått hur de används. Iväg från Djurgårdens semesterfirande atmosfär mot Sköndal - en skön idylliskt dal. En tyst och vacker omgivning. Mera prat.
Te och mackor. En god natts sömn, omhändertagen och godnattönskad på vis som gör att barndomen känns nära förnjöts med ett uppvaknande och frukostintag av högsta klass. Färskt bröd med ost. Vidare mot tuben och mormor och efter konstaterande av coops nedstängning i området, ett besök på ica för inhandlande av chokladwienerbröd ringde jag på dörrklockan till en välkänd adress. Kaffe, kaffebröd och prat. Lite bilder, lite plock och mer prat över en macka och te. Mot bror igen för middag, dusch och social uppdatering på detta internät.
Mer om annat och andra en annan gång må man kunna hoppas på i vissa fall.
Ta vara och möt!
Kråkfötter.
Ett par rader för att förnöja ditt nobla intresse ett liten stund i ditt humbla liv. Är humbla ett riktigt ord? Jag gillar ordet humble, men det är ju engelska, vad betyder det egentligen? Eller, ja, vad finns det för svenskt ord med samma betydelse? Ett annat engelskt ord jag annars slänger mig med lite för ofta är tricky. Klurigt på svenska? Fast ändå inte, inte i alla sammanhang.
Jag saknar också en synonym till det härliga verbet ordbajsa. Det är ju inte så trevligt eller korrekt i alla sammanhang. Men att producera mycket text av lite innehåll behöver ett verb. För det är så utbrett. Men nog ordat om ord. Med en liten parentes för min nyupptäckta kärlek till verbet orda - är det inte helt fantastiskt? En synonym till prata, tala, skriva fast i en mer generell dager. Vi ordar inte mer om detta! är om inte annat en bra stöt att avsluta en dispyt med, den som uttalar de orden får direkt mer respekt och tilltro.
Så vad ska jag orda om? Det som varit, det som komma skall (inom en snar eller längre framtid?) eller allmänna tankar som är applicerbara i de allra mesta fall, eller i alla fall utan större påverkan av tempus. Vardagliga ting är alltid trevligt.
Idag har jag nämligen provat på något alldeles nytt. Supportchattat med halebop, inte för att det ledde till så mycket (annat än att jag ska få ett nytt sim-kort och då kanske problemen med att nå mig upphör) och det kändes inte så personligt som jag hoppats. Det verkade som det var inklippta svar, redan formulerade meningar och stycken som någon bara valde ut för att de skulle passa i sammanhanget. Och det är väl i och för sig inget fel i det men jag hade hoppats på en verkligare chatt-känsla - den med små bokstäver i början av mening, ett par förkortningar, definitivt inga styckeindelningar och om jag hade haft tur - smileys! Men inte det. Support fick jag ju ändå till viss del så syftet är uppnått.
Annars har dagen delvis ägnats åt att förbanna mina vrister (vänster krånglar för tillfället) och glida runt i ett svettigt vristskydd för att åtgärda smärtan. Makrillröra, lite träning, snygga unga karlar som jobbar i bar överkropp på grannhusets fasad - en vanlig torsdag. En vanlig ledig torsdag med hemskt mycket jobbabstinens och rastlöshet.
Ett år sedan jag jobbade ordentligt. Ett helt år. Fast jag fick lön häromdagen (tror jag, har inte kollat...) för de två dagarna jag gjorde över midsommar. Första lönen sen i slutet av mars då jag fick en korrigering av den inkomsten jag fick i slutet av februari. Jag måste skaffa mig ett jobb! En inkomst! Jag blir tokig.
Rastlösheten motvägs dock lite snarare än jobbet (har inte ens ett komplett CV idag). Stora staden huvudstaden till helgen med en tripp till Uppsala på måndag för att kvittera ut nyckeln till mitt alldeles egna förstaboende. Mina storslagna 19 kvadratmeter i studentghettot. Ska bli så skönt. Sen blir det Skottland. Oplanerat och skumpigt, men en upplevelse ska jag allt ge mig.
Raderna ska ej bli för många.
Se skönheten i det som enligt normen inte ska vara.
Jag saknar också en synonym till det härliga verbet ordbajsa. Det är ju inte så trevligt eller korrekt i alla sammanhang. Men att producera mycket text av lite innehåll behöver ett verb. För det är så utbrett. Men nog ordat om ord. Med en liten parentes för min nyupptäckta kärlek till verbet orda - är det inte helt fantastiskt? En synonym till prata, tala, skriva fast i en mer generell dager. Vi ordar inte mer om detta! är om inte annat en bra stöt att avsluta en dispyt med, den som uttalar de orden får direkt mer respekt och tilltro.
Så vad ska jag orda om? Det som varit, det som komma skall (inom en snar eller längre framtid?) eller allmänna tankar som är applicerbara i de allra mesta fall, eller i alla fall utan större påverkan av tempus. Vardagliga ting är alltid trevligt.
Idag har jag nämligen provat på något alldeles nytt. Supportchattat med halebop, inte för att det ledde till så mycket (annat än att jag ska få ett nytt sim-kort och då kanske problemen med att nå mig upphör) och det kändes inte så personligt som jag hoppats. Det verkade som det var inklippta svar, redan formulerade meningar och stycken som någon bara valde ut för att de skulle passa i sammanhanget. Och det är väl i och för sig inget fel i det men jag hade hoppats på en verkligare chatt-känsla - den med små bokstäver i början av mening, ett par förkortningar, definitivt inga styckeindelningar och om jag hade haft tur - smileys! Men inte det. Support fick jag ju ändå till viss del så syftet är uppnått.
Annars har dagen delvis ägnats åt att förbanna mina vrister (vänster krånglar för tillfället) och glida runt i ett svettigt vristskydd för att åtgärda smärtan. Makrillröra, lite träning, snygga unga karlar som jobbar i bar överkropp på grannhusets fasad - en vanlig torsdag. En vanlig ledig torsdag med hemskt mycket jobbabstinens och rastlöshet.
Ett år sedan jag jobbade ordentligt. Ett helt år. Fast jag fick lön häromdagen (tror jag, har inte kollat...) för de två dagarna jag gjorde över midsommar. Första lönen sen i slutet av mars då jag fick en korrigering av den inkomsten jag fick i slutet av februari. Jag måste skaffa mig ett jobb! En inkomst! Jag blir tokig.
Rastlösheten motvägs dock lite snarare än jobbet (har inte ens ett komplett CV idag). Stora staden huvudstaden till helgen med en tripp till Uppsala på måndag för att kvittera ut nyckeln till mitt alldeles egna förstaboende. Mina storslagna 19 kvadratmeter i studentghettot. Ska bli så skönt. Sen blir det Skottland. Oplanerat och skumpigt, men en upplevelse ska jag allt ge mig.
Raderna ska ej bli för många.
Se skönheten i det som enligt normen inte ska vara.
Knutt.
Uppdaterar.
Kära hjärtanes. Jag blir lite imponerad av mig själv, fast egentligen kanske mest besviken att jag inte har högre förväntningar och bättre självdisciplin än ja, de låga och den usla jag uppenbarligen besitter. Vad som fick mig att öppna denna sida en lugn måndagskväll som denna var inte annat än att mamma pratat om min blogg för en kär vän till familjen. Hoppsansa! - Men jag uppdaterar ju aldrig den! utbrast jag då mor stolt förtäljde sin del i mina skrivelsers spridning. - Inte? svarar hon förvånat. - Ja, men det vet du väl?! - Du har ju varit borta så jag tänkte att nu skulle du börja skriva igen, svarar kloka mor med en logisk nick. Det var ju glasklart i hennes tankar.
Så, vad skulle jag göra? Bäst att göra som mamma säger. Hon vet ju i många fall bäst. Hursom har jag ju velat skriva. Knapperfingrarna har varit rastlösa de senaste dagarna. Jag har spenderat ett par dygn ute på landet dit jag medvetet inte medtagit min dator vilket jag antar var nyttigt. Jag har saknat den för jag har velat skriva lite långa gomejl till saknade personer. Pladdrat lite såhär och om inte annat bara öppnat mitt jordiskt sega word och kåserat om någon trivial företeelse. Men det har ju inte gått. Dock resonerar jag somså att om jag hade haft datorn med mig hade jag antagligen inte ens känt lusten att skriva (vilket vi sett tidigare inte ens alltid lett till att jag skrivit...) så summa summarum, dagar på landet utan egen datorn väckte knapptryckningsnerverna till liv. Bra sak att känna till.
Som, om ni (vilka nu ni är) läst det senaste inlägget vet, har jag företagit mig en resa och onekligen med ovanstående menlöst ordflöde bevisat kommit hem igen. Här skulle jag vilja sätta punkt för den punkten (vänta nu, synonym för punkt (på en dagordning)? Punkt för punkten är inte den bästa av formuleringar...) men inser att jag kanske inte så lätt kommer undan. Men hur gärna ni kanske önskar och vill att jag berättar om den fantastiska resa jag upplevt så kommer det inte ske på denna blogg. Jag älskar att skriva men föredrar att filosofera fortlöpande i mitt bokstavsström, att återge händelser är inte det jag är bra på. Prata om det kan jag göra så slå en pling.
Anekedoter kommer ju dock att komma i sitt lämpade sammanhang. Och med denna mening lovade jag inte, men kanske antydde lite svagt att en ökning på uppdateringsstatistiken kan komma att vara aktuell. Livet mitt börjar ta mer fast form. En liten avstickare till Skottland kommer men senare ska jag vara så låst jag någonsin varit på flera år. Treårigt helfartsprogram på univeristetsnivå i Uppsala, start HT -11. Det är läskigt, men kanske positivt för denna ip-adress.
Hur många världar finns det?
Kära hjärtanes. Jag blir lite imponerad av mig själv, fast egentligen kanske mest besviken att jag inte har högre förväntningar och bättre självdisciplin än ja, de låga och den usla jag uppenbarligen besitter. Vad som fick mig att öppna denna sida en lugn måndagskväll som denna var inte annat än att mamma pratat om min blogg för en kär vän till familjen. Hoppsansa! - Men jag uppdaterar ju aldrig den! utbrast jag då mor stolt förtäljde sin del i mina skrivelsers spridning. - Inte? svarar hon förvånat. - Ja, men det vet du väl?! - Du har ju varit borta så jag tänkte att nu skulle du börja skriva igen, svarar kloka mor med en logisk nick. Det var ju glasklart i hennes tankar.
Så, vad skulle jag göra? Bäst att göra som mamma säger. Hon vet ju i många fall bäst. Hursom har jag ju velat skriva. Knapperfingrarna har varit rastlösa de senaste dagarna. Jag har spenderat ett par dygn ute på landet dit jag medvetet inte medtagit min dator vilket jag antar var nyttigt. Jag har saknat den för jag har velat skriva lite långa gomejl till saknade personer. Pladdrat lite såhär och om inte annat bara öppnat mitt jordiskt sega word och kåserat om någon trivial företeelse. Men det har ju inte gått. Dock resonerar jag somså att om jag hade haft datorn med mig hade jag antagligen inte ens känt lusten att skriva (vilket vi sett tidigare inte ens alltid lett till att jag skrivit...) så summa summarum, dagar på landet utan egen datorn väckte knapptryckningsnerverna till liv. Bra sak att känna till.
Som, om ni (vilka nu ni är) läst det senaste inlägget vet, har jag företagit mig en resa och onekligen med ovanstående menlöst ordflöde bevisat kommit hem igen. Här skulle jag vilja sätta punkt för den punkten (vänta nu, synonym för punkt (på en dagordning)? Punkt för punkten är inte den bästa av formuleringar...) men inser att jag kanske inte så lätt kommer undan. Men hur gärna ni kanske önskar och vill att jag berättar om den fantastiska resa jag upplevt så kommer det inte ske på denna blogg. Jag älskar att skriva men föredrar att filosofera fortlöpande i mitt bokstavsström, att återge händelser är inte det jag är bra på. Prata om det kan jag göra så slå en pling.
Anekedoter kommer ju dock att komma i sitt lämpade sammanhang. Och med denna mening lovade jag inte, men kanske antydde lite svagt att en ökning på uppdateringsstatistiken kan komma att vara aktuell. Livet mitt börjar ta mer fast form. En liten avstickare till Skottland kommer men senare ska jag vara så låst jag någonsin varit på flera år. Treårigt helfartsprogram på univeristetsnivå i Uppsala, start HT -11. Det är läskigt, men kanske positivt för denna ip-adress.
Hur många världar finns det?
