tintiiin

Det finns många saker att fascineras över i vårt fina i-landsperspektiv. Konsten att koka ägg perfekt. Vilket i och för sig kan vara väldigt enkelt då det "perfekt" kokade ägget antagligen ser olika ut för alla, men att koka det perfekt till den man det kokar det till. Min mamma kokar ägg perfekt till mig.

Att texta snyggt är beundransvärt. Rakt, lagom snirkligt och snyggt. Estetiskt helt enkelt, det lär jag aldrig kunna göra.

Förmågan att snabbt räkna ut överslag. Att kunna ge växel i kassan snabbt och enkelt, och korrekt. Något att träna upp för oss mindre  matematiska.

Dra raka streck och rita runda cirklar, det har alltid förundrat mig. Hur sjutton gör man?

Uppskatta tiden, vad klockan är, eller hur lång tid något tar. Eller hur långt det är någonstans. En användbar förmåga så man slipper räkna reflexstolpar till framförvarande fordon på vägen.

Jag kan vara bra på att känna på mig när jag behövs, i lite olika sammanhang. Nu är det dags. Vad är du bra på?

Plablalik.

Såja. Iordning. Dags igen. Finally. Jul! Jag är glad, andra suckar, vissa vet inte om det. Koncist.

Ord, en fantastisk kommunikationsdel. Ord som blir meningar som i sitt sammanhang blir betydelsefulla. Meningar som i olikas öron får olika innebörder. Det kan många gånger vara skönt och insiktsfullt att fragmentera helheten. Att inse att det är de små delarna som gör det större möjligt, det är bokstaven som gör ordet möjligt, som i sin tur kan bildas till en mening och har genom tidens gång fått en betydelse.

Det är sekunden som gör minuten. Minuterna som blir till kvarten och timmen. Till dagen, veckan och tiden vi finns till. Det är sekunderna som spelar roll, det är inom loppet av dem du tar beslut; om någon är sen ringer du, inte nu, men nu 15 sekunder senare. 15 sekunder hos den som är försenad är en passerande bil som måste undvikas. När du väntar, säg att du blir expiderad, går ditt humör till ett irriterat stadium på ett par sekunder; från att i godan ro vänta till att otåligt tycka det går för långsamt. Det kanske var de sekunderna som den tidigare gästen eller kunden fick önska en trevlig dag, få ett vermt leende och bli välkomnad tillbaka, de sekunderna att framföra sin åsikt.

Det är hårstrået som blir ditt hår.
Det är tråden som blir din tröja.
Det är vattendroppen som blir sjön.

Det är männsikan som blir jordens befolkning.
Det är hennes handling som blir befolkningens påverkan.
Det är du som styr.

Vad livet är, ja, det är en väldigt djup och existensiell fråga. Eller ja, man kanske inte ens kan klassa den som fråga - har den något svar? Det kanske är ett ämne för reflektion, funderingar, tankegångar, livsstil och psykiskt (väl)mående.

Att andas, att blodet pumpar runt, att allt inom oss samverkar och gör att vi fysiskt sett lever är en aspekt. En annan del av livet kan vara vad vi vill uppnå, hur våra viljor spelar in och drivkraften att vi vill komma någonstans. Vi har en plan. Det går inte att stanna på samma plats riktig. Vi ska vidare. Det är livet. Sedan kan vi fundera på vad meningen med livet är, har vi en del i ett större pussel? Har vi nått till vårt mål genom att faktiskt komma till, att ha levt hittills? Är meningen att vi ska komma vidare, nå våra uppsatta mål och bli något som vi inte var i ungdomens dagar, eller innan? Är livet utvecklingen? Kan meningen vara den själsliga friden; att finna lycka?

Inget svar är fel såklart. Allt är subjektivt. Ibland blir jag bara less på att vi ens funderar på det? Är livet att fundera på vad livet är? Men å andra sidan känns det så viktigt, jag känner mig ganska stolt och hedrad att jag får leva, och jag vill leva så mycket som möjligt, men hur gör jag det? Är det att kasta bort tid när jag funderar över vad livet är eller är det att lära mig uppskatta det?

Det verkar så insiktsfullt och starkt när man läser om de som kan säga att en händelse eller en livsstil har gjort att de kan skala bort trivialiteter och leva, leva efter vad man tycka verkar väldigt idealist; familj, närhet, lycka, jordnära och naturligt, utan irritaion och negativ energi.

Det är imponerade. Det är så långt bort från mig. Det verkar som man kan fokusera på annat då, som om man kommit ett steg längre. Mot vad? Vad livet är?

Bullerobång.

Det är mycket nytt. O mycket personligt. Idag kan jag lugnt konstatera att hur duktig jag än är på att hålla pengarna i styr, och i hård hand, skulle jag bli radikalt fattigare om Akademibokhandeln hade en butik i min lilla stad. Har besökt vår huvudstad idag och stått och dreglat, setat och dreglat, insett att mina fötter rört sig mot kassan då händerna greppar tag om bokhögen. Tre gånger var jag inne i affären. Tredje gången gick det inte att motstå ett litet köp. Tredje gången gillt, men bara två böcker.

Det var en sjukt ball bok som gick under konceptet Parallel Text vilket helt enkelt betydde att ena sidan på uppslaget var skriven på, i detta fall, franska och den andra hade den engelska översättningen. I min strävan efter det franska kunskapens träd lät ju detta som en fantastiskt god investering. Låt oss hoppas.

På den alltid så punktliga, varma och trygga resan hem med sj bläddrade jag och kom ett par sidor. Fint att jag nu läser fyra böcker samtidigt. Det kan vara lite mycket. Det är redan svårt för mig att hitta tiden till att slappna av för att läsa, sjunka in och förlora mig i en bok. O nu har jag fyra som jag vill läsa, plus ett antal på hög, en lång lista av intressanta författare och titlar och även Akademibokhandelns välfyllda hyllor.

För den som vill lära sig något nytt heter bostadsbidraget i Frankrike CAF.

Och för den som tycker jag ska sluta tjata om litteratur och/eller franska så kan jag berätta att en ny Stig Helmer-film kommer till julen 2011. Den handlar om den unge Stig Helmer.

Men om du inte heller nördar svensk kultfilm så hoppas jag att du kikar tillbaka på den här bloggen. För så mycket handlar den inte om just det.

Simma lagom djupt!

Snuvade på än det ena än det andra. Vetskap. Information. Bekräftelse. Tillfällen. Hälsa. Pengar. Människor. Chanser. Chanser kanske allra mest. Chanser att få tillägna sig vetskap och information. Chansen att få höra bekräftelsen. Chansen att ta tillvara på tillfällena. Chansen att bibehålla hälsan. Chansen till att se över överenskommelsen. Chansen att möta människorna.

Snuvad på chansen. Det är hårt.

Men du får se till att inte bli snuvad då.

Nu har jag varit tyst ganska länge. Illailla. Men det är så värdelöst att skriva utan att känna någon inspiration, utan någon vilja, utan att ha något att säga. Inte för jag brukar ha något att säga när jag sätter mig ner och tar upp sidan, jag känner mest att nu ska jag skriva lite. Och sen kommer det någon bra tanke när jag muttrat lite såhär i början. Så vad kommer det för trådar idag?

Ett litet fenomen jag mäker av ibland kan vara hur vissa varumärken är produkten. Det finns en producent på marknaden som gör det så känt att varumärket blir synonymt med produkten. Nu har jag inga vettiga exempel bara för det. Så det var ju en ganska meningslös tanke att spinna vidare på.

Något annat kanske värt att reflektera över är hur inspirationen vissa dagar tryter, precis som man en dag är helt orkeslös, andra full av energi, vissa glad andra deppade. Varför är vi så nyckfulla i våra egenskaper från dag till annan? Vad påverkar oss? Just nu tryter även inspirationen för att fnula vidare på denna tråd.

För att jag ska ge er något idag kära läsare ska jag citera Bill Bryson i En kortfattad historik över nästan allting (som jag recenserade kort i ett tidigare inlägg för mer info); "Du är det slutgiltiga smörgåsbordet för dem [bakterierna], och dessutom bjuder du på värme och rörlighet. Som tack för hjälpen ser de till att du luktar illa. [...] Glöm inte bort att bakterierna klarade sig utan oss i två miljarder år. Vi kan inte överleva en dag utan dem."

Ja, inte var jag positiv idag inte. Förlåt.

Jag hade ju en sådan bra tanke. Den försvann. Det är underligt hur saker och ting kan försvinna. Saker till viss del, ibland har de materiellt sätt bara gått upp i rök, men tankar. Kom-ihåg. Hur svårt ska det vara att minnas något egentligen? Speciellt då man vid vid tillfället tanken slår en säger till sig själv att det här ska jag komma ihåg. Men icke. Eller snäppet jobbigare; vid tillfället då man vet att man borde komma ihåg något som man tänkt komma ihåg. Men icke. Eller alla gånger man borde kommit på att man borde komma ihåg något. Men icke.

Som jag tidigare svamlat om fungerar jag till viss del fotografiskt. Det kan även yttra sig genom bildliga associationer till något som hänt och därmed väcka minnen till liv. Jag kan till exempel gå en promenad, titta ner i marken och se en rot, av bilden jag får tolkad till min hjärna kan jag minnas vad jag funderade på häromdagen då jag gick samma vända och även då såg roten, eller vad jag pratade om då jag passerade den. Det är lite intressant.

Likaså är de så kallade dèja-vuerna ett spel med, i alla fall till viss del, minnet. Redan sett. Känslan av att ha varit i situationen tidigare, att vi pratat om det, att vi var här, och i en förnimmelse av en sekund förana hur händelsen ska te sig innan den gör det. Det är lite läskigt.

Det som är många gånger är snabbheten som vi inte riktigt kan hantera. Känslan som kommer men lika snabbt försvinner, någon bit av den som består som en liten kvarleva så vi vet att den var där. Känslan vid det redan sedda. Ögonblicket vid bilden. Tanken vid tidpunkten. Det är lite irriterande.

Ett mänskligt tillkortakommande? Att vara människa är inget tillkortakommande är mitt svar.


Ett litet tips på tal om människan, jag läser Bill Bryson just nu; En kortfattad historik över nästan allting. En mycket givande bok som både skakar om, motiverar leendet och tankeställer. En bok man kan läsa i korta stycken, lägga åt sidan, glömma och ta upp. En läsvärd berättelse om allt du skulle lärt dig på naturkunskapen, geografin och historian, men med annan smaksättning. En bättre. Undvik dock den svenska översättningen av Fredrik Sjögren 2010 GGP Media, den är inte kvalitativ.

Hur ska det gå?

Ovetande är vi ännu.

Problematiskt kan tyckas.

Plötsligt är vi där och vet, men inser inte.

Hur kommer det sig att vi strävar så innerligt efter det som komma skall? Att det ska bli bra, bättre än nu. Varför funderar vi så mycket på framtiden? Hur det kommer bli. Vad är det som skapat den mentaliteten hos hos? Jag tror nog vi alla gör det, i mer eller mindre omfattning; kämpar och vill att vi ska få det bra. Och därav glömmer vi nutiden. Att det nu är framtiden som vi såg den för ett år seden, eller fem, eller igår. Nu är en tid du strävat mot, nu är en tid du velat se komma, nu är en tid du kämpat för ska bli bra.

Nu är det tid att leva i den tiden med. Om du idag strävar efter att samla på dig bra egenskaper och erfarenheter, materiella ting och möjligheter att ta dig dit du vill vara om två år, så hoppas jag att du även tar vara på tiden om två år, eller då du nått dit. Precis som du nått hit idag från igår. Att finna nya mål är inte konstigt eller onaturligt. Snarare sunt. Jag hoppas att vi alla kan uppskatta delmålen och förstå att även om långsiktiga mål och långsiktig utveckling tar fokus från dess självförferkligande eftersom det blir en del av vardagen likväl som man gärna hittar nya vägar, nya mål och nya steg att ta.

Att inse att du är här idag för att du nått mål du satt upp tidigare i livet är viktigt. Tacka dig själv, förstå att du lyckats och blicka vidare.

Blicka ut över rummet - se dess tapeter, låt dina ögon vandra ut genom fönsterrutan - se dess klarhet, uppfatta din närmsta omgivning - se fågeln i trädet, ta in vidsträcktheten - utåt, framåt, uppåt. Du kan.

Det är ändå fantastiskt att det klassas som att skapa. Sita o plita ner lite bokstäver med någon sorts essens i. Men det är bra för mig för då kan jag vara kreativ eftersom jag är totalt oförmögen att skapa något som helst tilltalande för någon när vi närmar oss de estetiska hörnen såsom musik och konst.

Men hur än skapande och kreativitet klassas, funderar jag nog ändå mest på självdisciplin en dag som denna. En dag som bevisat för mig hur nyckfull och oförståelig min egen självdisciplin är. Jag är inte bra på att träna. Inte äta sötsaker. Avstå från grädden på varm choklad. Jag vet att jag borde, jag vill kunna göra det, jag har många gånger bestämt mig för att NU RÄCKEE! men icke. Min självdisciplin räcker inte så långt. Det känns som jag inte kan skriva mycket mer om det, för även om jag tänker att "jag ska inte" så gör jag det. Om och om igen. Eller om jag ska ut o träna men tröttheten hägrar, ja, vem vinner tror ni? Jag finner alltid små bortförklaringar som kan ses som legitima, men i själva verket är helt befängda.

Så det låter ju inte så konstigt, men motsättningen i min lilla kropp är som sådan att vissa saker bara sker inte. Jag hatar till exempel morgnar. Att gå upp klockan sex kan ge mig sådan ångest i ungefär tio minuter innan jag klivit över något sorts steg att jag vaknat. Men under de tio minuterna känner jag så mycket hat att jag egentligen blir rädd för mig själv. Det är inte mycket som är värt något i livet då. Vad gör att jag fortsätter då? Inte går på reträtt till sängen. Ja, självdisciplinen? Jag ska jobba, jag ska åka någonstans. Jag måste alltså upp. Då gör jag det.

Lat är jag, ta träningen exempelvis. Om jag nu kommer ut för en löprunda så kommer jag garanterat inte köra så hårt som jag borde för när jag börjar bli trött ger jag upp. Den rackarns självdisciplinen sviker igen. Springer jag däremot och tävlar (outtalat eller ej) med/mot någon, ja, då finns så mycket energi att jag förvånas av mig själv. Då vägrar jag ge mig, jag vägrar vara sämre. Men innan vi kan dra en logisk slutsats om att tävlingsinstinkten övervinner själdisciplinen likväl som de kortsiktiga negativa konsekvenserna gör det måste även ännu en parameter betänkas. Min tävlingsinstinkt fungerar som så att jag tävlar mot de som jag vet jag kan vinna mot (i vissa fall även de som jag har vunnit emot - det vill säga de kanske har utvecklats mer än jag men det vägrar jag erkänna) så kämpar jag till jag vinner. Personer som jag och de, hur hemskt det här än låter, vet är ganska mycket sämre än jag lägger jag mig på samma nivå som. De jag inser att jag aldrig kommer kunna slå lägger jag mig för på en gång. Min tävlingsinstinkt handlar således bara om att rädda mitt eget skinn.

Självdisciplinen påverkas inte nämnvärt av det. Man borde kunna tycka att den ska förbättras för då har jag ju mer sporre att träna när man tittar på hur tävlingsintisnkten fungerar. Men icke.

Jag kommer inte kunna dra någon slutsats nu. Då hade jag inte skrivit det här inlägget i presens. Självdisciplinen är en komplex företeelse för mig.

Vissa brukar säga att jag är för snäll. För snäll? Är inte snäll ett positivt adjektiv, är inte det något bra? Hur kan man vara för mycket av något bra? Det finns en hel del motsättningar om hur det kan vara "bäst" att vara. Jag kan ibland få höra att jag "litar för mycket på människor", är inte det helt befängt? Ska man inte lita på andra, på sina medmänniskor? Är det dumt att inte utgå från att någon ljuger när den säger något?

Jag tycker man ska vara snäll. Jag tycker man ska lita på folk. Jag tycker man ska sträva efter att underlätta för andra, göra andra glada och känna lycka i att göra det.

Och till detta tycker jag (och tror då) att alla gör det. Att alla vill väl och är pålitliga.

Nu så. Nu har jag tagit av mig armbandet för att låta tangenterna få knappra fritt. Datorn virusskannas och jag har inaktiverat onödiga program som startas automatiskt.

Idag har varit en dag som kan beskrivas som underbar tror jag. En dag av intryck och funderingar, av diskussioner och ältande, av reflektioner och avslappnad flum. En dag att uppskatta. Så som jag lämnade en liten lapp till de på jobbet som jobbade morgon och förmiddag idag; en fredag som den idag kan fokuseras på att uppskatta gemenskapen. En liten koppling jag gjorde i ett halvsläckt kök närmare midnatt var ju ändå att Robinson Crusoe fick välbehövd gemenskap en fredag. Till och med så att det gick till historien att det var en fredag som just då och därav Fredag dök upp.

Att ha sällskap och känna närvaro är viktigt, det betyder inte nödvändigtvis att umgås. Att känna gemenskap kan likväl vara att vara ensam, fast inte ensam utan själv. I egenvald ensamhet, just för att gemenskapen och närvaron av andra gör en trygg. Jag såg en sevärd film på Cosmonova i Stockholm idag, en om sjömonster. Det som jag nu flera timmar i efterhand minns och reflekterar över är hur berättarrösten gav liv åt fossilernas viljor. Att kvinnan med den lugna rösten förtäljer hur djuret som för länge sedan simmat, jagat och levt på vår jord, under en omfattning av tid nästan obegriplig att förstå har blivit en fossil som idag kan finnas och skönja en berättelse om hur den levde. Att vi idag kan känna samhörighet med ett djur vars existens är så ofattbar att den är svår att tro verklig.

Jorden är vår, allas.

Tänk att det ska vara så svårt att veta vilken dag det är. På jobbet har jag ideligen funderat på om det är onsdagens eller torsdagens upplägg jag ska följa, och vilken dag var det jag skulle förbereda till morgondagen? Inte nog med den konfunderade känslan till klockan fyra idag så har mamma och jag myst ihop oss med levande ljus, räkor och vitlöksbröd. En kopp te framför tv:n med en bit mörk choklad att njuta av. Ja, och så var det onsdag ja! Inte lördag och inte fredag, utan mitt i veckan...

Det är lite spännande hur vissa saker inte går in i huvudet. Tänk hur många gånger jag har tagit fram mobilen ur fickan, tittat på displayen och klockan, lagt tillbaka telefonen i fickan och funderat på hur mycket klockan egentligen var. Jag är även fenomenal på att inte lyssna på vad någon heter då man presenerar sig; - Ja, hej, Christina! - Hej, David! Trevligt att träffas, blabla... Namnet är borta, jag är ens tveksam till om det passerade en en av mina hjärnceller för det finns ingen koppling sen. Jag lyssnar helt enkelt inte. O ch jag vet inte varför, det är ju ingen onödig information direkt, eller?

Handlar det om refleksmässigt beteende tro? Plocka upp telefonen, kolla. Häsla med namn, var artig. Svara då föräldern säger något i tjatig ton, få tyst på honom/henne. Hjärnan är som bortkopplad. Det är ett konstigt fenomen, det kan vara ganska ödesdigert men jag tror inte det är så sällsynt.

Idag har jag även skrivit ett bloggutkast för MyTellus. Inte illa, att korrläsa imorgon kanske men det känns bra att få skriva av sig. Det kommer så mycket tankar, ibland tror jag det bara dyker upp fler när jag börjar. Som vid en diskussion, argumenten kommer successivt. Under debattens gång helt enkelt, man snappar upp något den andra säger, ändrar sig lite, tar en annan vinkel. Kreativitet föder kreativitet.

Föd lite kreativitet nu, eller träna det ska ju i alla fall föda mer lust till att träna mer!

Så sitter jag ännu en kväll med datorn i knät. Diskmaskinen jobbar rytmiskt framför mig, kökslampans sken ligger lite jobbigt mot vänsterögat, fingrarna känns stela i det snabbt annalkande kylan. Nya rön om att spermierna försämras av laptopens värme; efter endast tio minuter kan det vara skadligt. Tur jag inte är av det manliga könet då. I min frusna värld kan datorns värme, kanske inte kännas livsavgörande för det är ju en rejäl överdrift, men definitivt en livskvalitéhöjare vissa tider.

Som så mycket i dessa dagar funderar jag. Idag har jag förbannat kylan, vilket i sig inte är kontroversiellt måhända, men jag älskar vintern. Jag älskar vinter- och frostlandskapen. Jag älskar den friska men korthuggna luften. Jag gillar att andas in och känna minusgraferna i näsan. Men må något ont hända KYLAN!!! Så motsägelsefullt. Men ändå inte om vi ska ta det snäppet längre; Jag älskar blåst och vind, men inte snål motvind. Men tänk att stå vid vattenbrynet, blicka ut över ett fridfullt landskap, höra en fågel kvittra, en hund krafsa, havet plaska. Känna lukten av naturen. O ha vinden i håret. Vinden runt kroppen. Känna blåsten formas runt dig. Få den friska vinden i ansiktet.

Men observera här; vinden runt mig. Att vara vindtätt klädd med en varm tröja och tjocka byxor gör mig lycklig en blåsig dag. Att vara lager-på-lagerklädd med mössa och vantar och halsduk, raggsockor, utan glipa i midjan en kyligt kall höstdag det ger mig en känsla av att vara nöjd. Att kunna njuta av något som i sig är ganska avskräckande. Då har jag vunnit en liten seger. Men att känna vinden ila genom byxorna, genom blixtlåset i jackan. Att känna hur öronen värker av kylan, fingrar och tår som domnar bort. Det är rackarns ogivande.

Det finns dåliga kläder, inget dåligt väder. Det är allt en sägelse som stämmer bra det.

Min vän Frida lärde mig en dag att försöka gilla regnet vi nedstämda traskade hem i. Jag lär mig fortfarande älska vädret.

Idag är det söndag. Kan man säga att man har en söndagskänsla? Vad är det? Är den känslan skapad för att den brukar infinna sig på söndagar? För inte finns väl känslan bara för det råkar vara söndag? Nej, så är jag alldeles för, ja, vad kan man säga? Logisk i mitt tänkande. Nog är känslan benämnd med en veckodag för att denna ofta innehåller vissa ingredienser som ger oss en sådan känsla. Och vad är det för känsla? Ja, en subjektiv sådan, kan vi väl nöja oss med att konstatera... Nog om söndag, imorgon är det måndag.

Men ändå, på tal om just veckodagar och just söndagar måste jag delge ett smärre litet problem jag har och som jag länge funderat på. När jag pratar kan jag ofta säga söndag när jag menar onsdag, och vice versa, dock inte lika ofta. Vadan detta? Efter mycket fnulande har jag kommit på en möjlig orsak; jag är en fotografisk människa i mitt tänkade, det jag ska säga ser jag också framför mig som en bild på näthinnan; såklart inte allt och såklart inte alltid. Men kronologiska begrepp (som veckodagar) är något jag ofta får en bild av då jag talar om det. En sorts tidslinje med dagarnas namn skrivna.

SÖNDAG. Titta på bokstäverna. ONSDAG. Bortse från prickarna ovanför ringen på ö:et. Det är samma bokstäver.

För inte blandar jag ihop dagarna i vad de innebär; ibland känns det som torsdag och ibland som fredag, det finns en söndagskänsla och visst kan bara en måndag kännas på ett vis. Eller ja, i vår värld har vi satt ord och begrepp på det här sättet, men inte anser jag att onsdagar och söndagar är lite av samma sorts dag.

Nog om dagtrubbel. Var dag är unik oavsett dess benämning.

Just benämningar kan vara ganska ödesdigra.
Kategorisering - det kan få mig att rysa till, sådär så obehagskänslan kryper upp längs armen. Velour får mig att rysa. Bara tanken gör mig olustig, men tänk i affären, det hänger en velourdress framför dig; bara för att du måste sträcker du ut handen för att känna lite. Det ser inte så farligt ut, mjuka färger... Fingertopparna strycker medhårs och mot din vilja drar de även sig tillbaka, uppåt. Tyget ställer sig upp o rispar lite. Rysningar, bort med handen! Skaka av känslan. Avsky velour.
Och kategorisering, så var det.
Generalisering.
Olika gruppidentiteter; kvinnor, barn, invandrare, politiker.

Det är så lätt, det kan vara så nödvändigt. Men det kan bli så fel.

Det är så viktigt att fundera om du verkligen menar hela den gruppen benämningen innefattar innan ordet används. För att minska våra fördomar behöver vi börja reflektera över ordens egentliga innebörd och dess åsyftan.

Då har även jag sällat mig till mängden. De som aktivt delar ut sina känslor i detta fenomen som så allehanda tas för givet. Internet. Blogg.

Tänk så världen förändras från dag till annan, decennium till decennium och så obeständigt vissa ting kan vara. Att jag idag använder ord som chatt och jordbruk i samma mening. Att även flera av världar kan mötas samman.

Det finns mycket att reflektera över, delar av det kommer jag fundera över här. Annat blir i andra forum. Idag tror jag inte det blir så positivt. Så akta er om ni inte söker er mot mörkare tankar idag. Alla Helgons dag. Det är en helg som i mitt liv eldrig berört så mycket. Sörjer jag någon så sörjer jag då jag anknyter något till den personen; en dag, en sak, en händelse. Men en helg att hedra de bortgågna, ja, fint för de som kan koppla av så. Men trots min inställning har den här helgen kantats av tårar. Pappas lilla tax är nu borta, och även om höstmörkret tynger och ljusen på de vackra kyrkogårdarna syns tydligare i dessa dagar, så blir det att jag funderar. Jag tänker på de som jag förlorat i min värld. Hur oförståeligt det är att någon ska försvinna, inte få fortsätta uppleva livet, göra det han eller hon älskar. Att du ska, men inte han eller hon. Att ditt liv inte längre ska delas med den personen.

De bästa är att inse att jag minns med glädje. Tårarna rinner, men minnena består.

Det jag vet om livet är att hjärtat bara växer, det är ingen eller inget som ersätter en plats, den eller det nya hittar bara ett annat utrymme.