tintiiin

Nu är jag sådär lite upprörd igen. Det finns ganska mycket konstiga förslag och tankar som existerar.

Kvoteringsfrågan är uppe på tapeten igen, eller fortfarande, nu när både Tyskland och Frankrike diskuterar frågan. Ett till synes ganska lamt inlägg (rubriken lyder; "Jag tänker aldrig låta mig kvoteras") från moderaten Jessica Rosencrantz talar dock grundläggande och klart om kvoteringens ojämlika grund. Replik på detta inlägg kommer såklart; "Kvotering ger mer kompetens" skrivet att representanter från Ledarna.

Det är dags att sluta skriva i ämnet annars skulle ni få en lång uppsats och syfte och verkan, orsak, och lösning. Det finns inga i längden slagkraftiga argument för någonting som på i grunden motverkar sitt ursprungliga syfte.

Hursom är inte detta allt som debatteras denna tid. Flyget och dess miljöpåverkan trissar upp tonen ibland. Det är vinstdrivande flygbolag kontra änglaliknande miljöaktörer som hamnat i luven påvarandra om skatter och subventioner, miljöbränsle och motivation till dess utveckling. Debatten i sig är ganska förutsägelsebar men tar tillfället i akt för att påpeka att jämförelser endast är möjliga om man använder samma parametrar. Jag tar ett exempel från kommentarsfältet där en debattör helt sonika anser att byggandet av tågräls konsumerar mer energi än en flygning från punkt a till b.

Vanskliga jämförelser med diffusa begrepp är inget för mig, självklart var jag tvungen att replikera:

"Gör jämförelsen med korrekta parametrar istället;

Flygplanen kan komma att flygas med miljöbränsle, tågen körs på (miljövänlig) el.

Tågräls byggs och ja, undanröjer natur och vissa känsliga områden i och med sin sträckning (en sträckning som oftast livligt debatteras med utgångspunkt i denna fråga). Flygplatser byggs och expanderar och ödelägger stora koncentrerade områden natur. Utan att fördjupa sig i frågan men för att nämna ett aktuell aspekt; hur tror du den biologiska mångfalden påverkas av dessa två fall?"

Om någon undrar så hänger jag en del på SvD Opinion.

Mer att förargas över. Det finns mer, jag lovar.

Sfi. Jag lyssnade på Verkligheten i P3, Scenen: Klassrummet från sr:s hemsida idag. Programmet sändes den 22 februari i år. Repotaget, som jag förstår det var ett utdrag ur P1:s större produktion Alla älskar Stig (som jag ännu ej tagit del av) där integreringsfrågor och -insatser i Fagersta tas upp. Detta utdrag jag lyssnade på var från en Sfi-klass. Fördomarna bara sprutade om svensken och dess samhälle. Vi pratar inte med andra och så vidare. De tittade på någon sorts undervisningsfilm från UR; Vi hörs, vi ses. Jag ska bara fixa tillgång till UR Access så ska jag undersaka saken mer noggrant.

Vi gör så här, jag ska inte skriva en arg uppsats här och nu, därför slutar jag. Jag länkar från bloggen till det jag pratat om och kommentera; SvD ser väl snart min inlägg som spam så jag uppmanar alla att engagera sig och tycka. Få era åsiker mötta och låt andra ge er perspektiv.

Engagemang.

 

SVT Play - Dokument inifrån - Säljsekten.

Värt att se. Det satte många tankar i huvudet. Ifrågasättande av tolv timmars arbetstimmar. Jag fnyser och skakar på huvudet. I somras snittade jag säkert på 13, 650 timmar på tre månander.

Det är ju inte klokt, jag vet, jag visste det då, men jag hade mina skäl och min motivering. Det ligger en djup skillnad till den där kulturen skildrad i dokumentären och mitt servitrisyrke. Jag har blivit uppskattad på mitt jobb, av kollegor, chefer och gäster. Jag har fått ta skit av gäster och kollegor. Visst har jag jobbat under dåliga och bristande chefer, men jag har en känsla av att jag kan det jag gör och jag är bra på det.

Jag jobbar mina timmar för att jag vet att jag tjänar pengar per timme, jag behöver inte provisionslön för att göra mitt bästa. Det kommer naturligt.

En hand på axeln; " - Stanna upp och titta på utsikten, det här är det vackraste jag sett!"
En kram; " - Du är den bästa servitrisen jag jobbat med."
Varma telefonsamtal; " - Det är sådan tur att vi har dig, jag vet inte vad vi skulle göra utan dig!"
Ett ärligt ögonblick; " - Du är välkommen tillbaka, det finns en plats för dig."

Slit, svett och tårar men med ärliga och fria villkor. Tack för all uppskattning, glöm inte att fortsätta ge den.

V, vår bullmamma, har bakat bröd. Vilken lyx, det har verkligen varit en skön helg, dagen till ära tog jag sovmorgon till halv tio-snåret, öppnade fönsterluckan och fortsatte min lilla text om M. Artoud. Det låter lite som jag gör en riktigt stort arbete om honom, det kan jag lova att jag inte gör. Men det går ofantligt långsamt eftersom personporträtt är bland det tråkigaste som finns att göra. Dels för att skriva om när någon föddes, när han flyttade dit och vad han är mest känd för är intetsägande men även för att det är inte kul att lyssna på.

Men han börjar bli klar, en klatschg avslutning (på franska - haaa...) och sen är jag hemma - då är det bara att börja öva på uttalet.

Denna blåsiga söndag har även bjudit på en lång härlig promenad runt i krokarna, och det mest fantastiska som jag eventuellt skulle kunna ladda upp en bild på (men jag orkar inte riktigt gå och hämta mobilsladden - but oh yes I did!) är lätt mitt söndagsbad. Jag tappade upp badkaret med ångande hett vatten, tände ett tiotal värmeljus, tog med spotify och ett glas vin och låste om mig. Lugnet. Livskvalitet.

Annars funderar jag inte så mycket på allmänna ting så några nya livsexistentiella funderingar har jag inte att pränta ner. Inte har det hänt så mycket i världen heller Libyen är i kaos och Frankrikes utrikesminister har fått gå.

Hungrig är jag men ont om mat har jag. Hur går det med Korsika-planerna kan undras (alltså ska jag handla imorgon eller inte)? Ingen som vet, ingen som vet. Lite träning imorgon i alla fall, BC vid 10, det är något jag tror jag kommer bestämma mig för att satsa på.

R är fortfarande borta så pojkarna och jag slappar på. En tidig kväll och dagarna går. Är det värt det?

Jag har så lite att säga i ämnet "lite råd här i livet". Jag skulle själv behöva ett klargörande ord eller två.

En lördag passerad. Fem veckor här i Aix räknar jag nu. Tiden går.

Dagen min började riktigt härligt och hurtigt! Jag gick upp, pigg och glad som en lärka, runt åtta och mikrade mig en portion gröt som tillsammans med fonetikboken avnjöts med lite äpple, russin och kanel. En smärre fördjupning i franskans förvirring om dess extremt oregelbundna och undantagsfyllda fonetiska regler följdes av en joggingtur och därefter en dusch. Krisbaguetterna i ugnen och kaffet påslaget, V dyker upp och vi studerar meterologernas utsagor för Marseille dagen till ära. Molnen och den ruggiga känslan i Aix lockade oss inte ut på äventyr och dessvärre var inte prognosen för kusten bättre. Vi åt vår frukost i godan ro med andra ord och då A och R gled fram med sömngubbarna i ögonen enades vi om att skjuta planerna på framtiden.

Så eftermiddagen ägnades istället åt min opiumberoende galna teaterman Artoud och diverse idéspottning för Culture et Civilisation-kursens mini-memoire. Könsneutral franska kan det vara ett intressant ämne måntro?

Hursom kände jag att dagen var lite väl innehållslös och vi bestämde oss för att den franska bion skulle besökas. Filmfantasterna i huset, med andra ord grabbarna, önskade se bröderna Coens senaste verk; True Grit och framåt åttasnåret (efter att jag blivit utnämnd domare i vårens kommande battles i tomatsåslagande) rörde vi oss ner mot stadens gator och torg.

Filmen var fångande och skickligt gjord, en ruggigt bra film med andra ord. Jag skulle dock kunnat önska att just långa stora ormar som vaknar från sin vinterdvala i ett halvruttet lik kunde utelämnats. Jag klarar verkligen inte ormar utan nu måste jag ha kvar den där minnesbilden i huvudet och med jämna mellanrum få rysningar i hela kroppen bara av att tänka på det.

Än en gång kunde vi inte heller låta bli att förundras över det franska systemet. Biljetter kan inte bokas/reserveras över internet, de öppnar biljettkassan för den specifika filmen en halvtimme innan den börjar och efter det givna köandet måste man slåss till sig en bra plats eftersom de sålda biljetterna inte är numrerade. Är man då i god tid för att köpa och lyckas få ett par bra platser får man således sitta och hålla platserna till filmen börjar. Vad man kan underhålla sig med under den tiden kan exempelvis vara att titta på de förtrycka reklamannonserna à la hockey-rink på den glansiga (!) gråsvarta (!?) ridån.

Halva kollektivet går och lägger sig här inatt; E i Paris, M i Spanien och R som roar sig (och oroar sig för att bli rånad) i Marseille lämnar mig och grabbarna här. Så tomt och ekande. Hmm. Det sociala livet anpassar jag mig allt ganska lätt till.

Karamellpopcornen som jag först inte var sugen på, sedan glömde bort och sedan inte ville prassla med under föreställningen kniper nästan till i min ganska tomma mage. De blev middagen då vi kom hem vid midnatt. Pastafjärilar med ost var lunchen.

Nu har jag även brytit sönder mitt tangentbord för att fixa mellanslagsknappen men både den och M strejkar lite. Bäst att låta dem vara då.

Det är svårt. Vi borde minnas att det är svårt för alla.

Frankrike gillar signaturer. Min framförallt tror jag.

Jag o M i full krigsanda gjorde ju varsin polisanmälan på våra bestulna ytterkläder för ett par veckor sedan; det resulterade i extremt många kråkor på en mängd dokument. Det var så att skrivkrampen tittade fram (vilket den inte gjord sedan nationella provet i Svenska A 2007 - det vill säga senast jag var tvungen att skriva mycket för hand...). Hursom knatade jag glad och äventyrslysten ner mot centrum idag (med jackan i handen och P3 Dokumentär om Nelson Mandela i öronen) för att skaffa mig ett franskt bankkonto för att i sedan kunna få det åtråvärda CAF:et. Fransk bostadsbidrag som utländska studenter på något oförståeligt med fantastiskt sätt är berättigade till.

Lagom till deras enormt långa lunchrast kommer jag dit och måste, hemskt tråkigt för mig, spendera lite tid på H&M för att än en gång konstatera att jag kan inte ha chinos, vilket stör mig. En tur till Dia (Frankrikes svar på Lidl) och billiga apelsiner skyndade på timvisarna och in på banken skred jag.

Och lyssna, glöm inte bort detta inlägg - fransmännen var trevliga, hjälpsamma och pratade låååångsamt när jag bad dem. Det finns alltså hopp om deras service minded-förmåga.

Signaturer. Ja, närmare tio tror jag jag kråkade på alla bankpapper idag. Och inte vet jag vad. Eller jo, nästan, jag har inte riktigt förstått om jag öppnat ett, två eller tre konton än och inte heller om det ska komma hem en gubbe till oss för att be att få min signatur eller om de bara ska skicka en brev. Troligen det sistnämnda men blev lite osäker på hennes avslutande sammanfattning. De gör i alla fall en ansträngning för att jag ska få öppna ett konto eftersom jag inte är skriven här och inte får några officiella brev hit, det vill säga att de skickar hit något (eller någon med något) som jag sätter min vitt åtråvärda autograf på och vips så har jag "proof of address".

Lättare kan det väl inte bli! Och den meningen låter faktiskt ironiskt helt utan mening. Jag är ärligt imponerad av bankväsendet. Och till er som läser och bryr sig lite så kan jag försäkra er om att jag kommer inte bli ruinerad på att få 1-3 konton öppnade, ett carte bleu och internetaccess - första året är gratis! Det förstod jag.

Hemkommen från mina äventyr möttes jag av den resterande halvan av kollektivet som är kvar (M roadtrippar till Spanien och E slår runt i Paris innan Sverige väntar) sittandes på verandan/uteplatsen med Zubrowka (polska stavningen är inte helt hundra än), Pastis, ost, cornichonger och nagellack. Eftermiddagssolen avnjöts och sen tog Monsieur Artoud ett par timmar av mig.

De kulinariska färigheterna jag eventuellt besitter såg inte dagljuset idag (mikrad pastaröra från gårdagen och lite gammal rökt makrill med purjo o soltorkad tomat vilket kompletterades med en liten fruktsallad med chèvre) men lite lagring har aldrig skadat.

Marseille imorgon?

Alla människor är personer. Varje person är en individ. Som du.

Men hej då! Alltså inte hej då som i hejdå, utan som i hej och då!

Oavsett, om det är så eller inte har denna torsdag varit en aningens udda dag. En dag som fört med sig givande saker, men även en dag som jag undrar vart den tog vägen. Jag kan försöka återkalla känslorna.

Jag vaknade som en glad person, larmet på mobilen surrade igång som alltid men med det nya tricket att ha en fönsterlucka öppen är rummet ljust vid åtta-snåret. Bra, men inte riktigt läge att gå upp ändå. Fundera lite på livets konstigheter, läsa en novell i Le Clézios samling La Ronde et autres faits divers. Koppla upp mobilen mot internet och kolla av BBC:s nyhetsapp, ett par nya mejl som inte är nya men som mobilen är oförmögen att synka med hotmail. Gratta någon på fb, kolla av vädret de närmsta dagarna.

Dags att resa sig? P-pillret först bara. Den lilla kartan med de små rackarns gul-beigefärgade hormonbomberna. Självklart tappar jag pillret, ner i sängen, och utan förvarning (utan förvåning med kanske) försvinner det. Så det är bara att hoppa upp, skaka filt, skaka överkast, skaka täcke, skaka lakan, skaka lakan nr 2 och vifta med kudden. Ingenting, hur kan det bara försvinna? Ner på alla fyra, inse hur dammigt det är under sängen och efter visst egenbemästrat dammsugande/samlande finner jag den lilla rackaren. Bra då.

Upp och hoppa, söta M står i full färd med att plocka ur diskmaskinen i köket och kaffebryggaren gör sina lockande kaffeljud. En liten baguettehandligspromenad då, in i jeansen (så jag ser någorlunda representabel ut i dessa "fina" kvarter) och eurons avskyvärda kopparmynt räknas till 1.9 totalt. Två pain sur plaque känns lockande. Gatan är tom, men luften skön. Lagom rödrosig efter backen upp mot le petit centre commercial ser jag järnridån som är nerrullad vid bageriet. Stängt? Det var oförutsett stängt i tisdags, onsdagar är deras normala vilodag men idag med? Knatar mig fram och ser skylten "Ouverture lundi 7 mars".

Baguettefri vecka då eller? Hem igen och ugnen slås på för krisbaguetterna. M och jag slurpar i oss vår gröt i lugnan ro innan, för hör och häpna, A kommer upp. Brukar annars komma på fjärde plats, och var är V som annars är först eller tvåa i morgonpigghetens land? Nya ordningar säg.

Sen kommer dagens dipp, som verkligen var dagens. Grammatikövningar. Ja, inlämnat och klart, men vad har klockan blivit? Femton-nollnoll. Befängt, hela dagen försvann ju! Verkligen, på nolltid var dagtiden som uppäten. Lite lunch (vilket blev gudomligt gott utan att jag hade några som helst förväntningar; spenat, broccoli, gul lök, vitlök som kokade upp/tinade i lite vatten med en halv tärning vitvins- och örtbuljong, i med jordnötter och grädde och fjärilspasta, och lite riven ost!). Sen kom tiden för dagens mission.

Som jag kan berätta om i ett annat inlägg för nu är det så långt. Men bra blev det!

Dagen har i alla fall slutat bra. Jag har pratat med människor som jag inte pratat med på länge, och jag har saknat det. För jag har saknat dem.

Det är svårt att uttrycka saknad och längtan ibland. Till vissa. I vissa relationer. Jag har inget svar på hur man kan göra det.

Nu ska jag nästan citera en vän. Jag ska citera hennes tanke, inte de precisa ordvalen. Sen ska jag säga Sufjan Stevens. Fast i omvänd ordning.

Så först säger jag lyssna på Sufjan Stevens och slappna av.

Sen kommer vi till den mer existensiella delen, Loppan min uttryckte det bättre än de flesta. Eller inte ens det, för orden har vi hört förut, tanken har vi tänkt men i sammanhanget passade enkelheten, logiken och det sanna, raka klanderfritt. Så jag verkligen blev berörd.

Nu har jag pratat lite för mycket om det. Jag ville ju att orden skulle tala för sig själv. Och nu fick jag dessutom upp två olika varianter att tolka orden på. Jag säger såhär; vi funderar på livet och dess mening.

Jag gör ett försök.

Känns livet meningslöst, skapa dig en mening.

Vänligt välkommen till reflektioner rörande punkten pedagogik.

En lärare bör inneha vissa färdigheter på den punkten. Till exempel att kunna lägga upp den schemalagda tiden väl avvägt och anpassat till det som den ska innehålla, ge och förmedla. Kunna anpassa sina uppgifter till klassens nivå. Kunna uppmuntra intresse för det som måste tas upp och anpassa resterande innehåll till gruppens nischer. Kunna läsa ur publikens beteende och kroppsspråk då de i lektionstidens inräknade pauser ska komma till sin fulla rätt.

Alla har inte den förädlade förmågan. Vissa försöker finna den. Somliga inser inte att den är något att försöka finna.

En sådan person kan i flertalet fall få en på dåligt humör. Mig, till exempel. Ett annat inslag i det aixiska livet som stör, förbannar och besudlar den annars mycket angenäma tillvaron är internetbolaget Orange med dess, ja - outgrundliga relation till, France Telecom. Det går inte bra. Det går helt enkelt inte att lösa på ett vettigt sätt. Jag orkar inte ens berätta hur korkade, ineffektiva och omständiga de är. Det finns inte ord. Inte ord på hur less jag är heller. Och tilläggas skall att jag inte ens är den mest engagerade av oss. Jag är det moraliska stödet och jag dör. Korkade inkompetenta rackarns ÅÅÅÅH!

Sansa dig. Mig.

V bjuppade på pain au chocolat till frukosten och middagen bestod av gårdagens fantastiska potatissallad. Grönmögelosten är sig hemmastadd i kylen. Vitvinet bör nog slurpas upp innan det oxiderar.

Men glöm inte! Inte dig, inte mig, inte dina tankar!

Tenta. Så avklarat. Nu vill jag inte skänka en enda tanke till åt all terminologi och annat illa det innebär. Grammatik - släng dig i väggen! För inte är det väl till att aktikt omsätta det i praktiken nu?

Jag har smakat Pastisse, you know me lakrits är gott, pastisse smakar salmiak. Jag gillar det med andra ord.

Le Clezio imorgon sen lite annat grammatikplugg och sen tar jag lov. Eller förlåt, undervisningsfri vecka (12 dagar).

Pannkakor. En riktigt härlig fnittrig och bra avslutning på en helg som annars mest färgats av plugg. Grammatik. Imorgon från klockan 18.00 - håll tummarna för mig! Snälla. Bistasernas uttagning och funktion jobbar inte riktigt med mig även om NP, PP och AdvP numera lite lättare skiljs åt. Infinitivkonstruktionerna släpar efter men konjunktivformerna kommer mer och mer.

Ja, jag är insnöad. Pusslet, London Bridge är dock klart! Sista biten lades under kvällskvisten efter ett sista ryck av oss idag. Jag är lite stolt! Men inga bilder från mig. På kollektivetregnbagen-bloggen finner ni dessa. Just so you know.

Jag kan verkligen bli fundersam på hjärnans spel. Hur mycket tanken och det psykiska faktiskt bestämmer och intalar en. Jag sprang igår och idag (!), och insåg hur mycket mina tankar bestämmer över hur mycket jag faktiskt orkar. Att tanken på att jag springer gör mig trött, att tanken på att jag var trött vid den tidpunkten i rundan förra gången legitimerar tröttheten denna runda (nej, jag tror inte att jag fått bättre kondition över natten). Men är jag trött? Vaknade jag med träningsvärk? Nej. Inte på allvar. Jag kan mera. Jag kan ta ut mig mera. Jag kan få ut mer av det jag gör. Om inte min rackarns hjärna var där och lade sig i.

Sa att nu är du trött. Du behöver inte mera. JO! svarar jag. Men nej. Den vinner. Så schizofren jag låter. Hur ska jag övervinna min egen tanke. Lyssna på något? Funderar starkt på att ladda ner lite podar till mobilen. Musik fungerar ju inte på mig. Jag hör det ju inte. Varför tänker min hjärna över så mycket annat. Varför kan jag gå in i det jag gör så till fullo under de allra flesta omständigheter? Jag sover mitt under rusningstimmen på tunnelbanan. Jag kan somna i en bil med dunkande hårdrock. Jag hör inte att någon pratar med mig om jag läser en bok. Jag vaknar inte av annat än en väckarklocka eller kroppens egna utsövdhet.

Skönt kan tyckas. Men det gynnar mig inte alltid. Om min hjärna skulle vara lite mer positiv skulle det vara super. Tänk om den sa till mig att jag orkar mer. Att jag kan. Då skulle jag vara sjukt fit! Och kanske inte den jag är idag i och för sig.

Jag ska lära mig att övervinna min hjärna. Fast det låter lite för brutalt för att vara jag. Jag ska lära mig att samarbeta mer med min hjärna, just nu strider vi, jag vill inte vinna, jag vill sluta fred. Diplomatifärdigheterna får plockas fram. Ha! Men ja. Det låter fint det.

Jag kan sakna dig. Fast saknar jag dig eller det vi hade eller det jag byggt upp känslan av att vi var?

Sidan där man skiver sina inlägg är faktiskt extremt oinspirerande. Det är inte så att man bestämmer sig lite lagom aktivt och dedikerat för att skriva, klickar fram sidan och energin och idéerna flödar. Synd det. Men å andra sidan kan jag avsluta lite smått påbörjade men definitivt inte färdigberättade trådar.

Jag nämnde namnet på vårt kollektiv Colocation d'Arc en Ciel för flertalet inlägg sedan; detta namn myntades i samband med en ansökan om ett Carte Fidélité på Monoprix.

Översatt heter kollektivet 'Kollektiv Regnbågen', vilket har att gör med hur man ansöker om bonuskort på mataffären Monoprix. I formuläret frågar de efter två i hushållet som är över 25, sedan ska det fyllas i hur många barn man har (under 25 således). Det hela slutar i att två av oss blir föräldrar; kollektivet får två mödrar, resten blir barn. Vi har en regnbågsfamilj! Inte konstigt, kanske inte roligt men för oss var det väldigt skoj.

En annan liten tråd jag muttrade om var ett täckespaket. Fransmän verkar avsky påslakan. Jag har börjat inse poängen med dem, de har enorma fördelar mot alternativet ett vanligt lakan mellan dig och det sunkiga täcket med sträv yta. Men som sagt utan påslakan får man göra det bästa av situationen; de flesta som känner mig vet att bädda om varje dag inte är ett alternativ i fallet, less och uppgiven på att behöva göra detta blev jag uppmuntrad - Gör något åt det då!

Sagt och gjort, som för övrigt heter aussitôt dit, aussitôt fait på franska, jag vidgade mina vyer. Fast egentligen av ren slump (par hasard), jag fick med mig ett enormt dubbelsängslakan istället för ett i storlek relativ till min säng när jag skulle bädda. Min idé föddes; att helt enkelt packa in täcket i det enorma lakanet. Voilà, nästan ett påslakan, det ser ganska hemskt ut, snett och vint är det vikt och lakanet täcker inte hela täcket på ovansidan men det fungerar. Eller ja, det fungerar bättre än förut. Kontentan är väl ändock att jag väntar på varmare väder då bara ett lakan är fullt tillräckligt att tjäna som täcke.

Det var alltså inte så roliga 'cliff hangers' jag lagt ut, inte för att jag nämnde dem i det syftet utan snarare inte orkade skriva klart min tankekedja. Som jag uppenbarligen tappat till nu. Jaja, jag kan nämna mat istället för idag har jag gjort en kulinarisk smakupplevelse; min risotto - utan både dyrt specialris och vitt vin! Ris från gårdagens middag (som för övrigt innehöll en fiskbit vilket var bland det första hela fisk- eller köttstycke jag ätit här), en tomat, lite purjolök, de två sista soltorkade tomatbitarna. Allt uppstekt i lite olja från just dessa tomater, till det lite salt, peppar och en skvätt mjölk. Nyheten i kylskåpet fick också vara med; en sorts röra/kräm på grön sparris och crème fraische. Den smakar och innehåller mest ärtor dock. Men det blev en hit!

Säg ett vänligt ord idag. Jag skulle i alla fall bli glad. Du med.

Det är ganska intressant att diskutera skillnaderna mellan journalistiken i olika forum. Undersöker just nu pod-dokumentärerna från sr:s hemsida. Artikulationen är väldigt tydlig. Konstpauserna fler. Inlägg och intervjuer kortare och mer specifika. Musiken blir en symbol för vilken tid vi är i.

Är radion som media den synskadades alternativ likväl som teven blivit den hörselskadades val? Radions tydligare uppmålade bild med hjälp av orden ställs mot tevens två språkrör; ord och bild.

Förlåt, jag gäspar för mycket för att kunna spinna vidare.

Kom igen, det dalar! Jag tjuvkikade på besöksstatistiken. Det här kanske är fel forum för att påpeka detta dock. Du har ju faktiskt släpat dig in på denna sida (om man nu kan släpa sig in på en hemsida...?). Tack.

Har i alla fall tänkt berätta om ett stort inslaget täcke. Men inte nu.

Äggröra till lunch är underskattat.
Euron är riktigt låg.
Lampan i badrumstaket är övervunnen.

Låt oss njuta av regnet. Omvärdera våra förutbestämda åsikter - regn är ett fenomen som står för frihet, friskhet och...föryngring!

Läser ni? Följer ni på något sätt mina tankar? Gissar på inte. Vill inte kolla under statistik-fliken. Så underhållande är jag ju faktiskt inte.

Under kategorin "dagens triviala ting" kan nämnas att förskylningen släppt, vilket firas med ett glas vin (ett fint vin min kära coloc investerat 3 euro i, ja priserna är mer humana här) och kanske en eventuell utgång. Vi får se. Ska man spara sig till helgen, köra istället för i helgen (tenta måndag kväll) eller dubbelköra för att ta igen missade tillfällen? Alternativen är många.

Hursom, nej, det har inte hänt så mycket idag. Men tankar har man ju allt ändå. Eller, sudda. Inte man. Tankar har jag ändå. "Man" kan ju gå och gräva ner sig djupt och dyka upp som en lite sork vid sammanhang som är MYCKET mer generella. Bara för att påpeka; "man" är ett pronomen som syftar på ett ospecifikt substantiv, används ofta i övergripande och generella termer. Akta dig.

Jag försöker igen; tankar. Vilka tankar ska jag snöa in på denna afton (bränt rostat brödlukt verkar vara en tydlig signifikant) - sorg eller språkhistoria? Vi alla delar vissa (få eller fler) gemensamma nämnare, många av oss kan identifiera oss i andras känslor och situationer med en egenupplevt sådan. Människor och sorg är ganska starkt sammankopplat. Sorgen i sig är individuell, men begreppet sorg har vi nog, de allra flesta av oss, en relation till. Har vi mot förmodan inte upplevt någon direkt sorg, är det den relation vi har till fenomenet. För någon i umgänges- och bekantskapskresten har antagligen upplevt sorg, eller har haft. Hur man nu vill uttrycka det.

Din sorg, ditt bearbetande och din definition är bara din. Hur du ska sörja kan inte normer, förväntningar eller andra styra. Glöm inte att sörja på ditt sätt. Det handlar inte om att du "måste våga visa", att du "bör prata med någon" utan om att du ska våga pröva dina vägar för att möta och skapa din relation med begreppet sorg.

Tankarna blev visst om sorg. Språkhistorian lämnas åt sitt öde för denna kväll.

Är sorg ett negativt begrepp?

Idag är jag lugn. Lugn och tillfreds. Det känns bra. En riktigt kass natt beträffande sömnen och visst sitter mitt halsonda i. Pusselt stör mig. London Brigde 500-bitars, det är bara himlen kvar. Resten fixade vi igår kväll. Pas de problèmes.

Jag har en mörkt rosa liten cahier. Det är nästan som jag börjat skriva dagbok, inte för att jag skriver några "hemligheter" men ett par rader om dagen var dag. Inte en blogg, inte en dagbok, men en cahier.

Strechandets fridfullet, knaken i kroppen och musklerna som drar. Man kanske borde försöka bli lite smidigare.

Mat då? Det som för det mesta cirkulerar i min hjärna. Gårdagens goda gnocchotto (orden ser för övrigt väldigt stilistiska ut, men nej det är de inte - för jag hoppas du kan uttala gnocchi rätt; "njocki", inte tre initiala g på rad alltså); gnocchi och kokt blomkål med stekt purjo, vitlök, champinjoner tillsammans med brynt torkad salami och tomatbitar. Gourmetmiddag. Finns till och med kvar till idag.

Nu ska jag dra på mig ett lager smink, klä mig representabelt och äta lite lunch; fromage blanc, russin och nötter. Dra ner mot la centre de la ville och var klok på litteraturklassen. Min queue har inte spelats klart på Spotify ännu bara; bli glad av Happy Up Here med Royksopp vettja!

Kullagulla. Vi fem. Kitty. Barndomens litteratur har allt ett affektionsvärde.

Okej, lite mindre politik och lite mer ordbajseri. Var bara tvungen att få utlopp för den lilla diskuterande sidan inom mig, kvotering och dess effekter och orsaker går inte att se förbi.

Nu sitter jag här på en hård pinnstol som kan rasa isär, stöden under sitsen lossnar då foten rent automatiskt åker upp från golvet och söker ett stöd på annan nivå. Ryggen värken lagom mycket efter att ha suttit hela dagen lång; först med funderingar över vad Albert Camus ville säga med sin främlig och senare om grammatikens underliga fenomen som fraser, nominella bisatser, patienter, rektioner och annat helt obegripligt sammanhängande.

Ljudet från tvättmaskinens centrifugering ligger i bakgrunden för de mer genomträngande knappren från tangentbord runt om i rummet. En slurk te. Ett litet skratt från den hörlursbetäckta i soffan. Spotlightsen i köket lyser varmt upp disken i diskstället och den icke rengjorda spisen. Luften är uppvärmd av allas inhomhusvarande den första regndagen till ära.  Lugnet har sänkts sig.

Pussel, en flaska vin och samkväm i en aktiv handling mot internets hårda grepp väntar oss.

Dagen och jag har varit sams.

Jag surfar ut på SvD:s hemsida för att kolla hur det går för Sverige och vår värld. En rubrik på en artikel på Brännpunkt fångar mitt intresse; "Försvarsrekryteringen - ett olyckligt genusexperiment", nåväl ett inlägg från Kristdemokraternas Ungdomsförbund kan alltid vara av intresse; http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/forsvarsrekryteringen-ett-olyckligt-genusexperiment_5939595.svd.

Essensen av inlägget går i samma linje som min övertygelse; kvotering främjar inte jämställdheten utan stakar ut skillnaden mellan de två kön vari människan kategoriseras. Dock upprör en mening i styckets bakgrund mig; "inte minst kan kvinnor inom försvaret vara en fördel i kontakten mellan soldater och lokalbefolkning under våra internationella insatser".

Pratade vi inte om att sluta göra skillnad mellan män och kvinnor? Varför skulle just kvinnor vara fördelaktiga? Jo, för att de internationella insatserna oftast sker i länder där en äldre, mer traditionell och, i våra ögon, förlegad kvinnosyn finns. En afghansk fattig och förtryckt kvinna kanske inte finner lika mycket förtroende och tröst i en manlig soldat som i en kvinnlig. Jag köper argumentet även om jag flertalet synpunkter på effekten av dess tillämpning.

Bortsett från dem. Jag önskar att man instället betonar effekten av en soldatstyrka där både män och kvinnor ingår på lika villkor, att den gemensamma heterogena grupp styrkan består av ger signaler om mäns och kvinnors lika rätt och möjlighet. Inte "kvinnans mjuka sida" att lättare få kontakt. Det är inte en egenskap betingad på kön.

KDU:s slutsats om kvoteringens konsekvenser är i min mening riktiga, men det som skrämmer mig är att de i bakgrunden till resonemanget menar på att kvinnan och mannen besitter olika egenskaper.

Var individ har egna egenskaper, de styrs inte av könet.

Bonjour mes amis. Åh så franskan omfamnar mig. Hur det nu är möjligt när jag knappt gått ut ur huset idag tack vare min fantastiska förkylning som varken förvärras eller förbättras. Men franska omger mig i alla fall; ett kapitel av Kite Runner på franska som en vänlig, lagom deprimerande godmorgon-hälsning. Ett par rader i min rosa Cahier där jag varje dag försöker skriva ett par rader franska. Lite analys av L'Étranger. Grammatik och fonetik. Mer oförståelig grammatik. Grammatik i FriDa och Saskia (vårt underbara dataprogram) och lite fransk radio i lurarna på en långsam promenad...

Lite duktig är jag ändå. Annat skulle jag väl skämmas för.

Hur ska man se på livet då? Ja, jag andas och finns, vilket inte är fy skam. Dock känner jag mig väldig oproduktiv. Jag gör ju ingenting. Vad ska jag hitta på här? Något ballt måste jag göra. Jag och en till har diskuterat huruvida man kan klättra upp på vårt berg, Sainte Victoire, till häst (per fot kommer garanterat ske). Annars vore det lite småhäftigt att rida över Pyréenerna. Bernina Express heter tydligen en fantastiskt charmig järnväg som slingrar sig runt i (mestadels) södra Suisse. Schweitz. En tripp till Korsika kanske? Ett par vingårdar bör ju avverkas. Hmm. Mycket tankar och planer, bara att omsätta till verkligehet då. Ska kika in och se om Body Combat kan vara något med, finns ett ställe (som självklart vägrar uppge kostnaden på internet) strax utanför Aix som har ett par pass i veckan.

Ett par franska vänner skulle ju inte sitta fel heller. Hur finner man sådana?

Ett gott ord på vägen kan vara värt att beakta.

Det är knasigt hur lätt vanorna kommer tillbaka till en. Efter tre veckor utan internet och med sporadiska snabba kvartar på att kolla mejlen alternativt hinna med en statusuppdatering på facebook om att man lever och allt är bra på skolans datorer (med franskt tangentbord) har den dagliga uppkoppling tagit hand om mig igen. I ett dygn har vi haft internet i huset. Ett dygn och jag kollar redan fb/meljen i den utsträcking att inget nytt har hänt mellan gångerna. Vilket är bedrövligt. Bättring på det.

Idag har en liten kvinna talat väldigt fort om Albert Camus, denna fantastiska man som skrivit den ännu mer fantastiska (NOT) boken L'Étranger. Biblioteket här i Aix hade en liten kommenterad visning av deras utställning om denna författare och jag och min goda vän och "mor" i regnbågsfamiljen närvarade på helt frivilliga skäl för att skapa oss lite...pluspoäng i litteraturkursen som just nu beträffar denna man.

Hon pratade lite för fort. Men lite mer vet jag allt.

Stekta champinjoner. Repris på avocadoröran. Gnocchi. Bönröra? Vad ska magen fyllas med? Lunchen bestående av crêpes salées; fromage et saumon är svår att toppa i alla fall.

Lustigkurrens finess är en ädel konst att akta.

En skapandes dag. Ett lyckans dag. En final dag.

Äntligen. Den röda lampan slutade blinka, den blev inte orange eller släckt; den gick över till ett stadigt fast grönt sken. Och vips, vår lycka var som gjord. Vårt internet hade äntligen blivit korrekt installerat och ikopplat av (det mindre service-vänliga) Orange.

Jo, Sydfrankrike behagar mig. Utan tvekan känner jag att mitt liv känns mer meningsfullt just nu och just här, jämfört med hur jag skulle känna om jag satt hemma i Nyköping och ja, vad jag nu skulle ha gjort där. Klart jag skulle kunnat göra annat med, men det här är ganska ballt!

Jag bor i ett fantastiskt kollektiv; Colocation d'Arc en Ciel. Kollektiv Regnbågen. En lång härlig historia. I tell you another time.

Nu buffrar jag ett avsnitt Chuck och (om det franska bredbandet skulle vera "brett") jag skulle kunna se fyra-fem avsnitt i sträck eftersom jag varit offline så länge.

Avocadoröra med fromage frais och vitlök, lite hårt bröd och brie på det och fredagsmiddagen rann ner som saft. Vinet ligger på kylning men förkylningen ligger även den i startgroparna, en tidig kväll kan det nog bli. Med leendet på läpparna om att omvärlden inte är avskuren, och franskan ska BANNE MIG SLÄPPA! Snart. Tredagars helg på det här.

Livets rosor är inte bara röda, och alla taggar är inte vassa.