tintiiin

Ska inlägga mig. Och nej, inte alls yrka på att det ska bli ett verb. Nog med nymyntade ord för ett tag och dessutom var det allt annat än vackert. Jag ska helt enkelt skriva ett inlägg.

Mest för att jag är lite störd på mig själv och min smått obefintliga förmåga att räkna ut saker i förväg. Restaurangbranschen. Servitris. Kvällsjobb. Hur bra kändes det inte när jag gick och lade mig vid elva, läste till midnatt och studsade upp ur sängen vid åtta på morgonen. Lagom mängd sömn, dygnets timmar blev välutnyttjade och jag fick rutiner. Men nejdå. Nu ska jag gå och skaffa mig jobb (som om det egentligen är något negativt?) och känner direkt igen mig i en mindre ångest över att jobba kväll och enbart kväll. Alla lediga kvällar är underbart skattade av en gammal avdankad servitris som mig. Men bort med dem!

Dessutom så är klockan snart ett. Jag är trött om jag går upp för tidigt, har kass självdisciplin så jag somnar om och vaknar då halva dagen gått förbi (vid ungefär 10-snåret).

Men jag skola icke klaga. Jag har en liten inkomst, eller i alla fall i slutet av denna månad - dock är timlönen fortfarande okänd och kontrakt lyser med sin frånvaro. Lönekonto har jag i alla fall uppgett. En bra grej.

Imorgon hoppas jag att nyfunnen vän 1 vill bzz:a mig (på tal om att inte introducera nya verb). Bzz:a blir då klippa, trimma, hugga av håret en bit. Det som ska vara kort som börjar bli långt, oformbart och ostyrigt samt bidrar till att min frisyr inte längre ser ut som något genomtänkt och investerat i (320 kronor) ska alltså fixas till. Vildäpplena är även de många i staden med omnejd och en tanke om äppelkaka har slagit mig och pånyttsåtts i Elins tankar. En bra dag bådar morgonen för. Framförallt med ett korridorsmöte runt nio.

Har även hittat en vän till, Matilda. Söt prick från Borlänge i samma korridor. Annars hängdes det med bror och Montana i helgen. Lasagne!

Mycket uppradning här på slutet. Illa. Nu ska jag somna hoppas jag. Lite Azouz så blir det nog bra.

Inte ens en kulinarisk bjudning har jag att berätta om. Annat än brors lasagne igår. Men det är inte min att skryta om, och inte heller att kunna delge recept om då jag inte vet det. Mycket ost i alla fall. Nyttigheternas nyttigheter - ost och grädde, sedan hade det tydligen också råkat bli färs från Irland. Men än så länge mår jag bra...

Orka vara fri.

Tog precis upp denna sida för att förtälja en saga av ännu ospecifierad karaktär när ett plötsligt behov av kaffe slog till. Skvaffe. Innan jag eventuellt avbryter detta lilla inlägg för att på bästa sätt avhjälpa abstinensen ska jag slå ett slag för de ord som i Aix myntades för att spridas långt och djupt in i det svenska språket. Vi börjar med det redan nämnda; skvaffe. Där har vi alltså ordet skvätt och kaffe sammanslaget och förkortar därmed en skvätt kaffe till en skvaffe. Ordet är nästan som bäst lämpat då man är i stånd att servera kaffe och traditionellt önskar ställa frågan: en skvätt kaffe? I detta läge går passar alltså skvaffe ypperligt: skvaffe?

Preskil är då nästa ord på tur. Observera uttalet med ett långt e och hårt k (som i kartong (och kex eftersom jag kommer från östkusten)) och även ett långt i på slutet. Ordet är ett låneord från franskans presqu'île vilket direktöversatt betyder nästanö, på svenska mer känt som halvö. Då beslutet togs att införa detta uttryck i svenska språket resonerade vi som följer. En nästanö är en mer korrekt benämning på en halvö än just det ordet. En halvö är ju snarare nästan en ö än en halv ö. Preskil är inte bara en mer träffande beskrivning av sin sak utan trevlig att ta i munnen. Smaka på ordet preskil (känns dess smakexplosion och njut av dess långa och varierande eftersmak)! Det är vackert.

Nu är nästan mitt kaffebehov bortglömt av denna lilla upphetsning jag känner till detta kära ämne, bortsett från att jag påminde mig om det nu, så jag fortsätter väl med ett par rader till innan jag tar ställning till om en slurk ska ner eller ej.

På tal om det som ska ner i systemet blev jag verkligen förälskad i den bönsalladen jag gjorde och talade för i ett tidigare inlägg. Jag återskapade en kusin dagen till ära; cannelonibönor, färsk skuren rödbeta, hackad gul lök, paprika, morot, balsamvinäger, olja, gräddfil, salt, peppar. Marvellous!

Salladen åtnjöts på en stor grön äng på en sjal läsandes en av alla tidingar jag plockade på mig under gårdagens välkomsmottagning på UU. Efterrätten bestod av en perfekt mogen nektarin och sedan läste jag the preface till min kurslitteratur, Reason and Argument, innan jag nästan somnade. Efter dåsande forsatte jag med nästa franskaboksprojekt som jag lånat på Uppsala Stadsbibliotek (där jag var häromdagen och skaffade mig ett lånekort). Azouz Begag ännu en gång (mest för jag vet att han skriver lättbegriplig franska och hans ämnen är intressanta!) med romanen Le marteau pique-coeur.

Nu är jag dock lite rastlös och funderar på att företa mig en promenad men skulle helst vilja finna en vän att slå ihjäl ett par timmar med under kvällen... Hmm.

För att dock imponera lite grand så villl jag dock berätta om förmiddagens bravader. Efter att ha sovit ut (ingen klocka på ringning!) efter en sen jobbkväll igår (jo, jag har nog fått jobbet!), vaknat, duschat och ätit en slående grötfrukost fick jag i en av alla studentbroschyrer syn på en annons om gratis träning denna helg. Efter att inte förstått så mycket av annonsen, slagit på datorn och förstått ännu mindre slog jag numret till anläggningen (det är för övrigt 018-riktnummer här) och frågade. Mycket riktigt var det gratis och bara att droppa in. Efter en stunds segt överläggande kom jag på att jag ville ju gå på passet som började 25 minuter senare. Av med kläderna, på med träningskläder, packa ihop en väska med skor, plånbok, vattenflaska och handduk för att kasta sig på cykeln. Svettig och vilse får jag ringa dem igen för att fråga om vägen.

Framkommen precis i tid (eller egentligen två minuter sent) deltagar jag på ett slags danspass som tydligen ska likna Zumba. Jag är inte så bra på att rulla höfter men det var så svetten rann. Hur mycket som var eftersvettningar från cykelturen, hur mycket som orsakades av temperaturen i träningssalen och vilken andel som kom från den fysiska ansträngningen är oklart men det var ändå ganska jobbigt.

Uppskatta din lediga kväll!

Timmen är sen och ska egentligen inte spenderas vaken. Men ett par rader ska jag allt kasta ihop för sakens skull. Två italienskor går loss i köket och städar, kartongerna är uppackade, kläderna befinner sig numer i lådor och skåp så golvet är nästan tomt sånär som på kartongerna som fortfarande inte är ihopvikta. Och mattan såklart. Och de ramar jag lutat mot golvet i avvaktan på spikinspiration och nålningsmod. Det börjar se lite bättre ut om inte annat. Stökigt men ändå mer okej än igår. Och imorse. Mer därtill i dagens pyssel kan läggas en ungefärlig totalsumma på 6 timmars telefon-/skype-tjöt. Trevligt!

Nu är jag trött, jag har googlat viner och Uppsala Stadsbibliotek.

Åt en av de absolut godaste bönsalladerna jag någonsin provat på idag. ICA:s bönmix (tack mor), lite morötter, lite paprika, lite gul lök, nykokta rödbetor i tärningar. Allt blandat med gräddfil, lite rödbetskokspad, en skvätt balsamvinäger, salt och peppar.

Imorgon ska lite krasse skördas. Kanske avnjutas med lite kokt ägg. Och gårdagens sysslolösa timmar ägnades bland annat åt att läsa om ägg på ett forum och för allas information kan jag meddela att kokta ägg håller upp till en vecka i kyl. Om det skulle varit ett frågetecken för någon (den är någon som fått mig att tro att det är jättefarligt, men jag kommer inte på vem... Det ska i alla fall inte vara så.) Man kan även äta flertalet av dem om dagen utan bekymmer. Enligt livs levande bevis som i livs levande människor som berättade om sina äggvanor. Tänka sig vad man kan finna på internätet. Allt som sagt.

Förutom boken Reason & Argument begagnat. Nypris 540 kronor. Packetet är postat har jag fått sms om. Se där.

Nu lockar min breda säng.

Wish me luck tomorrow.

Våga le.

Det där med nätverkssladd var inget jag kan rekommendera. Som nybliven fattig student har jag gått helt in i mentaliteten och tankesättet (att inte lägga en krona på onödiga saker). Frågan är dock hur onödig en router är. Allt är väl ändå en avvägning av god hälsa. Hur mycket negativ energi kommer denna nätverkssladd orsaka? Hur mycket tid kommer jag spara på att inte koppla om sladden då jag vill byta plats? Tro mig 19 kvadrat är minsann tillräckligt stort för att ha flera alternativa platser för datorn och stort nog att inte vara litet nog för en sladd. En sladd som dock är tillräckligt lång att ha över hela rummet. Fast svår att flytta runt när jag försökt gömma den under mattan och runt stolsben för helhetsintryckets skull.

Dagen har bjudit på tankeutbyten och vi har konstaterat att ja, det viktigaste är att du mår bra. Att du trivs i dina beslut, din vardag och den du är. Alltså. 10 kilo hit eller dit spelar inte mig någon roll, bara du mår bra. 10 kilo för mycket för att du älskar marabous 200-grammare - men fantastiskt om den gör dig glad. Mindre fantastiskt om du är beroende och inte kan klara dig utan den, mår dåligt över att du äter den och önskar det var morötter. Men om man gör det man tycker om ska man inte lida av det; inte för att jag dömer och inte för att själv döma.

Det finns en gräns, såklart det gör. Tio chokladkakor är inte vettigt. Men då tror jag du vet att det inte är vettigt och då frångår vi ju konceptet; att göra det man mår bra av.

Vara beroende av en, eller två, eller fler, koppar kaffe är kanske inte optimalt för din fysiska hälsa (eller så är det det, det beror på rönen (observera att tre det på rad här inte är en ogrammatisk ordföljd även om word hade ifrågasatt det i mitten - Ta bort upprepat ord?)). Men beroendet behöver inte klinga negativt, varför ska du slita med att avvänja dig - må dåligt och odla negativa tankar och ångestkänslor? För mig klingar ordet och begreppet beroende negativt. Det är inte bra att vara beroende.

Det är kanske sant. Man är ju fast. Man beror på något annat. På omständigheter, på pengar, på tillgång. Man fastnar och tror att det inte går utan. Ett beroende är inte fullständig frihet.

Fast här drar vi det långt. Jag gillar kaffe. Dricker det varje dag och njuter av dess goda smak. Jag gör det, mår bra av det och trivs med att göra det.

Jag går ut och rör på mig för att jag mår bra av det. Men jag springer inte för det ger mig lite ångestkänslor (ja, de är tillbaka, under Frankrikeperioden och strax därefter gick det bra men långa uppehåll är inte att något jag talar för). Varför ska jag göra något som ger mig negativ energi? Visst är jag nöjd och mår bra efteråt och den fysiska hälsan njuter av det men den mentala biten innan och under springturen är långt ifrån god. Rent av kass. Och med den vetskapen sänks min motivation och vilja att göra det, företar jag mig det ändå gör jag det inte helhjärtat och kalla mig dum och ologisk men jag tror inte att jag fysiskt sett profiterar lika väl från det som om jag skulle tycka om det.

Det jag vill kort och koncist uttrycka är inget annat och inte konstigare än att så länge du aktivt tar dina beslut om din livsstil och ditt varande, kan stå för dem och motivera dig samt lever som du lär så är det bra. Så ger det god hälsa. Oavsett ditt bmi, medias normer eller andras synpunkter. I min mening. (Så, enligt den filosofin ska du inte lyssna på mig, eftersom du inte behöver ta åt dig av mina predikningar...)

"Här är där där man är, där är där där man inte är"

Bara ett kort (eller blir det? Vi får se...) inlägg, ett par rader om min vy. Jag sitter i det nordvästra hörnet av mitt nya krypin. Punktlamporna lyser upp mot den fortfarande tomma lagom smådaskiga gråvita tapeten och ger ett varmt ljus om inredningen och stöket. Kartonger och väskor på golvet men ändå hyllor, bord och fönsterbräde fyllda. Mattan på golvet som lagom passade till gardinerna och inte illa på det så gick stolsdynorna bra tillsammans med dem. Ett nytt madrassskydd blir ett uppdrag till veckan.

Nu är jag Uppsalabo. Student på riktigt (eller njaae, inget studentleg, ingen kår- och ingen nationstillhörighet ännu men snart).

Jag dricker grönt te från min nyinköpta tekanna. Jag har ätit invigningsmåltiden i min nya färgglada skål med min egen gaffel. Maten stektes och kokades i, skars på och med min egna stekpanna, kastrull, skärbräda och kniv. Se där du! Norrituren (svenskt ord?) var förresten en höjdare; stekt bacon i bitar, stekt gul lök och stekt tomat tillsammans med ris som kokat ihop med en skvätt mjölk. Salt, peppar och citronpeppar. Inga knusiduller. Men ack så smakligt!

Tre kaffepaket för 99 kronor på det närliggande Ica Maxi med mitt tillfälliga ica-kort i väntan på the real stuff. De rikiga grejerna. Ica Student verkar vara en bra deal med.

Tjing.

Ta vara på tiden. I guess.

Än en gång sitter jag här och ska iväg. På nya spännande äventyr. Jag är inte nervös, inte orolig och jag förstår inte riktigt vad det kommer innebära. Ungefär som vanligt. Det enda som skiljer sig från hur det annars varit då jag ska ut och fara och flyga en stund är att jag ändå har en vetskap om att det inte är en stund.

Jag har adressändrat. Jag ska flytta. Inte tidsbegränsat leva någonannanstans men ändå mellanlanda hemma hos mamma emellan. Jag har inte levt och bott här på flera år, men alltid landat. Utgått och återvänt. Det ska jag inte nu.

Väggarna i mitt rum (eller brors rum, eller data-rummet då, eller ja, lilla rummet?) är tomma. Det som suttit där sedan jag tog över rummet för ett par år sedan är nerplockat och i Uppsala nu. Eller i en kartong i förrådet. De mesta kläderna är med. Jag kommer inte komma hit och landa utan att tänka mer, utan jag kommer behöva ta med mig en väska. En väska med lite kläder och en tandborste.

Det är bra. Jag vill. Men det är annorlunda. Jag är less på det här nu - jag ska vidare, är pepp och kommer förhoppningsvis trivas som fisken i vattnet. Skapa mig egna rutiner igen, leva lite mer, göra lite mer, utvecklas lite mer. Det känns som jag inte gjort så mycket det senaste året. Det har jag. Men ändå inte.

Att få ge kraft och energi åt mina tankar igen. Få respons och diskussion. Det var länge sedan. Jag byter på flera vis umgänge nu. Eller ja, sedan min arbetsverksamma period. Vad jag gjort senaste året är som sagt oklart. Lätt att konkret berätta i veckor och månader, geografiska punkter och upplevelser. Men vad har det inneburit, betytt och gett? Massor såklart. Men hur kan jag sätta ord på det? Jag vet det knappt själv, eller inte ens knappt - jag vet en del men har inte insett alla svar än. Hur ska jag då uttrycka det. Ofrånkomligt blir det svårt att säga vad jag gjort, svårt att veta vad jag gjort.

Jag var så uttråkad på eftermiddagen att jag efter att ha börjat se en film (vad gör man när man inte vet vad man ska hitta på? Jag vet inte. Tänk vad andra kan göra... Hmmm. Dator, tv, kanske? Jaaao, se en film då? Okej, ja, faktiskt, det var två månader sedan. Kör på det. Se tjugo minuter. Stäng av. Vara less på det.) tog mig till skoggläntan och plockade blåbär. Så nu är nästan en hel big pack-glassplastlåda flylld med blått antioxidant skimmer. In i frysen bredvid mina röda vinbär för en resa upp till ävenyret imorgon.

Äntligen ska jag få handla egen mat, börja träna aoch möta nya männsikor igen. Det har varit lite lamt på sista tiden. Lamt med nya intryck.

På tal om lama så har jag läst ut min tjocka franska roman idag (och lämnat tillbaka den på stadsbiblioteket här) - La Consolante av Anna Gavalda. Mycket trevlig och poetisk bok. Kärlek, verklighet, död och lyckans samband med olyckans. Eller vice versa. Eller hänger de ihop? Har tappat den svenska översättnignen på titeln men den ganska lång. I googles befintlighet har jag också tagit reda på vad La Consolante betyder - ingenting, däremot är det en sista omgång  då man spelar boule. Den utan krav, vinnare och förlorare. Den bara för spelets charm.

Äntligen.

Leendet, tacket och hälsningen.

Nu så. En tidigare timme än vanligt. Jag är inte så trött. Kanske är det så att jag är en morgonmänniska egentligen, det är bara att under de år jag jobbat så mycket sena kväller inte gjort annat än att slagit om. Sena kvällar kräver senare mornar. Morgonar. Hur sjutton skriver man morgon i plural? Morgnar? Det har jag aldrig funderat på. Pinsamt. Varför använder man så sällan den formen? Kväll i plural känns som dagligt tal. Vilket det är. Kvällarna kanske är mer...öppna för planering och diskuterbara. På morgonen (för att undvika pluralbildningen) har vi våra rutiner. Det är inte så mycket att diskutera. Vakna, gå upp, sucka i spegeln. Öppna balkongdörren. Trixa lite (dagen till ära - hälla vitpeppar i en sedan gårdagen uppdiskad gammal kryddburk från en gigantisk kock-förpackning av kryddan som hamnat i hushållets ägo - hur många syftningsfel var det inte där, men jag orkar inte formulera om, ni kanske förstår ändå?). Frukost. Jag växlar just nu mellan tre varianter, vill ni höra? De är så goda att ni måste.

Lyx 1. Mild lättyoghurt, skuret (svenskt, Lena-) äpple, kanel, krossat linfrö, solrosfrön, havregryn.

Lyx 2. Havregryn, skuret (svenskt, Lena-) äpple, kanel, varm mjölk med värmda frysta blåbär.

Vardagslyx. Havregrynsgröt, krossat linfrö, solrosfrön, kanel, skuret (svenskt, Lena-) äpple, mjölk.

Just nu undviker jag vardagslyxalternativet. Från och med måndag blir det havregrynsgröt, kanel, röda vinbär (plockade på Lena tidigare i somras) och äpple. Med mjölk då. Ingen annan lyx. Men hittade ett recept på hur man gör yoghurt, har från vänner förstått att man kan göra egen fil väldigt simpelt men då jag inte äter fil (det smakar ju inte bra!) har jag lagt det åt sidan. Men det ska tydligen gå med yoghurt med då. Det lilla tråkiga är att man behöver kulturen från fil för fil och från yoghurt för yoghurt för att kunna göra egen. Det betyder att man måste köpa yoghurt för att göra yoghurt som tydligen bara håller i tre dygn i kylen sen. Det är mycket yoghurt.

Vi får se. Jag köpte i alla fall en paket krassefrön på Rusta igår. 2 kronor. Och det går alldeles ypperligt att odla på hushållspapper eller bomull. Jag höll i citronmelissen med men konstaterade att jag inte har någon jord, och inga krukor. Det får komma senare. Kanske med solen i vår.

Det känns som det är mycket mat idag. Så jag fortsätter, jag vill berätta lite om det jag ätit. Vi tar tre saker. I kronologisk ordning. Söndagsmiddag på landet. Om någon funderar på närproducerat så slå det här; kokt färskpotatis från landet, stekta nyplockade kantareller (okej, köpt smör att steka i), kokta hemodlade bönor, ugnsstekt vildsvin med hemodlad dill, (fortfarande solvarma) nyplockade tomater. Salt, peppar och smör från affären. Helt godkänt för min del. Och gruvligt gott!

Nästa matupplevelse var en skapelse i brist på fantasi och inspiration. Pannkakor var min tanke. Det blev fullkornstunnpannkakor med fyllning bestående av stekt bambuskott och bladspenat bubblat i lite mjölk. Ett sprut av citron och dessa hemgjorda crêpes smakade himmelskt.

Gårdagens middag blev inte så dum den heller. Efter trötthet och lite småförkylning och en kommentar (typisk mammor) från mor (- Du kanske inte ätit så bra bara...?) lades tomatsoppetankarna på hyllan mot en annan barndomsmåltidsdröm; stekt falukorv. Stuvade makaroner till? Varför inte. Det visade sig vara ont om makaroner och pastaskruvarna sjöd lite i mjölk med lite mjöl men den stekta falukorven är ändå höjdpunkten. Hur kan det vara så gott? Lite rå lök och en stekt tomat gjorde middagen förstklassig. Och idag mår jag bättre. Kanske hade jag ätit lite dåligt bara.

Nu är styckena många och raderna ännu fler.

Harmoni.

Jag är så trött så trött så ögonen nästan går i kors. Klocktornets nio-ringning klämtar för fullt ute på Klocktornet. Det hörs genom den öppna balkongdörren. Genom vardagsrummet, hallen och in i köket - här där jag sitter. Vilken lyx att ha tre rum. Snart bor jag i mina små 19 kvadrat. En toalett, en liten hall och ett rum. Det är i och för sig också tre rum. Men definitivt ingen balkongdörr som kan stå öppen. Och inte heller ett klocktorn som slår outtröttligt två gånger om dagen. Däremot har jag rediga fönster och tydligen så är det tradition på ett vrål i mitt lilla studentghetto någongång, jag kommer inte ihåg när på dygnet, vilken dag i veckan/månaden eller i vilket syfte. Klocktornet har jag dock koll på men det orkar jag inte skriva om. Det är ont om parenteser i detta stycke.

Tro inte att jag tappat min skrivstil. Bara min energi. Den verkar inte dyka upp särdeles mycket alls just nu. Öppnade egentligen bloggen mest för att jag ansökte om att bli testpilot för en hajpad superkompaktdigitalkamera (låååånga ord är skoj!) och blir mer attraktiv för att bli utvald om jag länkar. Så jag länkar här till

http://smartsontestpilot.se/ricoh-px/bli-testpilot/

Om en blogg är till för att skriva i lite varje dag sådär så ska jag nog skriva nu. Fast jag inte har någon lust och är på dåligt humör. Så jag gör det inte. Inte för att jag kommer osa negativa känslor, det är svårt att skriva om - svårt att sätta ord på. Dessutom är källan till dagens humör odefinierad. Inte mycket att språka om med andra ord. Och skulle jag ändå bestämma mig för att skriva ett vettigt inlägg skulle det nog mest vara falskt och uppstyltat eftersom jag inte känner så mycket positiv tilltro och optimism i detta läge. Så jag låter bli att skriva.

Sådärdå. Nu är jag här igen. Tillbaka efter en vecka tillbringad i den nordligare delen av Storbritannien (och klassikern, hur är det nu det stavas, ett t och två n eller vice versa? Så som jag skrev tror jag. - Ja, för inte tror jag att jag stavar fel inte, inte för att jag kollar upp det. Knapptryck Ctrl + T för en ny flik och söka i google-rutan som ligger i webbläsaren är ju jobbigt. Eller inte alls faktiskt, men snäppet för mycket begärt på något sätt. Konstigt det där. Har återgått till mina lugna frukostfasoner då lokaltidningen lusläses - eller i alla fall ledar- och debattsidorna och konstaterade imorse att det var två saker jag skulle kolla upp. Det har jag naturligtivs inte gjort och just nu har jag glömt vad det var. Varför gör jag det inte? För allmänbildningen och intressets skull. Det försvinner från det dagliga kan jag gissa. Nu blir det slut på rekordlångparentes, men först - ett t, två n - google...).

Alltså, Skottland en vecka. Det har jag ordat om så mycket för nära och kära på ett mer oralt vis att jag inte lägger energi på att sätta det på print här, däremot är jag lite i närheten av att fånga en bra tanke. Eller en tankeställande tanke - dålig svenska - vi har ju ett vackert substantiv: en tankeställare. Jaja, ordval. En tankeställare om perspektiv. Perspektiv, planer och resultat.

Jag vet inte om jag tidigare skrivit hur jag lade upp min sommar men då jag arbetade igenom mitt cv (vilket jag vet att jag skrivit om, och kan för uppdateringens skull erkänna offentigt att - nej, det är inte färdigställt (om än en bit på vägen)) kort satte ord på första delen av detta lemmelns år (bläddrade även igen Land fredag som det är där de stolt menade på detta faktum) 2011. "En vår i Sydfrankrike för att studera franska följt av en efterlängtad resa på transsibiriska järnvägen mellan Moskva och Beijing som avrundas med en veckas tältning och hiking i Skottlands slående natur för att sedan flytta till Uppsala och börja en treårig universitetsutbildning." As simple as it gets. Eller?

Kort, klart och koncist. Men oj så mycket mera. Det är dock inte vad jag har i åtanke att berätta om nu utan att jag idag har packat kartonger och rivit ner i det rum som jag ändå tänkt på som mitt de senaste åren. Ett första och det största flyttlasset till Uppsala går på måndag och jag har idag registrerat mig på första kursen (Kritiskt tänkande 7.5 hp). Vi är alltså i sluttampen av min framtidsutsago för denna del av 2011. Den har hänt som jag beskrev den och det har varit galet underbart.

Alla positiva och starka adjektiv platsar här och jag kan ändå inte beskriva allt jag upplevt, känt, lärt mig, sett, insett och mer verb till den listan kan läggas. Men det är gjort. All planering, all längtan, all oro, all spänning, allt är borta. Gjort. Upplevt. Klart. Kvar är minnen och bilder. Men resorna är gjorda. Det stora, häftiga, enorma äventyret är slutfört. Jag står inför ett nytt, utan tvekan. Men samtidigt känns det tomt.

Blev det som jag trodde? Trodde jag något innan? Nej, jag pratar inte flytande franska. Jag är mest förvånad över att allt gick så bra på transsibiriska och att jag gillar ryssar. En mössa hade varit bra i packning och det finns inget mellan Skottland och Kanada. I ett nötskal? Och ja, flytten. Jag har för mycket saker.

Jag våndas, sover inte, tänker, funderar, planerar, tror, vill, tänker om, är nervös. Samlar mig - det här är jag, mina saker är mina för att jag har velat ha dem. Det är okej. Det kanske är för mycket men det är jag att ha med lite för mycket. Jag är den som kommer med kartongerna. Vem ska döma mig? Är det att bli dömt jag är rädd för? Ja.

Till viss del. Dumt, korkat, utan grund, befängt. Jag vet. Men sant ändå. Så låt mig vara. Jag lär mig, det kommer.

Jag ska flytta för att bo någonstans på obestämd tid. Jag har haft ett sjuhelsickes bra halvår. Nu ska jag ha ett om än bättre resten av livet.

frågade du också tanten i soprummet om hon behövde en hand med soppåsen eller container-locket?

Ost, ost, ost! Jag älskar ost! Och finns det inte anledning så skapar man sig en anledning till dess oumbärliga konsumtion! Denna tisdag, mitt i jobbveckan för mor och mitt i veckans rader för mig, smakades Sörmlandsosten av. En gåva av en vän och räkor, sallad, kex, ost och australiensisk chardonnay avnöjts denna afton i festligheternas tecken (med efterhandsmotiveringen - som skapades igår redan - mamma har precis börjat jobba efter en lång semester och jag igår fick nycklar till mitt första egna boende).

Kalas då! Och vilket trevligt vin sedan, för endast en Jenny Lind-hyllning. Det gjorde det hela ännu trevligare. En andra (och den sista i plånboken) femtiolapp har jag även givit åt välgörenhet i utbyte mot ett stycke tekanna, ett stycke kaffekanna (ihophörande med en för dagen tidigare funnen melittakaffefilterdel), en hålslagare samt en ikeakasse. Öppen Hand i Nyköping kan vara allt annat än rogivande då de öppnar för en av sina två tre timmars-sejourer i veckan med second hand-varor av alla dess slag, men fynd finnes. Fåtölj, symaskin och goda skålar att äta ur blir för en annan dag, ett annat tillfälle och kanske till och med att finna på annat ställe.

Imorgon bär det av till l'Ecosse. Dagens lärdom. Skottland heter alltså inte Scotland(eee) på franska utan l'Ecosse. Helt utanför min kunskap innan mor min påtalade detta faktum och sedan fick mig att slå upp det eftersom jag i min ovisshet starkt ifrågasatte denna vetskap. Men nu vet både hon och jag detta, och antagligen du om det fastnar i några av hjärncellernas ihopkopplingar. Eller ja, hur nu minnet fungerar. Jag kommer inte ihåg (på tal om minnet) men vet att psykologikursen på gymnasiet berörde området och att cellerna byggde något mellan sig som blev minnet...?

Igår när jag tidigt, i pensionärsvarningstid (runt 23-tiden), gått och lagt mig, glömt min franska lånebok i den (fortfarande) ouppackade väskan från helgens bravader och slagit på tv:n i brist på annat och i en liten allmän saknad av dess flimmer sappade (eller ska det vara med z - zappade?) jag förbi ett program om epigenetik. Vilket under de korta minuter jag stannade på kanalen gjorde att jag förstod hur man helt enkelt är vad man äter. Att viss mat aktiverar vissa gener. Japanernas höga konsumtion av grönt te kan ju exempelvis kopplas till den relativt låga andelen cancer i landet. Veganska indiskbosatta indier lever utan brister och i god hälsa men de som flyttat till västvärlden (låt oss börja använda ordet Occidenten!) och fortsatt med sin kost har blivit sjuka. Detta spårat till bristen på nödvändiga bakterier som i hygienstandardens normer, regler och tillämpningar eliminerats.

Intressant. Jag hade just en annan association men den försvann. Jag tröstar mig med att dricka lite grönt te, och inte ur min trofasta följeslagare giraffmuggen utan den handgjorda keramikkreationen som är andras teintagsfavorit. Giraffen står i diskmaskinen och blir ren. Eller renare, tespår är svåra att få upp.

Senaste rönet jag hörde om vätskeintag var för övrigt lite störande. Just som jag under denna sommar börjat dricka mycket vatten, blivit smått beroende av det och tycker det är gott och naturligt yttrar sig en av alla kända kockar, kostrådgivare, hälsoguruer eller vem det nu var om att två liter vatten om dagen räcker och INTE MER. Inräknat te och vätskerika grönskaker och frukter. Surt då. Jag som börjar dagen med att dricka ur en halvliters petflaska med vatten. Inte för jag tror jag kommer sluta. Då jag gick i femman fanns det en urklippt tidningsartikel uppsatt på whiteboardtavlan i hemkunskapssalen om att Hyn blir vacker av vatten.

Jag var tolv och hade finnar. Att ha nått 21 års ålder för att lära sig dricka vatten är långt djupare än att påverkas av Nigellas råd, eller vem det nu var. Tror det var Nigella faktiskt. Vem det nu är.

Drick, ät och må bra. Jag ska lära mig lägga in sill i Uppsala. Och börja jobba, de ville träffa mig i alla fall. Spontansöka jobb är energiinspirerande. CV-utkastet är utskrivet och nedkladdat av mamma, kanske väl det - om inte annat än att få kritik på sina alster. Det kommer ju komma med höstens och de framförvarande årens studier.

Skottland skulle jag skriva om ja! Men det kommer kanske. Kul ska vi ha. Vi börjar med två dagar i Edinburgh och hostel för dryga 100 kronor per person och natt. 18-bäddars mixed dorm bäddar inte för annat än spännande möten. Observera här total avsaknad av ironi. Jag gillar sådana här anordningar!

Ta vara, hand och öga på. Med de sinnena.

Idag råkade jag söka ett jobb. Det bara föll sig så. Och sedan öppnade jag mappen "Cv o skit" i Mina Dokument och tog tag i uppdaterandet av referenslista, arbetslivserfarenhet, språkfärdigheter och annat som utan tvekan hamnar under kategorin svårt att sammanfatta. Det har stått på min att-göra-lista sedan januari. Eller på alla de listorna jag haft sedan dess, och det är ett par stycken.

Omvänd ordning kan tyckas, för ja, jag sökte jobbet först och öppnade dokumenten sen. Jag mejlade bara först och var lycklig för som sagt min arbetsabstinens är långt gången, vitt spridd och vida förtalad. Nu vet även de att jag älskar att servera. För det gör jag, har jag kommit fram till.

Varför mappen med CV och liknande papper även är benämnd skit är mest för att det är så förbaskat svårt. Texten ska vara så kort och jag har så mycket att säga och det är så tråkigt med uppstaplade ord som inte ens till bråkdelens procent beskriver det som arbetet eller anställningen eller resan innebär. Subjekt predikat. My ass. Jag gillar ord och att busa med ordföljder - men gud förbjude! Mejlade CV:t till mamma istället så får hon agera handledare.

Annars lägger jag negativ energi på att vara arg på min kropp som är likvärdig med någon som är 60 år utöver de mina. Ljumsken ska bråka för tillfället så hissen upp och ingen promenad, ingen gratis friskisutegympa, inte ens en cykeltur och tanken om att gå och simma imorgon är kanske inte den klokaste heller. Det är ruskigt hur mycket vi böjer på ljumskarna ska jag be att få tala om.

Bortom det fysiskt negativa har även en abstarkt verklighet fått ett konkret sammanhang idag. En vandring (med lite vilsegång - ja, det var här ljumsken började protestera efter helgens sitta-och-prata-aktiviteter) mot studenternas hemvist i Flogsta resulterade i två olika nycklar, paserkort och personlig kod. Alla varianter på hur magnetremsan på kortet kan användas och slutligen öppnande till ett eget litet sött rum. Numer bor ett par foton, en orange tygblomma och alla mina handdukar på de bokhyllor som var uppskruvade längs de grådaskiga tapeterna på nummer nio. Våning två.

Tågen mot Nyköping går inte ofta dagar som dessa från nordligare håll. Imorgon ska jag banne mig springa. Eller i alla fall gå. Och skala av ord på CV:t. Nytt sim-kort har jag stoppat i mobilen så den kanske till och med fungerar. Tänka sig.

Idag visade jag hur de (fantastiska) blå automaterna på tågperrongerna fungerade. Det var uppskattat.

Vad blir det imorgon?