tintiiin

Ost, ost, ost! Jag älskar ost! Och finns det inte anledning så skapar man sig en anledning till dess oumbärliga konsumtion! Denna tisdag, mitt i jobbveckan för mor och mitt i veckans rader för mig, smakades Sörmlandsosten av. En gåva av en vän och räkor, sallad, kex, ost och australiensisk chardonnay avnöjts denna afton i festligheternas tecken (med efterhandsmotiveringen - som skapades igår redan - mamma har precis börjat jobba efter en lång semester och jag igår fick nycklar till mitt första egna boende).

Kalas då! Och vilket trevligt vin sedan, för endast en Jenny Lind-hyllning. Det gjorde det hela ännu trevligare. En andra (och den sista i plånboken) femtiolapp har jag även givit åt välgörenhet i utbyte mot ett stycke tekanna, ett stycke kaffekanna (ihophörande med en för dagen tidigare funnen melittakaffefilterdel), en hålslagare samt en ikeakasse. Öppen Hand i Nyköping kan vara allt annat än rogivande då de öppnar för en av sina två tre timmars-sejourer i veckan med second hand-varor av alla dess slag, men fynd finnes. Fåtölj, symaskin och goda skålar att äta ur blir för en annan dag, ett annat tillfälle och kanske till och med att finna på annat ställe.

Imorgon bär det av till l'Ecosse. Dagens lärdom. Skottland heter alltså inte Scotland(eee) på franska utan l'Ecosse. Helt utanför min kunskap innan mor min påtalade detta faktum och sedan fick mig att slå upp det eftersom jag i min ovisshet starkt ifrågasatte denna vetskap. Men nu vet både hon och jag detta, och antagligen du om det fastnar i några av hjärncellernas ihopkopplingar. Eller ja, hur nu minnet fungerar. Jag kommer inte ihåg (på tal om minnet) men vet att psykologikursen på gymnasiet berörde området och att cellerna byggde något mellan sig som blev minnet...?

Igår när jag tidigt, i pensionärsvarningstid (runt 23-tiden), gått och lagt mig, glömt min franska lånebok i den (fortfarande) ouppackade väskan från helgens bravader och slagit på tv:n i brist på annat och i en liten allmän saknad av dess flimmer sappade (eller ska det vara med z - zappade?) jag förbi ett program om epigenetik. Vilket under de korta minuter jag stannade på kanalen gjorde att jag förstod hur man helt enkelt är vad man äter. Att viss mat aktiverar vissa gener. Japanernas höga konsumtion av grönt te kan ju exempelvis kopplas till den relativt låga andelen cancer i landet. Veganska indiskbosatta indier lever utan brister och i god hälsa men de som flyttat till västvärlden (låt oss börja använda ordet Occidenten!) och fortsatt med sin kost har blivit sjuka. Detta spårat till bristen på nödvändiga bakterier som i hygienstandardens normer, regler och tillämpningar eliminerats.

Intressant. Jag hade just en annan association men den försvann. Jag tröstar mig med att dricka lite grönt te, och inte ur min trofasta följeslagare giraffmuggen utan den handgjorda keramikkreationen som är andras teintagsfavorit. Giraffen står i diskmaskinen och blir ren. Eller renare, tespår är svåra att få upp.

Senaste rönet jag hörde om vätskeintag var för övrigt lite störande. Just som jag under denna sommar börjat dricka mycket vatten, blivit smått beroende av det och tycker det är gott och naturligt yttrar sig en av alla kända kockar, kostrådgivare, hälsoguruer eller vem det nu var om att två liter vatten om dagen räcker och INTE MER. Inräknat te och vätskerika grönskaker och frukter. Surt då. Jag som börjar dagen med att dricka ur en halvliters petflaska med vatten. Inte för jag tror jag kommer sluta. Då jag gick i femman fanns det en urklippt tidningsartikel uppsatt på whiteboardtavlan i hemkunskapssalen om att Hyn blir vacker av vatten.

Jag var tolv och hade finnar. Att ha nått 21 års ålder för att lära sig dricka vatten är långt djupare än att påverkas av Nigellas råd, eller vem det nu var. Tror det var Nigella faktiskt. Vem det nu är.

Drick, ät och må bra. Jag ska lära mig lägga in sill i Uppsala. Och börja jobba, de ville träffa mig i alla fall. Spontansöka jobb är energiinspirerande. CV-utkastet är utskrivet och nedkladdat av mamma, kanske väl det - om inte annat än att få kritik på sina alster. Det kommer ju komma med höstens och de framförvarande årens studier.

Skottland skulle jag skriva om ja! Men det kommer kanske. Kul ska vi ha. Vi börjar med två dagar i Edinburgh och hostel för dryga 100 kronor per person och natt. 18-bäddars mixed dorm bäddar inte för annat än spännande möten. Observera här total avsaknad av ironi. Jag gillar sådana här anordningar!

Ta vara, hand och öga på. Med de sinnena.

Ett par rader för att förnöja ditt nobla intresse ett liten stund i ditt humbla liv. Är humbla ett riktigt ord? Jag gillar ordet humble, men det är ju engelska, vad betyder det egentligen? Eller, ja, vad finns det för svenskt ord med samma betydelse? Ett annat engelskt ord jag annars slänger mig med lite för ofta är tricky. Klurigt på svenska? Fast ändå inte, inte i alla sammanhang.

Jag saknar också en synonym till det härliga verbet ordbajsa. Det är ju inte så trevligt eller korrekt i alla sammanhang. Men att producera mycket text av lite innehåll behöver ett verb. För det är så utbrett. Men nog ordat om ord. Med en liten parentes för min nyupptäckta kärlek till verbet orda - är det inte helt fantastiskt? En synonym till prata, tala, skriva fast i en mer generell dager. Vi ordar inte mer om detta! är om inte annat en bra stöt att avsluta en dispyt med, den som uttalar de orden får direkt mer respekt och tilltro.

Så vad ska jag orda om? Det som varit, det som komma skall (inom en snar eller längre framtid?) eller allmänna tankar som är applicerbara i de allra mesta fall, eller i alla fall utan större påverkan av tempus. Vardagliga ting är alltid trevligt.

Idag har jag nämligen provat på något alldeles nytt. Supportchattat med halebop, inte för att det ledde till så mycket (annat än att jag ska få ett nytt sim-kort och då kanske problemen med att nå mig upphör) och det kändes inte så personligt som jag hoppats. Det verkade som det var inklippta svar, redan formulerade meningar och stycken som någon bara valde ut för att de skulle passa i sammanhanget. Och det är väl i och för sig inget fel i det men jag hade hoppats på en verkligare chatt-känsla - den med små bokstäver i början av mening, ett par förkortningar, definitivt inga styckeindelningar och om jag hade haft tur - smileys! Men inte det. Support fick jag ju ändå till viss del så syftet är uppnått.

Annars har dagen delvis ägnats åt att förbanna mina vrister (vänster krånglar för tillfället) och glida runt i ett svettigt vristskydd för att åtgärda smärtan. Makrillröra, lite träning, snygga unga karlar som jobbar i bar överkropp på grannhusets fasad - en vanlig torsdag. En vanlig ledig torsdag med hemskt mycket jobbabstinens och rastlöshet.

Ett år sedan jag jobbade ordentligt. Ett helt år. Fast jag fick lön häromdagen (tror jag, har inte kollat...) för de två dagarna jag gjorde över midsommar. Första lönen sen i slutet av mars då jag fick en korrigering av den inkomsten jag fick i slutet av februari. Jag måste skaffa mig ett jobb! En inkomst! Jag blir tokig.

Rastlösheten motvägs dock lite snarare än jobbet (har inte ens ett komplett CV idag). Stora staden huvudstaden till helgen med en tripp till Uppsala på måndag för att kvittera ut nyckeln till mitt alldeles egna förstaboende. Mina storslagna 19 kvadratmeter i studentghettot. Ska bli så skönt. Sen blir det Skottland. Oplanerat och skumpigt, men en upplevelse ska jag allt ge mig.

Raderna ska ej bli för många.

Se skönheten i det som enligt normen inte ska vara.

Då sitter jag här igen. Jag kände att nu har jag inget för mig. Jag ville skriva lite. Och svårare än så var det inte, datorn stod på och drog ström (så ja, mitt samvete tyngdes lite) och varför inte sätta sig bekvämt och skriva ett par rader? Mellan koffeinbrist, mensvärk, jobbångest, framtidsspänning, muskeltrötthet och andra vardagliga företeelser.

Koffeinbristen i sig är ju inget jag behöver förklara, men som min mor logiskt nog undrade då vi ringdes (JA, nytt verb - att ringas!) för en stund sedan kan jag ge en orsak till varför jag inte bara tillgodoser min kropp med koffein. Kaffebryggaren står vacker och snällt på sin plats i köket, ikopplad med ström, vatten rinner ur kranen (vilket inte alls ska vara självklart, å ena vinkeln tänk på barnen i Afrika (för det är verkligen BARA barnen i Afrika som inte har rent rinnande vatten, NOT) men å andra vinkeln så var det inte mer än 14 dagar sedan det kom brunt vatten ur munstyckena här hemma - felgrävningar eller dylikt) och kaffe finns i kopparburken märkt "Kaffe". Så ja, varför inte bara göra mig en kopp kaffe? Jo, jag tänker att det är dumt att vara koffeinberoende på Transsibiriska, eller ja, då man reser överhuvudtaget. Det är således anledningen till att jag försöker bortse från koppen kaffe då och då. Det vill säga en gång om dagen för så mycket kaffe dricker jag ju inte. Och nya rön säger ju till och med att det är nyttigt.

Igår svepte jag två koppar. Illa. Och imorgon (och nu hoppar jag även in på punkt tre i allmäntillståndet - jobbångest, och återkommer nog inte till tvåan, mensvärk är inte mycket att orda om. Det suger helt enkelt, anti-pillerjaget har till och med fått ge upp och en alvedon svaldes denna förmiddag.) ska jag jobba och att jobba utan kaffedrickande/svepande finns inte på kartan. Har aldrig gjort och det är inte så att jag önskar det bort, men det betyder att med de lovade tre kommande arbetsdagarna följer kaffe. Och sen bär det ju nästan av - framtidsspänning. Snart sitter jag och mitt Krull på tåget. Eller ja, först på planet och sen i Moskva och sen på tåget, sen i Irkutsk, tåg, Ulaanbataar, tåg, Beijing, plan. Den 16 landar vi igen!

Musklerna strejkar även. Och jag erkänner att jag gått lite hårt åt på dem. Jag råkade rida igår med. Hej och hå! Det var inte igår, snarare under hösten, oktober. Då satt jag på Loppas häst och skrittade ett par varv i ridhuset, och jag tror att vi red ut en vända med. Innan dess, två dagar i Italien i början av september. Westernsadel och trekking. Innan dess? Italien hösten före dess på samma vis. Igår, på ridskolehäst, för instruktör och även ett par "språng" inräknat. Det gick bra. Sedan undrar jag varför jag gör det mot mig själv. Jag vet att jag saknar att rida, att jag tycker det är skoj och härligt. Men det blir ju inte bättre att göra det en timme för att fortfarande inte ha en susning om hur länge det kan dröja till nästa tillfälle dyker upp. Hösten 2012 kanske? Suck.

Vardagliga företeelser behöver jag ju egentligen inte diskutera. Har dammsugit hela lägenheten. Det finns ett par saker jag ogillar i världen, ni vet, ogillar såhär starkt att jag helt ärligt och uppriktigt nästan skulle kunna säga att jag hatar det. Dammsuga sällar sig faktiskt till den kategorin. Dock är det lite motsägelsefullt för jag kan finna ett nöje i att det blir rent och fint, att inget damm yr. Och med korthårig hund på 80 kvadrat är dammsugaren det i särklass bästa medlet att avdamma ytorna. Så nu är det gjort. Intressant är dock hur hunden, som hatar (och här kan jag använda verbet i sin starka egentliga mening) dammsugaren, följer mig runt i lägenheten på säkert avstånd och möter min blick med förebrående stora hundögon. Han frågar varför jag i alla sin dar använder odjuret, men varför i alla sin dar måste han vara inne i vardagsrummet när jag dammsuger där? Jag förstår inte.

Nu är inlägget alldeles för långt.

Vad vill du?

Har ångestat mig lite. Och numera offentligt avgjort att det är ett bra verb. Att ångesta. Svenska gillzr väl att göra verb av substantiv. Men jag gillar inte att generalisera så jag nöjer mig med att motivera ordvalet med att jag faktiskt tycker språket blir enformigt med kostruktioner av vårt frekvent förekommande verb ha plus ett substantiv. Men för att visa på en bred (?) språkkompetens - jag har haft lite ångest.

Ångest över denna blogg. Jag slutade helst plötsligt skriva. Inte av anledningen att jag tröttnade, eller att inget hände, eller att jag inte längre hade tid, utan av en annan orsak som förblir höljd i dunkel. Det kan ha något att göra med att efter en kortare tids uppehåll är det jättesvårt att komma igång.

Att jag knapprar nästan frenetiskt nu är ren och skär slump tror jag, med en viss vilja som det slog mig tidigare idag att jag kände. En vilja att skriva och uttrycka mig. Nu har jag nästan för många saker att surra om för att det ska bli något. Vart jag än tittar och tänker finner jag en tråd att spinna vidare på. Läskigt, speciellt när jag vet att här nedan, vid skapandet av tidigare inlägg nästan varit helt tom på inspiration. Lustigt hur det kommer och går.

Hursom, slumpen som tog mig hit var mest att jag i ögonblicket bara klickade tanklöst runt i webbläsaren med tankarna på om det var något mer jag skulle göra innan jag stängde ner, avslutade och lät strömsladden vila över natten. Jag flipprade in på bokmärkesmenyn, under mappen bloggar och skulle någon helt annanstans än till min egen. Och i denna berättelse så erkänner jag alltså att jag har min egen blogg som favorit, om det nu är något att erkänna. Jag läste i alla fall ett par inlägg och om fram till att jag vill ju skriva lite. Så musen fördes till menyraden till ikonen och namnet Blogg, jag mindes mitt lösenord och vips var denna sida laddad och klar för mig att trycka in bokstäver i någon sorts begriplig ordning på.

Det finns som sagt mycket att berätta för mycket har skett. Denna gång tror jag inte ens att jag kommer fortsätta skriva. Om en vecka åker jag till Ryssland och hajkar runt på transsibiriska järnvägen i tre veckor. Innan dess ska jag ut och svettas tre långpannor på Grinda över midsommar för arbetsnarkomanens jag tittade fram och fick ångest över fenomenet Ledig Högtid. Pengasituationen lättades, ångesten dämpades och ja, midsommar i skärgården ska det väl vara...?

Glöm inte. Tappa inte. Finn dig.

Ojoj, vilken dag! Solstolen på verandan endast iklädd ett linne och leggings. Vattenflaskan bredvid för att förhindra solsting. En bok, saker gjorda och tankar tänkta till plugget. Mejl skickade och ogräsbekämpningen vi lovat spruta för veckor sedan är på plats.

På tal om den så ska jag berätta en hemsk historia. Vi skulle spruta på alla ställen enligt vår hyresvärd; alla springor mellan plattorna, boulebanan och grusplätten. Sagt och gjort (efter ett par veckors fördröjning som sagt), jag och E läste lite på dunken och gav oss ut. Utan rekommenderade skyddshandskar och trädgårdsstövlar leker jag som ett lyckligt barn barfota med sprutverktyget medan E troget följde mig bärandes på dunken som är fastkopplad med mitt sprutstycke. (Och så många misstolkningar det går att se här!)

En halvtimme senare, en halvtimme som bokstavligen gått ut på att gå dubbelvikt och fundera på om den raden är gjord eller ej, så har vi även "råkat" mörda en spindel. Den kom krypandes och vi skulle bara se hur starkt medlet var, jag sprutade lite lätt på den och den stendog (kul där att stavningskontrollen tycker stendog är ett ord). Utan sådana där lagom otrevliga spasmerryck (jag kanske inte har stavningskontroll nu när jag tänker efter och inser att spasmerryck också är ett ord i så fall...). Medlet var alltså ganska starkt.

Hursom ser vi en liten stund senare hur en skalbagge av något slag kommer farandes längs stenplattorna och således även rör sig över springorna som är besprutade. Ganska snart börjar han knata långsammare, och långsammare tills han stannar upp och ja, helt enkelt dör. Vi funderade på om han led och jag böjde mig ner för att se något livstecken men icke. Han hade bara kolat vippen. Och då bara av att röra sig över besprutningsmedlet.

Ogräset bör ju dö, och det mesta runtikring samt att de färska örterna som växer härutanför kanske inte är att rekommendera att äta eftersom detta "supermedel" ska gå ner i marken och sprida sig till rötterna. Kul!

Annat skoj som hänt, värt att nämna... Biovecka i Aix, 3.5 euro per föreställning. Jag och R och ett par till från klassen skulle se Ma Part du Gateau men eftersom filmen hade gröna streck genom hela så valde vi en annan. En sjukt kass film som hette något som jag verkligen inte kommer ihåg just nu. Men se den inte.

Chèvretoasten jag muttrade om häromdagen blev faktiskt kvällens middag, och den svek mig inte. Så bedrövligt fantastiskt gott.

Har annars hittat mera roliga politiska länkar men har ingen energi att uppbåda för ett åsiktsinlägg just nu. Håll tillgodo med detta onödiga pladder och skapa er en bild av sommar. Den har jag bara jag tittar ut.

Samhörighet kan vara bland det bästa som finns.

Säg något roligt ämne jag kan muttra om. Jag är lite tom på djupa tankar, min framtid är det enda jag funderat och diskuterat idag så det är jag lite trött på. Politik och annat seriöst är jag för slapp för att engagera mig i. På matfronten intet nytt för att göra en klassisk liten återkoppling till första (?) världskrigetlektyr. Plugget går inte alls, dessutom är det inte skoj att skriva om.

Så ja, massa negationer är ungefär det jag kan uppbåda i skrivväg idag, och det är ju inte vidare värst inspirerande, uppmuntrande eller motiverande så antingen ska jag sluta eller så glider jag in på något annat. Jag skulle vilja kunna ladda upp lite bilder och berätta någor skoj, men som sagt mobilen är stendöd. Eller egentligen inte, men displayen vill inte fungera som touchscreen längre så om jag skulle kunna skriva in min pinkod med de (tre) fysiska knapparna skulle jag i alla fall kunna veta om någon vill mig något genom det mediet. Det brukar ju dock inte hända. Det hade ju varit lite skönt med en fungerande mobil ändå.

Strunt i det här! Det ger ju ingen inget!

Gör det som ger dig något!

De svala lakanen mot min hud. Den friska, kalla luften som nästan luktar krispighet. Tandkrämssmaken som ligger kvar längst bak på tungan. Tystnaden är total. Bara knapptrycken hörs. Ett dovt surr i bakgrunden.

Nej vänta, lite musik måste på, Spotify. Annars är det så tyst i mina öron. Mobilen är trasig så inga poddokumentärer (eller musik som normalt folk kanske skulle ha i öronen) på promenaden eller springturen, och även mina hörlurar är trasiga. Snarare avbrutna, tekniken är det inget fel på men plastbågen är dock helt av.

Det har varit en toppenkväll. En spontankollektivmiddag där vi - jag, M och V - plockade ihop ingredienser till en förrätt (färskt kokt kronärtskocka samt tomat-, svamp- och avocadosallad), gjorde våra tidigare planerade huvudrätter (ugnsrostad potatis med bourbonstekt fläskkotlett för min del), åt ost och avslutade med egenihopskrapad dessert bestående av Ben&Jerry's, litchisorbet, choklad och digestivekex. Lite vin på det och samkvämen infann sig.

Därefter gick Krull och jag genom de flesta kontinenter för alternativa resmål till sommarstrapatserna om nu strålningen från kärnkraftsverken i Japan bestämmer sig för att sprida sig och bli farlig i Ryssland och Kina. Från att bila i USA, cykla på Balkan och klättra på Kilimanjaro landade vi dock på Transsibiriska och Beijing igen. Blir det knas enligt UD, som just nu inte ens nämner att det skulle kunna vara farligt på ett större område än 80 km från Fukushima, löser vi det då. Transsib och Kina, det blir bra grejer det.

Kylan lägger sig på armarna som är ovanpå täcket, månen skymtar genom fönstret, värmen från laptopen sprider sig på benen. Kultiration spelar mjukt från datorns undersida.

Känn lugnet.

Hoj! Vilken givande dag! Har idag även avklarat ett Abs and Ass-pass à 45 minuter och därefter ett lika långt Bodypump-pass. Jag och M rockade stenhårt idag. Imorgon lär jag dock inte kunna röra benen, lyfta armarna eller skratta. Det känns bra nu i alla fall!

Det regnar och regnar och regnar här. Någon har någongång sagt att det i Aix är 17 regndagar per år. De har vi nog upplevt nu - BASTA! (som de säger i grannlandet...) - kan det inte bli sol igen? Det känns nästan som alla mina sommarfräknar bleknar bort och jag har inte köpt nya skor så jag är blöt om fötterna hela dagarna.

En gruvligt god middag har jag i alla fall avnjutit; polenta med pecorino och fräst purjo, soltorkade tomater och sockerärtor fyllde en röd parika som gratinerades i ugnen och sedan slukades (hungrig!) med lite stekt torkad korv. Lite ost på det här?

Ska den skolan i Sverige förstatligas igen? "Det värsta är inte om styrningen av skolan måste omorganiseras. Det värsta är att eleverna lär sig för lite i dagens skola." så säger Herr Björklund med Lärarnas Riksförbunds ordförande på SvD Brännpunkt; jag måste säga att deras argument håller i mina ögon, mina oreflekterande och icke-insatta ögon. Jag länkar under länkar säg.

Känn vätan mot underarmarna, känn vattendropparna rinna längs kinderna, känn dem falla från ögonbrynen och landa i ansiktet. Känn doften av fräscheten, av vårblommorna på träden. Öpnna munnen och låt tungans smaklökar njuta av friskheten, neutraliteten och kylan. Hör dropparna falla, hör dem slå mot asfalten, smattra mot rutan, eka under paraplyet. Se dropparna i olika ljus, ur gatlyktans sken, framför bilens strålkastare, genom mobilskärmens sken. Njut av det.


Älska.

Oj ja. Ineffektiviteten sedan gårdagen (och dagarna innan) är kompenserad. Upp vid åtta-snåret, som för övrigt har blivit en lagom väckningstid och jag är pigg då (!), grötfrukost, Clézio-analys och sedan en springrunda. Efter diverse dilemman om jag ska ta en rask promenad - den längre rundan, en joggingtur och då två varv på den korta turen (eftersom jag ska iväg till gymmet ikväll och skorna blir leriga på den långa vändan). M löste problemet genom att låna ut sina löpskor (- tack!) som kunde bli leriga och vips var läget klart; springa den längre rundan (observera åt det hållet det är nerför större delen).

Ut! Och ja, höstvädret håller i sig. En smärre storm och regn bjöd vädergudarna på. Nog för att jag älskar vinden men i kombination med iskalla regndroppar och i en styrka som kunde lyfta mig från jordytan hade livet varit lite lättare utan den idag. Men det var bara vissa partier, annars var det lä och regn är ganska trevligt. Dock är mina träningsbyxor blöta vilket känns lite jobbigt eftersom de ska på igen till Abs and Ass-passet i eftermiddag. Men sådant löser sig (just nu hänger de på handdukstorken som går på högfart).

En kopp kaffe avnjuts, vinden viner om kutarna och de öppna fönsterluckorna slår oroväckande. Eftersom frukosten tillagades vid åttatiden bör jag även inta lunch idag. Omelett? We'll see.

Som min älskade mor omtänksamt påpekade om katastrofen i Japan, kan min och Krulls planerade transsibiriska upplevelse i sommar hotas? Av kärnkraftsstråling och dylikt? Det vore tråkigt. Förbenat också i så fall.

Läs Azouz Begag - Le Gone du Chaâba. Det är faktiskt en riktigt bra bok som tar upp en aktuellt ämne ur en spännande vinkel. Från sidan 50 blir den intressant.

Jag mår bra när saker reds ut och görs klart. Tack.

Ta hand om dig.