Observations.

Sustainability certainly has its different meanings. I guess no one can argue against that in a sense. Just by talking to my closest non-environmental/sustainability student friends I realize that my take on it is different, most often broader and in one way more holistic than theirs. Even among us; the persons knowing more and being more everyday up-to-date with the debate and progress, the understanding differs. It’s arguable if it is a good thing or not, however, I am not stepping in to that discussion but rather sharing some interesting reflections on how I perceive the Koreans’ take on sustainability. I bet this topic is going to be continued and altered as I spend more time in Korea. This will be my first thought, without having had the time and opportunity to discuss it with any locals. As far as I have come is adding sustainable development to what I major in in all these getting-to-know-each-other-conversations. The reaction is an “ahaaa, interesting”, no more, no less.

 

Living and being in Seoul, a metropolis, there are not many green spaces. On the other hand, it seems like the Koreans value green spaces. I have two indicators both connected to my campus. First, on my orientation the university staff was very eager to point out that the campus had a lot of green areas and spaces to enjoy nature and sun during breaks. Also, the campus is surrounded by mountains (Gwanak mountain) and the representative of the school encouraged us to hike to the summit some time during the semester. This brings me to the second indicator, the Koreans especially the middle-aged seem to love to hike. Not only are the streets, subways and restaurants close to my campus crowed with groups of two to ten well-equipped hikers during weekends, you can also see them during the week. The well-equipped feature is very interesting, apparently as a hiker you have to have the latest gear, the “right” models and walking sticks. The street across to mine has three outdoor gear stores, right next to each other. At least for me, latest fashion and hiking do not go together, but there are always two sides of the coin – unnecessary consumption and experiencing and coming close to nature. I would say that closeness to nature seem valued and as soon as you officially can say that you are doing something that brings the Koreans people closer to nature – brag about it. Today I saw an “eco-bridge”, I did not walk on it but it looked like it was a pedestrian bridge over a highway with a lot of trees, bushes and plants along. It seemed really nice. Also, I have seen quite a few plantations of trees and smaller plants on rooftops; go rooftop gardening!

 

Furthermore, Koreans walk slooooooowly, really slowly. Some of the escalators barely move, today I had a mental fight with myself; I was going down to the subway, standing in an escalator that barely moved. It was people around me, not crowed but still a few on the move. The interesting thing is, no one rushes past – everyone stands still and patiently waits for the escalator to drag its way down; why not walk!? It seems like they are not in a rush. I like that, even though I am overly unused to that and always tries to be a little faster. One possible explanation, especially in the context and relation to subways could be that the trains depart so often that you never have to run. My reply to that is firm and clear: not true. They (I do not know who actually) say the subway in Seoul is among the best in the world, I would not say that but I guess that depends on what you value. I value frequent trains, here I always have to wait – it is exactly the same as in Stockholm. But again, the Koreans seem to be calm. I think that a valuable characteristic.

 

The slow pace and the subway remind me of another reflection, the unwillingness to walk. Is it so that the convenient and covering public transport make the Koreans a bit lazy? I mean no offense, it is only an observation based on the default way to get to uni from the subway. It is possible to walk there, it takes twenty minutes and yes, it is a pretty heavy hill to climb but in my eyes it is no match and definitely a good way to get your every-day workout. However, walking is not the way to go, but the shuttle buses are. Of course it is good that they go, what if it rains or when it is freezing cold (or rather way too hot for your own good), what I was reacting on though is the outrageous idea it would be to walk that loooong walk to campus! Catastrophe! But I guess it would be outrageous to walk in high heels the 1.5 km. it is all about. High heels are for the record the way to dress here (as a woman), or rather, it is either that or running shoes.

 

Let me come back to you with updates on these issues and more observations.


Waiting is finally (and never) over!

The waiting is finally over. Or, at least the waiting for things to get started is over. Waiting is part of travelling, so, inevitably here I am waiting even after the waiting period of the adventure is over. At the time, I’m sitting in a busy transit hall at London Heathrow airport – the trip to Seoul has started. We have about 3 hours until our next flight, which will take us to Hong Kong. In Hong Kong more waiting awaits, namely 8 hours until the last connecting flight to Seoul. However, waiting can be perceived and experienced in different ways. As with the waiting before the trip started one can choose to do well with the excess of time, in this case we have decided to make use of it. Simply, we’ve decided to visit Hong Kong. According to various blogs it should be easy enough to do in a couple of hours. For the moment though we’re waiting (a bit more) for a reply from our friend living in HK. Dinner with him would suit us perfectly fine when we get there. However, if he, on such short notice as our lack of planning has brought with us, cannot see us, there will be a decision to make. The decision composes one main consideration; adjusting to the time difference. As a matter of fact, we should be fast asleep at the moment (6pm + 9 hours makes 3 am in Seoul), but we’re not. And if everything goes according to plan tonight’s flight will be carried through awake. Landing in HK local time tomorrow afternoon, translates into a few (I don’t know how many) hours of not sleeping. Then, we spend a night out in HK before the flight leaves at 1 am, yes here my plan is to SLEEP, and arrives in Seoul 5.30 am (local time), which leaves us with the whole day ahead of us! I don’t have to emphasize the sensed lack of sleep we face. So, to sleep on the flight to HK or not? To visit HK or not? (YEEES! on the last one I believe)
 
London, England brings back memories of other adventures on the islands of Britain. My first one was conducted in high school as a project with some friends in my class. Together we travelled to London to find out more about tea, the interview with a tea sommelier and kids in a drama class highlights the trip together with a tea tasting with an eccentric man owning a tea shop in the city center. I remember him telling us about tea, his sister and their experiences of WWII, and tea again. My second time in Britain was with another dear friend, to Scotland. When typing this I sit facing a Boots pharmacy, and I clearly remember my and my friend’s search for gas to our camping equipment. We were in Edinburgh and was heading out camping the same day, our research had showed us that the gas was easily found in the city and since it was impossible to bring on the flight we had no choice but finding it on site. However, there was none to be found anywhere! Luckily, after hours of searching, someone suggested that we would check with Boots, and the pharmacy had three bottles left hidden away. Lucky us! The trip was fabulous and we cooked our food in gratefulness (thanks to the gas…)! Not Britain, but close enough (not really no), was my and my mum’s trip to Dublin one and a half year ago. I think of Guinness and a lovely time!
 
It’s interesting how a place, or rather the perception and view of the place can bring back memories without actually being the same geographic place. I mean, I am in London, but I haven’t been here before, at Heathrow. But, just by knowing I’m in the very same city as I’ve been before makes me think of these previous experiences connected to the place. And, Boots will forever be related to that Scotland trip, for sure.
 
I guess waiting should never be underestimated time. One never knows what will happen.

All that, that you never have time to do.

 

The waiting continues. This time with a hurting arm. The coffee machine (yes, a real fancy one, and yes, I’ve had a luxurious coffee every day the last couple of months in my temporary free-time off-studying holiday place all-inclusive on the countryside with horses around, a constantly full fridge and good company) burnt me! My forearm has a reddish swollen triangle that burns! I’ve melted four ice cubes on the mark already. Feel sorry for me! Good coffee costs a lot.

 

In the waiting process of going to Seoul and start packing (which I really should get started with) I entertain myself with diverse activities. The kind of stuff you want to do but you always have too much other must-dos that come in the way. Sad thing is though, those things are seldom as fun and entertaining when they are the only things you do. Anyhow, I try to enjoy myself and appreciate the excess of time. One question that brings to mind is the (recurrent) one – why can’t humans hoard stuff like time, energy, company etc.? Why not? It would be so cool, and save us so much trouble!

 

But I guess, evolution takes its time. Our future generations might get lucky. Speaking of future generations it comes to mind that one thing I miss having time to do while being busy studying is engage in political discussions and keep myself updated of the political game. Hence, today’s entertainment was partly to watch the foreign affairs debate in the parliament, and a lot more interesting, watch one of the interviews in the show Nyfiken på Partiledaren on SVT Play. Today the choice fell on Åsa Romson, speaker for the Green Party. For you who haven’t seen the program, have a look; it’s a different portrait of the leaders of the parties in parliament as it covers a more personal angle of the politicians. There is no focus on what the party thinks and argues in certain political questions but rather their outlook on mankind, and what ideology means to them. Another important distinction to other attempts to cover politics and politicians take on issues is that it is not an interview per se, but a conversation between the politician and the guy leading the conversation (in this case a doctor and therapist).

 

However, what I wanted to comment on is how the different political leaders handle the unusual situation differently. Åsa seems a bit uncomfortable of talking about herself and her childhood as she tries to generalize her experiences. The conversation with the leaders is followed up in a studio with two commentators (one of them lectured on my Political Science basic course). The commentators lifted Åsa’s work with their interpretations of her performance. For my untrained eye I saw a pretty uncomfortable and grey person sitting in the chair, all the other leaders I’ve watched in the same show had caught my attention and become someone, a person and I felt I’d got to know them a bit. Åsa was still very vague, not as she avoided questions but rather as she didn’t have those great personal and attention-grabbing answers. The commentators’ analysis of this though came to a rather different conclusion than I had done in my quick judgment. The very “un-prominent” leader was in itself a formation of the party’s structure, ideology and ideas. The Green Party is about the ideas, not the social ties, it’s about the democratic organization not the leader, it’s about the joint conviction of including more people (read younger, not yet born etc.) not about who the people are. I hope the commentators interpreted Åsa fairly and correctly and in that case they did a great effort of helping the Greens to communicate their philosophy. Watch the show and judge for yourself.  

 

Now, let's do some more of those activites that I actually have time for - yoga.

 

 

 

 

 


Seoul.

Here we are, waiting and preparing. Hoping, with one half of my heart and mind that time would fly by, or at least that one week would fly by really quickly. The other half on the other hand demands a slowly development, in order to realize and grasp what will come. Personally, I believe that the second option here is potentially the most logical one, but at the same time very unrealistic. Truth is, you hardly will understand what’s going on until you’re in the middle of it, if even at that time.

 

What will happen in a week is that I go to Seoul, South Korea. Luckily not alone, but with my boyfriend. We’ll study there for a couple of months and then go on with exploring the rest of the country, and most likely also Japan. It’s really hard to grasp. I am surrounded with papers and documents, recently sorted in different piles; insurances, grades transcripts, admission papers, miscellaneous. Fun thing is, I also have copies of those documents on my folders in the computer. And the most important ones are also saved in the e-cloud. While the anxiety is growing, my organizing grows more frequent, and structured, and notorious. Poor BF. He is basically the opposite, keeping calm and relaxed. Good for him I say.

 

So, Seoul, what do we know about it? Let’s see the trends I’ve spotted so far:

  • It’s hot, trendy. Everywhere I look (read Swedish newspapers and magazines) more and more attention is directed on the food, the culture, the innovation, the school system etc. in South Korea, namely Seoul.
  • The country is in the forefront of innovation and technical solutions in order to create a sustainable urban life. They have road-powered buses, very efficient public transport, electronic solutions to a lot, and more. Plus, the UN office for sustainable development is situated in Incheon, just next to Seoul.
  • There is (in my opinion) a very interesting combination of development, innovation and fresh thinking and hierarchy. The peninsula is home to the Confucianism tradition, which entails, among other ideas, a strong hierarchy. Elder people, people with different positions, people you know or not, they all are entitled different greetings ant different ways of paying respect. How does that work with innovation and new thinking? Let me come back to you on that one.
  • Koreans work a lot. They do ore hours a week than most of us, spare time does not exist.
  • They are genuinely helpful, and apparently they appreciate whenever foreigners try to speak Korean, hence the very structured and diverse rules of the languages deriving from their hierarchal traditions seem not to be applicable for non-Koreans. (Pew!)
  • Their alphabet (based on characters just as Mandarin and Japanese) is supposedly easy to learn. I have started to explore the characters and the way they construct words (or rather syllables). I wouldn’t say it’s easy but, no, not as hard as I imagined. Lacking skills in other character-based languages I cannot argue how Hangul (the name of the Korean alphabet) is more or less easy than any other alphabet of the kind. Whenever I’ve learnt Korean and, let’s say Mandarin, I get back to you on that one too (yeah, riiiight!).

 

More or less, let’s evaluate and experience, handle the stress and keep sorting paper ‘til time’s up and flight’s leaving!


Om fullständiga meningar, bland annat.

Idagen blir det ett par tankar. Om vad vet vi inte än, varken du eller jag. Eller har du lyckats utröna ur rubriken? Skriver jag den först eller sist?

Sist. Eftersom jag inte vet om vad jag ska orda när jag börjar forma mina meningar. De är inte alltid fullständiga, jag är medveten om det, och även den logiska motsägelsen jag gör i och med det valet. Jag förespråkar ju korrekt svenska och sedan så följer jag inte mina egna predikningar. Det är dumt - jag ska skärpa mig - av två anledningar. Den ena nämner jag endast i syfte av att ge ett litet provsmak på det jag studerar samt befästa en notis ur dagens föreläsning, nämligen "Håll er borta från motsägelser!". Logisk konsekvens, en av de teoretiska dygderna.

Den andra anledningen är kanske djupare rotad i min personlighet. "Att leva som du lär" är ett känt ordstäv som jag försöker efterleva i görligaste mån. Det må vara simpelt i teorin men i en praktisk tillämpning krävs både eftertanke, självkontroll och ett stort mått engagemang. Men därav inget som ska hindra mig från att vilja. I detta nu finner jag också ett antal kopplingar till de etikstudier jag för nu inför min förestående tenta i ämnet. Men dessa paralleller ska jag inte rada upp och försöka förklara i detta forum då jag inte har allt klart för mig och inte heller önskar tråka ut dig.

Jag hade en intitial tanke om detta inlägg då jag påbörjat de första raderna och reste mig för att hämta den påbörjade chokladkakan på byrån. Den tanken föll på ämnet hobby. Fritidssysselsättning är ett annat ord. Vad är din hobby? Alltså, vad gör du på din fria tid, då du inte gör något för att du måste, borde eller behöver göra det (i den här frågan kom ännu mer associationer med olika normativa system upp...)?

Tystnad.

Tänka efter.

- Ehh, jag... Hmm.

Jag tror att jag skriver, och fotar. Läser dagstidningar och på tankesmedjor, hittar rapporter och kollar politiska uttalanden. Ibland kanske jag ser en serie. Jag läser kanske en bok.

För inte tränar jag som hobby. Eller?

Definitionssvårigheterna är inte få.

Nu ska jag i alla fall inte ägna mig åt någon slags hobby utan studera etikens vinklar och vrår. Vem vet om Aristoteles, Kant, Rawls och Mill känner för att bekanta sig djupare med mina hjärnceller denna mörka tisdagsafton.

Känn spontanitetens kraft!

I skenet av ingenting.

I skenet av ingenting. I ljuset av himlen. Bakom de grå molnen.

 

Att gå genom kvällen. Genom dimman. Genom miljön i tystnaden. Genom känslorna och barndomen. Genom det kända. I en annan. Att vara en ny. En som minns men inte känner samma sak.

 

Att titta åt vänster och se ljuset. Skenet av ljuset. Det enda som håller dig kvar, minnesbilden och känslorna väcks till liv. Så som det var. Så bra det var. Så rätt.

 

Vrid tillbaka huvudet, möt det kända i den okändas sinne. Känslan att vilja känna nostalgi, kärlek och tillhörighet. Inte tomhet. Distans.

 

Jag är inte där längre. Jag vrider huvudet åt vänster och ser mitt band. Ser ljuset långt där borta. Det lilla ljuset som binder mig till det stora huset. Den stora gården. Med de stora problemen.

 

Ett litet ljus till vänster. Det betyder så mycket. Men det tillhör också det som var. Den rationella tanken vet att det var förut. Med det kända.

 

Nu är ljuset det som finns. Är ett ljus tillräckligt för att hålla det kända känt? Är ljuset till vänster tillräckligt starkt. Ljuset till vänster brinner i mig. Med flera andra ljus.

 

Att se det kända med en annans ögon. Att inse distansen. Tystnaden och skymningen. Den tårögda känslan. Friden och vinden.

 

Det kända i skenet av ingenting med ljuset till vänster.

 

 


Det var det.

Nu har det försvunnit lite saker här. Och så ska det vara men jag ber om ursäkt för det. Det blir inget slut på den följetong som påbörjades och oavsett det som händer från detta läge så är jag arg, förbannad och besviken. Men inget jag har för avsikt att dela här. Vi får helt enkelt se om det istället mynnat ut i ett lite återuppväckande av min blogg.

Men som sagt, det återstår att se, nu ska jag återgå till Kant, Korsgaard och Tersman eftersom Timmons svikit.

tjing.

En lagom outvecklad uppdatering.

Hej, det var ett slag sedan. Sådär som det kan bli, och antagligen kommer bli.

Men nu är kaffet kokat, eftermiddagen och kvällen ledig sånär som på en sammanslagen ansträngning att tvätta med Flogstakompis J. Det är behövligt och ska bli lite skojigare att vara två. Om jag hade haft mjöl hade jag gjort en lite plommnpaj för jag köpte massa plommon häromdagen på ica. De var inte jättefräscha. Men billiga å andra sidan. Annars kan ju tipset lyda som följer; gå inte och handla halv tio en söndagskväll i studentaffär nummer 1. Det är utplockat.

Men som sagt kaffe och en knäckebrödsmacka med lite smör blev en ypperlig avrundning på den av lunchen bestående (lagom tråkiga) rissalladen som var den halva portionen eftersom jag är så förskräckligt dålig på att göra lagom mycket mat. Sällan till en eller två hela portioner utan gärna däremellan. Illa.

Ur studievärlden så kan jag berätta att efter två föreläsningar och dagens seminarium så tycker jag ruskigt mycket om mitt val. Tänk att få sitta och fundera på om argumenten är giltiga, varför du tror på dem. Att sanningen är objektiv och att något endast kan vara sant eller falsk men vilket av det du tror på beror på din evidens till premisserna och därifrån kan du ha en uppfattning som antingen är rationell eller irrationell. Släng in lite deduktion och induktion på det så har vi början av kursen. Mums!

Skadad kommer jag vara för livet. Men för att citera vår föreläsare; "Filosofi är inte vardag".

Hur den tekniska biten i livet går är ju annars diskuterbart. Datorn har hängt sig fem gånger sedan jag startade den för 30 minuter sedan. Mobilen hängde sig just (den temporära medan htc:n är på väg att hamna i paketet för service). Framlyset på cykeln gav upp igår kväll med. Jejjjjj! Eller något. Tänk en teknikfri värld...

Tjing.

Att predika och tillämpa.

Kvällarnas tyngd och lasagne.

Ska inlägga mig. Och nej, inte alls yrka på att det ska bli ett verb. Nog med nymyntade ord för ett tag och dessutom var det allt annat än vackert. Jag ska helt enkelt skriva ett inlägg.

Mest för att jag är lite störd på mig själv och min smått obefintliga förmåga att räkna ut saker i förväg. Restaurangbranschen. Servitris. Kvällsjobb. Hur bra kändes det inte när jag gick och lade mig vid elva, läste till midnatt och studsade upp ur sängen vid åtta på morgonen. Lagom mängd sömn, dygnets timmar blev välutnyttjade och jag fick rutiner. Men nejdå. Nu ska jag gå och skaffa mig jobb (som om det egentligen är något negativt?) och känner direkt igen mig i en mindre ångest över att jobba kväll och enbart kväll. Alla lediga kvällar är underbart skattade av en gammal avdankad servitris som mig. Men bort med dem!

Dessutom så är klockan snart ett. Jag är trött om jag går upp för tidigt, har kass självdisciplin så jag somnar om och vaknar då halva dagen gått förbi (vid ungefär 10-snåret).

Men jag skola icke klaga. Jag har en liten inkomst, eller i alla fall i slutet av denna månad - dock är timlönen fortfarande okänd och kontrakt lyser med sin frånvaro. Lönekonto har jag i alla fall uppgett. En bra grej.

Imorgon hoppas jag att nyfunnen vän 1 vill bzz:a mig (på tal om att inte introducera nya verb). Bzz:a blir då klippa, trimma, hugga av håret en bit. Det som ska vara kort som börjar bli långt, oformbart och ostyrigt samt bidrar till att min frisyr inte längre ser ut som något genomtänkt och investerat i (320 kronor) ska alltså fixas till. Vildäpplena är även de många i staden med omnejd och en tanke om äppelkaka har slagit mig och pånyttsåtts i Elins tankar. En bra dag bådar morgonen för. Framförallt med ett korridorsmöte runt nio.

Har även hittat en vän till, Matilda. Söt prick från Borlänge i samma korridor. Annars hängdes det med bror och Montana i helgen. Lasagne!

Mycket uppradning här på slutet. Illa. Nu ska jag somna hoppas jag. Lite Azouz så blir det nog bra.

Inte ens en kulinarisk bjudning har jag att berätta om. Annat än brors lasagne igår. Men det är inte min att skryta om, och inte heller att kunna delge recept om då jag inte vet det. Mycket ost i alla fall. Nyttigheternas nyttigheter - ost och grädde, sedan hade det tydligen också råkat bli färs från Irland. Men än så länge mår jag bra...

Orka vara fri.

Ordlektion, kaffevåndor och skryt.

Tog precis upp denna sida för att förtälja en saga av ännu ospecifierad karaktär när ett plötsligt behov av kaffe slog till. Skvaffe. Innan jag eventuellt avbryter detta lilla inlägg för att på bästa sätt avhjälpa abstinensen ska jag slå ett slag för de ord som i Aix myntades för att spridas långt och djupt in i det svenska språket. Vi börjar med det redan nämnda; skvaffe. Där har vi alltså ordet skvätt och kaffe sammanslaget och förkortar därmed en skvätt kaffe till en skvaffe. Ordet är nästan som bäst lämpat då man är i stånd att servera kaffe och traditionellt önskar ställa frågan: en skvätt kaffe? I detta läge går passar alltså skvaffe ypperligt: skvaffe?

Preskil är då nästa ord på tur. Observera uttalet med ett långt e och hårt k (som i kartong (och kex eftersom jag kommer från östkusten)) och även ett långt i på slutet. Ordet är ett låneord från franskans presqu'île vilket direktöversatt betyder nästanö, på svenska mer känt som halvö. Då beslutet togs att införa detta uttryck i svenska språket resonerade vi som följer. En nästanö är en mer korrekt benämning på en halvö än just det ordet. En halvö är ju snarare nästan en ö än en halv ö. Preskil är inte bara en mer träffande beskrivning av sin sak utan trevlig att ta i munnen. Smaka på ordet preskil (känns dess smakexplosion och njut av dess långa och varierande eftersmak)! Det är vackert.

Nu är nästan mitt kaffebehov bortglömt av denna lilla upphetsning jag känner till detta kära ämne, bortsett från att jag påminde mig om det nu, så jag fortsätter väl med ett par rader till innan jag tar ställning till om en slurk ska ner eller ej.

På tal om det som ska ner i systemet blev jag verkligen förälskad i den bönsalladen jag gjorde och talade för i ett tidigare inlägg. Jag återskapade en kusin dagen till ära; cannelonibönor, färsk skuren rödbeta, hackad gul lök, paprika, morot, balsamvinäger, olja, gräddfil, salt, peppar. Marvellous!

Salladen åtnjöts på en stor grön äng på en sjal läsandes en av alla tidingar jag plockade på mig under gårdagens välkomsmottagning på UU. Efterrätten bestod av en perfekt mogen nektarin och sedan läste jag the preface till min kurslitteratur, Reason and Argument, innan jag nästan somnade. Efter dåsande forsatte jag med nästa franskaboksprojekt som jag lånat på Uppsala Stadsbibliotek (där jag var häromdagen och skaffade mig ett lånekort). Azouz Begag ännu en gång (mest för jag vet att han skriver lättbegriplig franska och hans ämnen är intressanta!) med romanen Le marteau pique-coeur.

Nu är jag dock lite rastlös och funderar på att företa mig en promenad men skulle helst vilja finna en vän att slå ihjäl ett par timmar med under kvällen... Hmm.

För att dock imponera lite grand så villl jag dock berätta om förmiddagens bravader. Efter att ha sovit ut (ingen klocka på ringning!) efter en sen jobbkväll igår (jo, jag har nog fått jobbet!), vaknat, duschat och ätit en slående grötfrukost fick jag i en av alla studentbroschyrer syn på en annons om gratis träning denna helg. Efter att inte förstått så mycket av annonsen, slagit på datorn och förstått ännu mindre slog jag numret till anläggningen (det är för övrigt 018-riktnummer här) och frågade. Mycket riktigt var det gratis och bara att droppa in. Efter en stunds segt överläggande kom jag på att jag ville ju gå på passet som började 25 minuter senare. Av med kläderna, på med träningskläder, packa ihop en väska med skor, plånbok, vattenflaska och handduk för att kasta sig på cykeln. Svettig och vilse får jag ringa dem igen för att fråga om vägen.

Framkommen precis i tid (eller egentligen två minuter sent) deltagar jag på ett slags danspass som tydligen ska likna Zumba. Jag är inte så bra på att rulla höfter men det var så svetten rann. Hur mycket som var eftersvettningar från cykelturen, hur mycket som orsakades av temperaturen i träningssalen och vilken andel som kom från den fysiska ansträngningen är oklart men det var ändå ganska jobbigt.

Uppskatta din lediga kväll!


Ett par oinspirerande rader.

Timmen är sen och ska egentligen inte spenderas vaken. Men ett par rader ska jag allt kasta ihop för sakens skull. Två italienskor går loss i köket och städar, kartongerna är uppackade, kläderna befinner sig numer i lådor och skåp så golvet är nästan tomt sånär som på kartongerna som fortfarande inte är ihopvikta. Och mattan såklart. Och de ramar jag lutat mot golvet i avvaktan på spikinspiration och nålningsmod. Det börjar se lite bättre ut om inte annat. Stökigt men ändå mer okej än igår. Och imorse. Mer därtill i dagens pyssel kan läggas en ungefärlig totalsumma på 6 timmars telefon-/skype-tjöt. Trevligt!

Nu är jag trött, jag har googlat viner och Uppsala Stadsbibliotek.

Åt en av de absolut godaste bönsalladerna jag någonsin provat på idag. ICA:s bönmix (tack mor), lite morötter, lite paprika, lite gul lök, nykokta rödbetor i tärningar. Allt blandat med gräddfil, lite rödbetskokspad, en skvätt balsamvinäger, salt och peppar.

Imorgon ska lite krasse skördas. Kanske avnjutas med lite kokt ägg. Och gårdagens sysslolösa timmar ägnades bland annat åt att läsa om ägg på ett forum och för allas information kan jag meddela att kokta ägg håller upp till en vecka i kyl. Om det skulle varit ett frågetecken för någon (den är någon som fått mig att tro att det är jättefarligt, men jag kommer inte på vem... Det ska i alla fall inte vara så.) Man kan även äta flertalet av dem om dagen utan bekymmer. Enligt livs levande bevis som i livs levande människor som berättade om sina äggvanor. Tänka sig vad man kan finna på internätet. Allt som sagt.

Förutom boken Reason & Argument begagnat. Nypris 540 kronor. Packetet är postat har jag fått sms om. Se där.

Nu lockar min breda säng.

Wish me luck tomorrow.

Våga le.

Spiralpredikning.

Det där med nätverkssladd var inget jag kan rekommendera. Som nybliven fattig student har jag gått helt in i mentaliteten och tankesättet (att inte lägga en krona på onödiga saker). Frågan är dock hur onödig en router är. Allt är väl ändå en avvägning av god hälsa. Hur mycket negativ energi kommer denna nätverkssladd orsaka? Hur mycket tid kommer jag spara på att inte koppla om sladden då jag vill byta plats? Tro mig 19 kvadrat är minsann tillräckligt stort för att ha flera alternativa platser för datorn och stort nog att inte vara litet nog för en sladd. En sladd som dock är tillräckligt lång att ha över hela rummet. Fast svår att flytta runt när jag försökt gömma den under mattan och runt stolsben för helhetsintryckets skull.

Dagen har bjudit på tankeutbyten och vi har konstaterat att ja, det viktigaste är att du mår bra. Att du trivs i dina beslut, din vardag och den du är. Alltså. 10 kilo hit eller dit spelar inte mig någon roll, bara du mår bra. 10 kilo för mycket för att du älskar marabous 200-grammare - men fantastiskt om den gör dig glad. Mindre fantastiskt om du är beroende och inte kan klara dig utan den, mår dåligt över att du äter den och önskar det var morötter. Men om man gör det man tycker om ska man inte lida av det; inte för att jag dömer och inte för att själv döma.

Det finns en gräns, såklart det gör. Tio chokladkakor är inte vettigt. Men då tror jag du vet att det inte är vettigt och då frångår vi ju konceptet; att göra det man mår bra av.

Vara beroende av en, eller två, eller fler, koppar kaffe är kanske inte optimalt för din fysiska hälsa (eller så är det det, det beror på rönen (observera att tre det på rad här inte är en ogrammatisk ordföljd även om word hade ifrågasatt det i mitten - Ta bort upprepat ord?)). Men beroendet behöver inte klinga negativt, varför ska du slita med att avvänja dig - må dåligt och odla negativa tankar och ångestkänslor? För mig klingar ordet och begreppet beroende negativt. Det är inte bra att vara beroende.

Det är kanske sant. Man är ju fast. Man beror på något annat. På omständigheter, på pengar, på tillgång. Man fastnar och tror att det inte går utan. Ett beroende är inte fullständig frihet.

Fast här drar vi det långt. Jag gillar kaffe. Dricker det varje dag och njuter av dess goda smak. Jag gör det, mår bra av det och trivs med att göra det.

Jag går ut och rör på mig för att jag mår bra av det. Men jag springer inte för det ger mig lite ångestkänslor (ja, de är tillbaka, under Frankrikeperioden och strax därefter gick det bra men långa uppehåll är inte att något jag talar för). Varför ska jag göra något som ger mig negativ energi? Visst är jag nöjd och mår bra efteråt och den fysiska hälsan njuter av det men den mentala biten innan och under springturen är långt ifrån god. Rent av kass. Och med den vetskapen sänks min motivation och vilja att göra det, företar jag mig det ändå gör jag det inte helhjärtat och kalla mig dum och ologisk men jag tror inte att jag fysiskt sett profiterar lika väl från det som om jag skulle tycka om det.

Det jag vill kort och koncist uttrycka är inget annat och inte konstigare än att så länge du aktivt tar dina beslut om din livsstil och ditt varande, kan stå för dem och motivera dig samt lever som du lär så är det bra. Så ger det god hälsa. Oavsett ditt bmi, medias normer eller andras synpunkter. I min mening. (Så, enligt den filosofin ska du inte lyssna på mig, eftersom du inte behöver ta åt dig av mina predikningar...)

"Här är där där man är, där är där där man inte är"

Hej!

Bara ett kort (eller blir det? Vi får se...) inlägg, ett par rader om min vy. Jag sitter i det nordvästra hörnet av mitt nya krypin. Punktlamporna lyser upp mot den fortfarande tomma lagom smådaskiga gråvita tapeten och ger ett varmt ljus om inredningen och stöket. Kartonger och väskor på golvet men ändå hyllor, bord och fönsterbräde fyllda. Mattan på golvet som lagom passade till gardinerna och inte illa på det så gick stolsdynorna bra tillsammans med dem. Ett nytt madrassskydd blir ett uppdrag till veckan.

Nu är jag Uppsalabo. Student på riktigt (eller njaae, inget studentleg, ingen kår- och ingen nationstillhörighet ännu men snart).

Jag dricker grönt te från min nyinköpta tekanna. Jag har ätit invigningsmåltiden i min nya färgglada skål med min egen gaffel. Maten stektes och kokades i, skars på och med min egna stekpanna, kastrull, skärbräda och kniv. Se där du! Norrituren (svenskt ord?) var förresten en höjdare; stekt bacon i bitar, stekt gul lök och stekt tomat tillsammans med ris som kokat ihop med en skvätt mjölk. Salt, peppar och citronpeppar. Inga knusiduller. Men ack så smakligt!

Tre kaffepaket för 99 kronor på det närliggande Ica Maxi med mitt tillfälliga ica-kort i väntan på the real stuff. De rikiga grejerna. Ica Student verkar vara en bra deal med.

Tjing.

Ta vara på tiden. I guess.

Lamor, längtan och liv.

Än en gång sitter jag här och ska iväg. På nya spännande äventyr. Jag är inte nervös, inte orolig och jag förstår inte riktigt vad det kommer innebära. Ungefär som vanligt. Det enda som skiljer sig från hur det annars varit då jag ska ut och fara och flyga en stund är att jag ändå har en vetskap om att det inte är en stund.

Jag har adressändrat. Jag ska flytta. Inte tidsbegränsat leva någonannanstans men ändå mellanlanda hemma hos mamma emellan. Jag har inte levt och bott här på flera år, men alltid landat. Utgått och återvänt. Det ska jag inte nu.

Väggarna i mitt rum (eller brors rum, eller data-rummet då, eller ja, lilla rummet?) är tomma. Det som suttit där sedan jag tog över rummet för ett par år sedan är nerplockat och i Uppsala nu. Eller i en kartong i förrådet. De mesta kläderna är med. Jag kommer inte komma hit och landa utan att tänka mer, utan jag kommer behöva ta med mig en väska. En väska med lite kläder och en tandborste.

Det är bra. Jag vill. Men det är annorlunda. Jag är less på det här nu - jag ska vidare, är pepp och kommer förhoppningsvis trivas som fisken i vattnet. Skapa mig egna rutiner igen, leva lite mer, göra lite mer, utvecklas lite mer. Det känns som jag inte gjort så mycket det senaste året. Det har jag. Men ändå inte.

Att få ge kraft och energi åt mina tankar igen. Få respons och diskussion. Det var länge sedan. Jag byter på flera vis umgänge nu. Eller ja, sedan min arbetsverksamma period. Vad jag gjort senaste året är som sagt oklart. Lätt att konkret berätta i veckor och månader, geografiska punkter och upplevelser. Men vad har det inneburit, betytt och gett? Massor såklart. Men hur kan jag sätta ord på det? Jag vet det knappt själv, eller inte ens knappt - jag vet en del men har inte insett alla svar än. Hur ska jag då uttrycka det. Ofrånkomligt blir det svårt att säga vad jag gjort, svårt att veta vad jag gjort.

Jag var så uttråkad på eftermiddagen att jag efter att ha börjat se en film (vad gör man när man inte vet vad man ska hitta på? Jag vet inte. Tänk vad andra kan göra... Hmmm. Dator, tv, kanske? Jaaao, se en film då? Okej, ja, faktiskt, det var två månader sedan. Kör på det. Se tjugo minuter. Stäng av. Vara less på det.) tog mig till skoggläntan och plockade blåbär. Så nu är nästan en hel big pack-glassplastlåda flylld med blått antioxidant skimmer. In i frysen bredvid mina röda vinbär för en resa upp till ävenyret imorgon.

Äntligen ska jag få handla egen mat, börja träna aoch möta nya männsikor igen. Det har varit lite lamt på sista tiden. Lamt med nya intryck.

På tal om lama så har jag läst ut min tjocka franska roman idag (och lämnat tillbaka den på stadsbiblioteket här) - La Consolante av Anna Gavalda. Mycket trevlig och poetisk bok. Kärlek, verklighet, död och lyckans samband med olyckans. Eller vice versa. Eller hänger de ihop? Har tappat den svenska översättnignen på titeln men den ganska lång. I googles befintlighet har jag också tagit reda på vad La Consolante betyder - ingenting, däremot är det en sista omgång  då man spelar boule. Den utan krav, vinnare och förlorare. Den bara för spelets charm.

Äntligen.

Leendet, tacket och hälsningen.

Mår lite som det är befogat.

Jag är så trött så trött så ögonen nästan går i kors. Klocktornets nio-ringning klämtar för fullt ute på Klocktornet. Det hörs genom den öppna balkongdörren. Genom vardagsrummet, hallen och in i köket - här där jag sitter. Vilken lyx att ha tre rum. Snart bor jag i mina små 19 kvadrat. En toalett, en liten hall och ett rum. Det är i och för sig också tre rum. Men definitivt ingen balkongdörr som kan stå öppen. Och inte heller ett klocktorn som slår outtröttligt två gånger om dagen. Däremot har jag rediga fönster och tydligen så är det tradition på ett vrål i mitt lilla studentghetto någongång, jag kommer inte ihåg när på dygnet, vilken dag i veckan/månaden eller i vilket syfte. Klocktornet har jag dock koll på men det orkar jag inte skriva om. Det är ont om parenteser i detta stycke.

Tro inte att jag tappat min skrivstil. Bara min energi. Den verkar inte dyka upp särdeles mycket alls just nu. Öppnade egentligen bloggen mest för att jag ansökte om att bli testpilot för en hajpad superkompaktdigitalkamera (låååånga ord är skoj!) och blir mer attraktiv för att bli utvald om jag länkar. Så jag länkar här till
http://smartsontestpilot.se/ricoh-px/bli-testpilot/

Annars då? Sista veckan hemma. Eller ja, så kan jag ju inte uttrycka mig. Sista veckan hemma här, sen blir hemma någonannanstans vilket också blir bra. Jag gillar det. Bra campusgym. Ball första kurs. Och två nya vänner på facebook som ska läsa samma program. Nästa vecka ska jag upp, bli kårmedlem, testköra på gymmet, upptäcka staden, byta bank, skaffa mig ett jobb, inreda lite. Ha mig. Skaffa mig ett hem. Ännu en ny etapp i livet ska formas. Kör på det.

Nu ska jag sova bort in trötthet för att vakna till en alldeles strålande torsdag. Gör det du med.

Våga möta, tacka och le.


Ett icke-inlägg.

Om en blogg är till för att skriva i lite varje dag sådär så ska jag nog skriva nu. Fast jag inte har någon lust och är på dåligt humör. Så jag gör det inte. Inte för att jag kommer osa negativa känslor, det är svårt att skriva om - svårt att sätta ord på. Dessutom är källan till dagens humör odefinierad. Inte mycket att språka om med andra ord. Och skulle jag ändå bestämma mig för att skriva ett vettigt inlägg skulle det nog mest vara falskt och uppstyltat eftersom jag inte känner så mycket positiv tilltro och optimism i detta läge. Så jag låter bli att skriva.

Perspektiv; det som var och det som komma skall.

Sådärdå. Nu är jag här igen. Tillbaka efter en vecka tillbringad i den nordligare delen av Storbritannien (och klassikern, hur är det nu det stavas, ett t och två n eller vice versa? Så som jag skrev tror jag. - Ja, för inte tror jag att jag stavar fel inte, inte för att jag kollar upp det. Knapptryck Ctrl + T för en ny flik och söka i google-rutan som ligger i webbläsaren är ju jobbigt. Eller inte alls faktiskt, men snäppet för mycket begärt på något sätt. Konstigt det där. Har återgått till mina lugna frukostfasoner då lokaltidningen lusläses - eller i alla fall ledar- och debattsidorna och konstaterade imorse att det var två saker jag skulle kolla upp. Det har jag naturligtivs inte gjort och just nu har jag glömt vad det var. Varför gör jag det inte? För allmänbildningen och intressets skull. Det försvinner från det dagliga kan jag gissa. Nu blir det slut på rekordlångparentes, men först - ett t, två n - google...).

Alltså, Skottland en vecka. Det har jag ordat om så mycket för nära och kära på ett mer oralt vis att jag inte lägger energi på att sätta det på print här, däremot är jag lite i närheten av att fånga en bra tanke. Eller en tankeställande tanke - dålig svenska - vi har ju ett vackert substantiv: en tankeställare. Jaja, ordval. En tankeställare om perspektiv. Perspektiv, planer och resultat.

Jag vet inte om jag tidigare skrivit hur jag lade upp min sommar men då jag arbetade igenom mitt cv (vilket jag vet att jag skrivit om, och kan för uppdateringens skull erkänna offentigt att - nej, det är inte färdigställt (om än en bit på vägen)) kort satte ord på första delen av detta lemmelns år (bläddrade även igen Land fredag som det är där de stolt menade på detta faktum) 2011. "En vår i Sydfrankrike för att studera franska följt av en efterlängtad resa på transsibiriska järnvägen mellan Moskva och Beijing som avrundas med en veckas tältning och hiking i Skottlands slående natur för att sedan flytta till Uppsala och börja en treårig universitetsutbildning." As simple as it gets. Eller?

Kort, klart och koncist. Men oj så mycket mera. Det är dock inte vad jag har i åtanke att berätta om nu utan att jag idag har packat kartonger och rivit ner i det rum som jag ändå tänkt på som mitt de senaste åren. Ett första och det största flyttlasset till Uppsala går på måndag och jag har idag registrerat mig på första kursen (Kritiskt tänkande 7.5 hp). Vi är alltså i sluttampen av min framtidsutsago för denna del av 2011. Den har hänt som jag beskrev den och det har varit galet underbart.

Alla positiva och starka adjektiv platsar här och jag kan ändå inte beskriva allt jag upplevt, känt, lärt mig, sett, insett och mer verb till den listan kan läggas. Men det är gjort. All planering, all längtan, all oro, all spänning, allt är borta. Gjort. Upplevt. Klart. Kvar är minnen och bilder. Men resorna är gjorda. Det stora, häftiga, enorma äventyret är slutfört. Jag står inför ett nytt, utan tvekan. Men samtidigt känns det tomt.

Blev det som jag trodde? Trodde jag något innan? Nej, jag pratar inte flytande franska. Jag är mest förvånad över att allt gick så bra på transsibiriska och att jag gillar ryssar. En mössa hade varit bra i packning och det finns inget mellan Skottland och Kanada. I ett nötskal? Och ja, flytten. Jag har för mycket saker.

Jag våndas, sover inte, tänker, funderar, planerar, tror, vill, tänker om, är nervös. Samlar mig - det här är jag, mina saker är mina för att jag har velat ha dem. Det är okej. Det kanske är för mycket men det är jag att ha med lite för mycket. Jag är den som kommer med kartongerna. Vem ska döma mig? Är det att bli dömt jag är rädd för? Ja.

Till viss del. Dumt, korkat, utan grund, befängt. Jag vet. Men sant ändå. Så låt mig vara. Jag lär mig, det kommer.

Jag ska flytta för att bo någonstans på obestämd tid. Jag har haft ett sjuhelsickes bra halvår. Nu ska jag ha ett om än bättre resten av livet.

frågade du också tanten i soprummet om hon behövde en hand med soppåsen eller container-locket?

Denna första dag i den åttonde månaden av 2011:e året.

Idag råkade jag söka ett jobb. Det bara föll sig så. Och sedan öppnade jag mappen "Cv o skit" i Mina Dokument och tog tag i uppdaterandet av referenslista, arbetslivserfarenhet, språkfärdigheter och annat som utan tvekan hamnar under kategorin svårt att sammanfatta. Det har stått på min att-göra-lista sedan januari. Eller på alla de listorna jag haft sedan dess, och det är ett par stycken.

Omvänd ordning kan tyckas, för ja, jag sökte jobbet först och öppnade dokumenten sen. Jag mejlade bara först och var lycklig för som sagt min arbetsabstinens är långt gången, vitt spridd och vida förtalad. Nu vet även de att jag älskar att servera. För det gör jag, har jag kommit fram till.

Varför mappen med CV och liknande papper även är benämnd skit är mest för att det är så förbaskat svårt. Texten ska vara så kort och jag har så mycket att säga och det är så tråkigt med uppstaplade ord som inte ens till bråkdelens procent beskriver det som arbetet eller anställningen eller resan innebär. Subjekt predikat. My ass. Jag gillar ord och att busa med ordföljder - men gud förbjude! Mejlade CV:t till mamma istället så får hon agera handledare.

Annars lägger jag negativ energi på att vara arg på min kropp som är likvärdig med någon som är 60 år utöver de mina. Ljumsken ska bråka för tillfället så hissen upp och ingen promenad, ingen gratis friskisutegympa, inte ens en cykeltur och tanken om att gå och simma imorgon är kanske inte den klokaste heller. Det är ruskigt hur mycket vi böjer på ljumskarna ska jag be att få tala om.

Bortom det fysiskt negativa har även en abstarkt verklighet fått ett konkret sammanhang idag. En vandring (med lite vilsegång - ja, det var här ljumsken började protestera efter helgens sitta-och-prata-aktiviteter) mot studenternas hemvist i Flogsta resulterade i två olika nycklar, paserkort och personlig kod. Alla varianter på hur magnetremsan på kortet kan användas och slutligen öppnande till ett eget litet sött rum. Numer bor ett par foton, en orange tygblomma och alla mina handdukar på de bokhyllor som var uppskruvade längs de grådaskiga tapeterna på nummer nio. Våning två.

Tågen mot Nyköping går inte ofta dagar som dessa från nordligare håll. Imorgon ska jag banne mig springa. Eller i alla fall gå. Och skala av ord på CV:t. Nytt sim-kort har jag stoppat i mobilen så den kanske till och med fungerar. Tänka sig.

Idag visade jag hur de (fantastiska) blå automaterna på tågperrongerna fungerade. Det var uppskattat.

Vad blir det imorgon?

En socialiseringsveckoslut.

Hej och välkommen till den för dagen lilla stund där du, om du väljer att fortsätta låta ögonen fara över raderna, kommer kunna läsa om min helg som tillbringats i huvudstaden Stockholm. Helgen har fyllts av okända och kända, de sedan gammalt och de sedan ännu längre sedan, nya och ständiga följeslagare i livet.

SJ:s tåg till centralen skulle anlända klockan 16.09 - en lagom tid för att ta sig till bror längs gröna linjen för att lämna lite väskor innan äventyr mot Tullinge och mot R (javisst - franskainitialen letar sig tillbaka!), min saknade pingla (klyschigt men nog är hon en raring till pingla min leendespridande R) och hennes mor. Planen sprack då vi strax innan 17.00 stod stilla i Flemingsberg och den östgötska rösten, som under den långsamma resans gång lotsas oss igenom händelsen som hämmade vår framfart, sprakade fram en preliminär avgångstid till 18.00.

Jag reste mig tillsammans med majoriteten av resenärerna och noterade inte en allt för högljudd misstämning. Det var mest uppgivet. Och inte heller kunde vi halvvägs framkomna (eller bortkomna...) vagabonder enas i en gemensam ilska och uppgivenhet gentemot SJ. Inte är det deras fel att någon bestämt sig för att hoppa från en bro och polisen beslutat att strömmen ska slås av.

Mot bussen med andra ord! Var den nu går, vart den går och hur den nu går. Observera här nu som en lite längre parentes skillnaden mellan de två första frågorna; var den går - det vill säga varifrån den avgår och vart den går - dess destination. För att citera en god minnesregel från min kära mor: "Var du är och vart du är på väg". Det handlar om befintlighet och destination. Men tydligen är det inte så viktigt. Många av p3:s reportrar gör ingen skillnad och ett språkprogram på p1 konstaterar att det inte är så viktigt. Men det är bra att veta regeln. Även om jag inte alltid tillämpar den.

Hursom. Jag kan inte åka buss i Stockholm så jag frågar en äldre kvinna som kommer förbi. Då hon välmenande undrar varför jag inte tar pendeln mot stan berättar jag om strömavbrottet och även hon konstaterar att hon behöver ta bussen mot centrum. Sagt och gjort. Vi slår sällskap och åker både buss och tunnelbana tillsammans med samtal om resor, studier, framtid, Stockholm, böcker och lite däremellan. Kalastrevligt.

Kvällen bjöd på vin på brors balkong med sällskap med Klövsjöanknytning, farande mot Strömkajen med tillökning av R och mer Klövsjöfolk. Toppavslutning med varma mackor, bastu och badkarsbad i R:s kollektiv för att lördag lunch infinna sig vid Ulla Winbladh för lunch med det mest underbara paret Ulla och Lars. Gamla fantastiska bekanta att minnas och reflektera med. Rimmad lax som smälte i munnen ackompagnerades med en skvätt Petit Chablis och rundades av med en crème brûlée skapad efter konstens alla regler och därmed med en himmelskt smak tillsammans med ett väl avvägt kaffe. Utan att överdriva - verben för middagsresuméer har jag förstått hur de används. Iväg från Djurgårdens semesterfirande atmosfär mot Sköndal - en skön idylliskt dal. En tyst och vacker omgivning. Mera prat.

Te och mackor. En god natts sömn, omhändertagen och godnattönskad på vis som gör att barndomen känns nära förnjöts med ett uppvaknande och frukostintag av högsta klass. Färskt bröd med ost. Vidare mot tuben och mormor och efter konstaterande av coops nedstängning i området, ett besök på ica för inhandlande av chokladwienerbröd ringde jag på dörrklockan till en välkänd adress. Kaffe, kaffebröd och prat. Lite bilder, lite plock och mer prat över en macka och te. Mot bror igen för middag, dusch och social uppdatering på detta internät.

Mer om annat och andra en annan gång må man kunna hoppas på i vissa fall.

Ta vara och möt!

Knutt.

Uppdaterar.

Kära hjärtanes. Jag blir lite imponerad av mig själv, fast egentligen kanske mest besviken att jag inte har högre förväntningar och bättre självdisciplin än ja, de låga och den usla jag uppenbarligen besitter. Vad som fick mig att öppna denna sida en lugn måndagskväll som denna var inte annat än att mamma pratat om min blogg för en kär vän till familjen. Hoppsansa! - Men jag uppdaterar ju aldrig den! utbrast jag då mor stolt förtäljde sin del i mina skrivelsers spridning. - Inte? svarar hon förvånat. - Ja, men det vet du väl?! - Du har ju varit borta så jag tänkte att nu skulle du börja skriva igen, svarar kloka mor med en logisk nick. Det var ju glasklart i hennes tankar.

Så, vad skulle jag göra? Bäst att göra som mamma säger. Hon vet ju i många fall bäst. Hursom har jag ju velat skriva. Knapperfingrarna har varit rastlösa de senaste dagarna. Jag har spenderat ett par dygn ute på landet dit jag medvetet inte medtagit min dator vilket jag antar var nyttigt. Jag har saknat den för jag har velat skriva lite långa gomejl till saknade personer. Pladdrat lite såhär och om inte annat bara öppnat mitt jordiskt sega word och kåserat om någon trivial företeelse. Men det har ju inte gått. Dock resonerar jag somså att om jag hade haft datorn med mig hade jag antagligen inte ens känt lusten att skriva (vilket vi sett tidigare inte ens alltid lett till att jag skrivit...) så summa summarum, dagar på landet utan egen datorn väckte knapptryckningsnerverna till liv. Bra sak att känna till.

Som, om ni (vilka nu ni är) läst det senaste inlägget vet, har jag företagit mig en resa och onekligen med ovanstående menlöst ordflöde bevisat kommit hem igen. Här skulle jag vilja sätta punkt för den punkten (vänta nu, synonym för punkt (på en dagordning)? Punkt för punkten är inte den bästa av formuleringar...) men inser att jag kanske inte så lätt kommer undan. Men hur gärna ni kanske önskar och vill att jag berättar om den fantastiska resa jag upplevt  så kommer det inte ske på denna blogg. Jag älskar att skriva men föredrar att filosofera fortlöpande i mitt bokstavsström, att återge händelser är inte det jag är bra på. Prata om det kan jag göra så slå en pling.

Anekedoter kommer ju dock att komma i sitt lämpade sammanhang. Och med denna mening lovade jag inte, men kanske antydde lite svagt att en ökning på uppdateringsstatistiken kan komma att vara aktuell. Livet mitt börjar ta mer fast form. En liten avstickare till Skottland kommer men senare ska jag vara så låst jag någonsin varit på flera år. Treårigt helfartsprogram på univeristetsnivå i Uppsala, start HT -11. Det är läskigt, men kanske positivt för denna ip-adress.

Hur många världar finns det?

Tidigare inlägg
RSS 2.0