Nu åker jag.
Ja. Ett inlägg till ska jag bjuda på. Tillsammans med lockelser. För att imorgon far jag. Jag och mitt Krull lämnar den för årstiden underbart vackra och gemytliga staden Nyköping med allas vår vän Swebus (som jag för två veckor sedan utbrast i den rörande och upphetsande upptäckten av bolaget bus4you att jag aldrig mer skulle åka med) klockan 07.55 med fösta anhalt Cityterminalen och slutdestination Beijing den 11 juli. Eller ja, vi ska ju tillbaka hit. Den den 16 juli.
Men däremellan. Oj vad det ska bli äventyr. Inte ens nervositeten infinner sig, jag vet inte varför men det är ganska skönt, även om det nästan är oroväckande. Packningen är gjord. Min trogna 60-litrare väntar på soffan och är långt ifrån fylld. Mammas trotjänare den blå Fjällräven-ryggsäcken är laddad för sin uppgift att tjäna som handbagage och daybag. Dagsutflyktsväska. Mamma konstaterade att jag borde skriva i städerna den besökt med mig nu på sistone, så länge den håller är den bäst. Aix-en-Provence, Marseille, Cassis, Bastia, Ajaccio, den har klättrat på Sainte Victoire, och nu far den till Ryssland. Mongoliet. Och Kina. Inte illa.
Jag kom och tänka på häromdagen att även min dator som firar sin andra födelsedag i månaden nu är ganska berest. Den har bott på både i Byxelkrok, Klövsjö, Rufina (Italien), Grinda och Aix-en-Provence plus att den avlagt besök i flertalet städer på vägen.
Det är intressant att se hur saker och ting följer oss. Vilka, vem och hur.
Vissa känns det som att man aldrig mer kommer se igen, andra vet man att jo, det vi kommer utan tvekan träffas och inte behöver vi styra upp det utan det bara sker, andra vill vi så gärna möta igen men det händer inte och somliga får man kämpa för att inte glida ifrån.
Det blir nog bra. Jag ska läsa Dickens och lyssna på BBC-pod:ar på tåget.
Vad ska du göra i juli?
Men däremellan. Oj vad det ska bli äventyr. Inte ens nervositeten infinner sig, jag vet inte varför men det är ganska skönt, även om det nästan är oroväckande. Packningen är gjord. Min trogna 60-litrare väntar på soffan och är långt ifrån fylld. Mammas trotjänare den blå Fjällräven-ryggsäcken är laddad för sin uppgift att tjäna som handbagage och daybag. Dagsutflyktsväska. Mamma konstaterade att jag borde skriva i städerna den besökt med mig nu på sistone, så länge den håller är den bäst. Aix-en-Provence, Marseille, Cassis, Bastia, Ajaccio, den har klättrat på Sainte Victoire, och nu far den till Ryssland. Mongoliet. Och Kina. Inte illa.
Jag kom och tänka på häromdagen att även min dator som firar sin andra födelsedag i månaden nu är ganska berest. Den har bott på både i Byxelkrok, Klövsjö, Rufina (Italien), Grinda och Aix-en-Provence plus att den avlagt besök i flertalet städer på vägen.
Det är intressant att se hur saker och ting följer oss. Vilka, vem och hur.
Vissa känns det som att man aldrig mer kommer se igen, andra vet man att jo, det vi kommer utan tvekan träffas och inte behöver vi styra upp det utan det bara sker, andra vill vi så gärna möta igen men det händer inte och somliga får man kämpa för att inte glida ifrån.
Det blir nog bra. Jag ska läsa Dickens och lyssna på BBC-pod:ar på tåget.
Vad ska du göra i juli?
Vardagspladder.
Då sitter jag här igen. Jag kände att nu har jag inget för mig. Jag ville skriva lite. Och svårare än så var det inte, datorn stod på och drog ström (så ja, mitt samvete tyngdes lite) och varför inte sätta sig bekvämt och skriva ett par rader? Mellan koffeinbrist, mensvärk, jobbångest, framtidsspänning, muskeltrötthet och andra vardagliga företeelser.
Koffeinbristen i sig är ju inget jag behöver förklara, men som min mor logiskt nog undrade då vi ringdes (JA, nytt verb - att ringas!) för en stund sedan kan jag ge en orsak till varför jag inte bara tillgodoser min kropp med koffein. Kaffebryggaren står vacker och snällt på sin plats i köket, ikopplad med ström, vatten rinner ur kranen (vilket inte alls ska vara självklart, å ena vinkeln tänk på barnen i Afrika (för det är verkligen BARA barnen i Afrika som inte har rent rinnande vatten, NOT) men å andra vinkeln så var det inte mer än 14 dagar sedan det kom brunt vatten ur munstyckena här hemma - felgrävningar eller dylikt) och kaffe finns i kopparburken märkt "Kaffe". Så ja, varför inte bara göra mig en kopp kaffe? Jo, jag tänker att det är dumt att vara koffeinberoende på Transsibiriska, eller ja, då man reser överhuvudtaget. Det är således anledningen till att jag försöker bortse från koppen kaffe då och då. Det vill säga en gång om dagen för så mycket kaffe dricker jag ju inte. Och nya rön säger ju till och med att det är nyttigt.
Igår svepte jag två koppar. Illa. Och imorgon (och nu hoppar jag även in på punkt tre i allmäntillståndet - jobbångest, och återkommer nog inte till tvåan, mensvärk är inte mycket att orda om. Det suger helt enkelt, anti-pillerjaget har till och med fått ge upp och en alvedon svaldes denna förmiddag.) ska jag jobba och att jobba utan kaffedrickande/svepande finns inte på kartan. Har aldrig gjort och det är inte så att jag önskar det bort, men det betyder att med de lovade tre kommande arbetsdagarna följer kaffe. Och sen bär det ju nästan av - framtidsspänning. Snart sitter jag och mitt Krull på tåget. Eller ja, först på planet och sen i Moskva och sen på tåget, sen i Irkutsk, tåg, Ulaanbataar, tåg, Beijing, plan. Den 16 landar vi igen!
Musklerna strejkar även. Och jag erkänner att jag gått lite hårt åt på dem. Jag råkade rida igår med. Hej och hå! Det var inte igår, snarare under hösten, oktober. Då satt jag på Loppas häst och skrittade ett par varv i ridhuset, och jag tror att vi red ut en vända med. Innan dess, två dagar i Italien i början av september. Westernsadel och trekking. Innan dess? Italien hösten före dess på samma vis. Igår, på ridskolehäst, för instruktör och även ett par "språng" inräknat. Det gick bra. Sedan undrar jag varför jag gör det mot mig själv. Jag vet att jag saknar att rida, att jag tycker det är skoj och härligt. Men det blir ju inte bättre att göra det en timme för att fortfarande inte ha en susning om hur länge det kan dröja till nästa tillfälle dyker upp. Hösten 2012 kanske? Suck.
Vardagliga företeelser behöver jag ju egentligen inte diskutera. Har dammsugit hela lägenheten. Det finns ett par saker jag ogillar i världen, ni vet, ogillar såhär starkt att jag helt ärligt och uppriktigt nästan skulle kunna säga att jag hatar det. Dammsuga sällar sig faktiskt till den kategorin. Dock är det lite motsägelsefullt för jag kan finna ett nöje i att det blir rent och fint, att inget damm yr. Och med korthårig hund på 80 kvadrat är dammsugaren det i särklass bästa medlet att avdamma ytorna. Så nu är det gjort. Intressant är dock hur hunden, som hatar (och här kan jag använda verbet i sin starka egentliga mening) dammsugaren, följer mig runt i lägenheten på säkert avstånd och möter min blick med förebrående stora hundögon. Han frågar varför jag i alla sin dar använder odjuret, men varför i alla sin dar måste han vara inne i vardagsrummet när jag dammsuger där? Jag förstår inte.
Nu är inlägget alldeles för långt.
Vad vill du?
Koffeinbristen i sig är ju inget jag behöver förklara, men som min mor logiskt nog undrade då vi ringdes (JA, nytt verb - att ringas!) för en stund sedan kan jag ge en orsak till varför jag inte bara tillgodoser min kropp med koffein. Kaffebryggaren står vacker och snällt på sin plats i köket, ikopplad med ström, vatten rinner ur kranen (vilket inte alls ska vara självklart, å ena vinkeln tänk på barnen i Afrika (för det är verkligen BARA barnen i Afrika som inte har rent rinnande vatten, NOT) men å andra vinkeln så var det inte mer än 14 dagar sedan det kom brunt vatten ur munstyckena här hemma - felgrävningar eller dylikt) och kaffe finns i kopparburken märkt "Kaffe". Så ja, varför inte bara göra mig en kopp kaffe? Jo, jag tänker att det är dumt att vara koffeinberoende på Transsibiriska, eller ja, då man reser överhuvudtaget. Det är således anledningen till att jag försöker bortse från koppen kaffe då och då. Det vill säga en gång om dagen för så mycket kaffe dricker jag ju inte. Och nya rön säger ju till och med att det är nyttigt.
Igår svepte jag två koppar. Illa. Och imorgon (och nu hoppar jag även in på punkt tre i allmäntillståndet - jobbångest, och återkommer nog inte till tvåan, mensvärk är inte mycket att orda om. Det suger helt enkelt, anti-pillerjaget har till och med fått ge upp och en alvedon svaldes denna förmiddag.) ska jag jobba och att jobba utan kaffedrickande/svepande finns inte på kartan. Har aldrig gjort och det är inte så att jag önskar det bort, men det betyder att med de lovade tre kommande arbetsdagarna följer kaffe. Och sen bär det ju nästan av - framtidsspänning. Snart sitter jag och mitt Krull på tåget. Eller ja, först på planet och sen i Moskva och sen på tåget, sen i Irkutsk, tåg, Ulaanbataar, tåg, Beijing, plan. Den 16 landar vi igen!
Musklerna strejkar även. Och jag erkänner att jag gått lite hårt åt på dem. Jag råkade rida igår med. Hej och hå! Det var inte igår, snarare under hösten, oktober. Då satt jag på Loppas häst och skrittade ett par varv i ridhuset, och jag tror att vi red ut en vända med. Innan dess, två dagar i Italien i början av september. Westernsadel och trekking. Innan dess? Italien hösten före dess på samma vis. Igår, på ridskolehäst, för instruktör och även ett par "språng" inräknat. Det gick bra. Sedan undrar jag varför jag gör det mot mig själv. Jag vet att jag saknar att rida, att jag tycker det är skoj och härligt. Men det blir ju inte bättre att göra det en timme för att fortfarande inte ha en susning om hur länge det kan dröja till nästa tillfälle dyker upp. Hösten 2012 kanske? Suck.
Vardagliga företeelser behöver jag ju egentligen inte diskutera. Har dammsugit hela lägenheten. Det finns ett par saker jag ogillar i världen, ni vet, ogillar såhär starkt att jag helt ärligt och uppriktigt nästan skulle kunna säga att jag hatar det. Dammsuga sällar sig faktiskt till den kategorin. Dock är det lite motsägelsefullt för jag kan finna ett nöje i att det blir rent och fint, att inget damm yr. Och med korthårig hund på 80 kvadrat är dammsugaren det i särklass bästa medlet att avdamma ytorna. Så nu är det gjort. Intressant är dock hur hunden, som hatar (och här kan jag använda verbet i sin starka egentliga mening) dammsugaren, följer mig runt i lägenheten på säkert avstånd och möter min blick med förebrående stora hundögon. Han frågar varför jag i alla sin dar använder odjuret, men varför i alla sin dar måste han vara inne i vardagsrummet när jag dammsuger där? Jag förstår inte.
Nu är inlägget alldeles för långt.
Vad vill du?
En 21-årsdag.
Har ångestat mig lite. Och numera offentligt avgjort att det är ett bra verb. Att ångesta. Svenska gillzr väl att göra verb av substantiv. Men jag gillar inte att generalisera så jag nöjer mig med att motivera ordvalet med att jag faktiskt tycker språket blir enformigt med kostruktioner av vårt frekvent förekommande verb ha plus ett substantiv. Men för att visa på en bred (?) språkkompetens - jag har haft lite ångest.
Ångest över denna blogg. Jag slutade helst plötsligt skriva. Inte av anledningen att jag tröttnade, eller att inget hände, eller att jag inte längre hade tid, utan av en annan orsak som förblir höljd i dunkel. Det kan ha något att göra med att efter en kortare tids uppehåll är det jättesvårt att komma igång.
Att jag knapprar nästan frenetiskt nu är ren och skär slump tror jag, med en viss vilja som det slog mig tidigare idag att jag kände. En vilja att skriva och uttrycka mig. Nu har jag nästan för många saker att surra om för att det ska bli något. Vart jag än tittar och tänker finner jag en tråd att spinna vidare på. Läskigt, speciellt när jag vet att här nedan, vid skapandet av tidigare inlägg nästan varit helt tom på inspiration. Lustigt hur det kommer och går.
Hursom, slumpen som tog mig hit var mest att jag i ögonblicket bara klickade tanklöst runt i webbläsaren med tankarna på om det var något mer jag skulle göra innan jag stängde ner, avslutade och lät strömsladden vila över natten. Jag flipprade in på bokmärkesmenyn, under mappen bloggar och skulle någon helt annanstans än till min egen. Och i denna berättelse så erkänner jag alltså att jag har min egen blogg som favorit, om det nu är något att erkänna. Jag läste i alla fall ett par inlägg och om fram till att jag vill ju skriva lite. Så musen fördes till menyraden till ikonen och namnet Blogg, jag mindes mitt lösenord och vips var denna sida laddad och klar för mig att trycka in bokstäver i någon sorts begriplig ordning på.
Det finns som sagt mycket att berätta för mycket har skett. Denna gång tror jag inte ens att jag kommer fortsätta skriva. Om en vecka åker jag till Ryssland och hajkar runt på transsibiriska järnvägen i tre veckor. Innan dess ska jag ut och svettas tre långpannor på Grinda över midsommar för arbetsnarkomanens jag tittade fram och fick ångest över fenomenet Ledig Högtid. Pengasituationen lättades, ångesten dämpades och ja, midsommar i skärgården ska det väl vara...?
Glöm inte. Tappa inte. Finn dig.
Ångest över denna blogg. Jag slutade helst plötsligt skriva. Inte av anledningen att jag tröttnade, eller att inget hände, eller att jag inte längre hade tid, utan av en annan orsak som förblir höljd i dunkel. Det kan ha något att göra med att efter en kortare tids uppehåll är det jättesvårt att komma igång.
Att jag knapprar nästan frenetiskt nu är ren och skär slump tror jag, med en viss vilja som det slog mig tidigare idag att jag kände. En vilja att skriva och uttrycka mig. Nu har jag nästan för många saker att surra om för att det ska bli något. Vart jag än tittar och tänker finner jag en tråd att spinna vidare på. Läskigt, speciellt när jag vet att här nedan, vid skapandet av tidigare inlägg nästan varit helt tom på inspiration. Lustigt hur det kommer och går.
Hursom, slumpen som tog mig hit var mest att jag i ögonblicket bara klickade tanklöst runt i webbläsaren med tankarna på om det var något mer jag skulle göra innan jag stängde ner, avslutade och lät strömsladden vila över natten. Jag flipprade in på bokmärkesmenyn, under mappen bloggar och skulle någon helt annanstans än till min egen. Och i denna berättelse så erkänner jag alltså att jag har min egen blogg som favorit, om det nu är något att erkänna. Jag läste i alla fall ett par inlägg och om fram till att jag vill ju skriva lite. Så musen fördes till menyraden till ikonen och namnet Blogg, jag mindes mitt lösenord och vips var denna sida laddad och klar för mig att trycka in bokstäver i någon sorts begriplig ordning på.
Det finns som sagt mycket att berätta för mycket har skett. Denna gång tror jag inte ens att jag kommer fortsätta skriva. Om en vecka åker jag till Ryssland och hajkar runt på transsibiriska järnvägen i tre veckor. Innan dess ska jag ut och svettas tre långpannor på Grinda över midsommar för arbetsnarkomanens jag tittade fram och fick ångest över fenomenet Ledig Högtid. Pengasituationen lättades, ångesten dämpades och ja, midsommar i skärgården ska det väl vara...?
Glöm inte. Tappa inte. Finn dig.
