Did it.
Jag har gjort det.
Jag har läst och känt att det är intressant. Jag har låtit mina ögon fara längs raderna av bokstäver och känt att jag vill inte byta flik fär att läsa om något annat. Jag har tagit in ordens mening och känt mig engagerad för att börja nu.
Jag loggade in på studerna.nu och sökte tre program till hösten. Jag prioriterade dem och såhär nästan exakt 12 timmar senare känns det fortfarande bra. Jag har till den 15 april på mig att känna mera men jag tror allt jag gjort ett val. Jag gillar det.
Nog för att beslutsvånda är en hemsk sak att ha att göra med. Den är fylld av ångest och jobbiga tankar, en aldrig avslappnad känsla och påverkar inte bara den som har den utan även de runtikring. Men det som kommer som gott ur det är att när man, eller i alla fall när jag, våndats klart så mår jag så bra. Det blir en rejält uppåtgående kurva i humöret. Nu känner jag mig lätt och fri.
Jag kanske ska ta och läsa det programmet ändå. I den staden. Det blir nog bra, eller snarare det är klart som korvspad att det blir bra - om jag vill att det ska bli bra.
Om än kanske ingen studie- och yrkesvägledare läser just dessa rader så är de värda ett stort tack för att inom 4-5 timmar svara på mitt relativt långa mejl om vad jag vill och gillar/är mindre intresserad av och därav har de gett mig en analys om det aktuella prgrammet och hur det kan passa mig. De har altså ansträngt sig för att hjälpa mig att bringa klarhet.
Jag är så allra ödmjukast tacksam, det var avgörande i min förvirring. Och även ett tack till min kära mor som föreslog idéen att faktiskt ta hjälp av dem.
Men nog om det, så kul är det inte att jag självcentrerat sitter och är lycklig över att jag kommit till ett beslut som än idag får betraktas som preliminärt. Snart blir det iväg till den tredje och sista dagen med Francoise i denna kurs (och kanske då för alltid). Vi ska avsluta med att prendre un pot. Så som de gör här i Franklandet. Svettades gjorde jag igår på jordens bästa BodyCombat-pass och planerna som jag skröt om sist verkar smulas sönder framför våra ögon av stenhårda, ostoppbara järnklossar. Det går inget bra med den ypperliga planen. Eller tanken, planen var ju uppenbarligen inte så bra, målet desto mer efterlängtansvärt!
Det löser sig. Som vi svenskar så ofta resonerar och betryggar oss med; det ordnar sig.
Hur många skokartonger har du nu?
Jag har läst och känt att det är intressant. Jag har låtit mina ögon fara längs raderna av bokstäver och känt att jag vill inte byta flik fär att läsa om något annat. Jag har tagit in ordens mening och känt mig engagerad för att börja nu.
Jag loggade in på studerna.nu och sökte tre program till hösten. Jag prioriterade dem och såhär nästan exakt 12 timmar senare känns det fortfarande bra. Jag har till den 15 april på mig att känna mera men jag tror allt jag gjort ett val. Jag gillar det.
Nog för att beslutsvånda är en hemsk sak att ha att göra med. Den är fylld av ångest och jobbiga tankar, en aldrig avslappnad känsla och påverkar inte bara den som har den utan även de runtikring. Men det som kommer som gott ur det är att när man, eller i alla fall när jag, våndats klart så mår jag så bra. Det blir en rejält uppåtgående kurva i humöret. Nu känner jag mig lätt och fri.
Jag kanske ska ta och läsa det programmet ändå. I den staden. Det blir nog bra, eller snarare det är klart som korvspad att det blir bra - om jag vill att det ska bli bra.
Om än kanske ingen studie- och yrkesvägledare läser just dessa rader så är de värda ett stort tack för att inom 4-5 timmar svara på mitt relativt långa mejl om vad jag vill och gillar/är mindre intresserad av och därav har de gett mig en analys om det aktuella prgrammet och hur det kan passa mig. De har altså ansträngt sig för att hjälpa mig att bringa klarhet.
Jag är så allra ödmjukast tacksam, det var avgörande i min förvirring. Och även ett tack till min kära mor som föreslog idéen att faktiskt ta hjälp av dem.
Men nog om det, så kul är det inte att jag självcentrerat sitter och är lycklig över att jag kommit till ett beslut som än idag får betraktas som preliminärt. Snart blir det iväg till den tredje och sista dagen med Francoise i denna kurs (och kanske då för alltid). Vi ska avsluta med att prendre un pot. Så som de gör här i Franklandet. Svettades gjorde jag igår på jordens bästa BodyCombat-pass och planerna som jag skröt om sist verkar smulas sönder framför våra ögon av stenhårda, ostoppbara järnklossar. Det går inget bra med den ypperliga planen. Eller tanken, planen var ju uppenbarligen inte så bra, målet desto mer efterlängtansvärt!
Det löser sig. Som vi svenskar så ofta resonerar och betryggar oss med; det ordnar sig.
Hur många skokartonger har du nu?
Kommentarer
Postat av: Mamma
***** (ska vara guldstjärnor) och tack för de vänliga orden, ma chère fille
Postat av: E.
asså jag fattar ingenting av det här inlägget. har jag verkligen varit borta så länge?
(och vad blev prion/resultatet/studera.nu-ansökan?? tell meeeee! :D)
Trackback
