Ett par rader.
Det svarta plasthöljet på datorn har ett tunt och knappt sebart täcke av pollen på sig. Solstrålarna som smyger sig mellan grenarna på körsbärsträdet vars vita kronblad nu faller som snö i av vindpustarna åskådliggör kornen på skärmen (écran en francais). Efter prestationsångest framför ordbehandlingsprogrammet inomhus som avbröts med en vilja och att jag i ärligt uppsåt satte mig utomhus med Tituba-boken för litteraturklassen njuter jag nu med datorn i knät av den friska varma sommarluften. I skuggan av körsbärsträdet, med fågelkvitter i öronen, med en grönlummig trädgård framför mig skriver jag dessa rader.
Dagen har förutom skolarbetesångesten bestått av ett mördarpass på gymmet denna förmiddag, ledaren - som varken M eller jag sett och än mindre tränat för - var rena rama stålkvinnan. Hon bestod av muskler. I sina bästa år, solbränd (benen var brunare än överkroppen) pumpade hon på som inget berörde henne under passets avsatta 60 minuter. Utan den franska sedvanligheten som M och jag verkade ha vant oss vid körde hon igång, inte fem minuter efter utsatt tid utan 2 minuter före. Därefter, till skillnad från de övriga tränarna, tränade hon med oss - för oss - hela passet. Hon visade inte bara övningarna och sedan pratade och rättade. Nejdå, hon lade på extra vikter på ben och armar och behöll sitt stoneface som att inget berörde henne när resten av salen låg och kved medan de masserade sina mjölksyrande rumpor.
Ett och annat ca va? kastade hon ur sig mellan låtarna men däremellan var hon allt annat än mänsklig - hon tittade på oss som om vi skulle få spö om man la ner benet för ett par sekunders vila. Jag tror på träningsvärk imorgon och hoppas på att denna stålkvinna har fler pass i framtiden.
Hursom, nu är det flera timmar som mina muskler fått vila och en kvällspromenad väntar mig. Middagen som bestod av en pastakomposition av allt jag hade hemma - apelsin, chèvre, russin, gul lök, purjolök, vitlök och ihopskrapet av salladspåsen som är skänkt till den gemensamma hyllan (nu återstår 3 jordgubbar, två kokta ägg och lite ost i kylen) bör omsättas till lite fotsteg i detta vackra provencalska landsap.
Snart har jag en diktsamling.
Dagen har förutom skolarbetesångesten bestått av ett mördarpass på gymmet denna förmiddag, ledaren - som varken M eller jag sett och än mindre tränat för - var rena rama stålkvinnan. Hon bestod av muskler. I sina bästa år, solbränd (benen var brunare än överkroppen) pumpade hon på som inget berörde henne under passets avsatta 60 minuter. Utan den franska sedvanligheten som M och jag verkade ha vant oss vid körde hon igång, inte fem minuter efter utsatt tid utan 2 minuter före. Därefter, till skillnad från de övriga tränarna, tränade hon med oss - för oss - hela passet. Hon visade inte bara övningarna och sedan pratade och rättade. Nejdå, hon lade på extra vikter på ben och armar och behöll sitt stoneface som att inget berörde henne när resten av salen låg och kved medan de masserade sina mjölksyrande rumpor.
Ett och annat ca va? kastade hon ur sig mellan låtarna men däremellan var hon allt annat än mänsklig - hon tittade på oss som om vi skulle få spö om man la ner benet för ett par sekunders vila. Jag tror på träningsvärk imorgon och hoppas på att denna stålkvinna har fler pass i framtiden.
Hursom, nu är det flera timmar som mina muskler fått vila och en kvällspromenad väntar mig. Middagen som bestod av en pastakomposition av allt jag hade hemma - apelsin, chèvre, russin, gul lök, purjolök, vitlök och ihopskrapet av salladspåsen som är skänkt till den gemensamma hyllan (nu återstår 3 jordgubbar, två kokta ägg och lite ost i kylen) bör omsättas till lite fotsteg i detta vackra provencalska landsap.
Snart har jag en diktsamling.
Kommentarer
Trackback
