tintiiin

Nu är jag tillbaka till en vardagsrutin att skriva, jag är tillbaka efter ett par dagar av gemenskap, glädje och avkoppling. Ett avbrott i vardagstrampet som man kan säga. Men jag är också tillbaka efter en härlig långpromenad som jag åtog mig denna eftermiddag. Jag vet inte var jag ska börja. Ska jag berätta om mina och min mors dagar här, om vinprovning, Centre Ville, promenader, restaurangbesök och rofyllt filmtittande i sängen med regnet smattrande utanför? Om tillståndet i huset, arga hyresvärdar och poolkillar? Om dagarna som kommer, tankarna och funderingarna om dess få veckor och sedan sommaren, och allt som komma skall med den?

Just i detta nu, i dessa minuter sitter jag på en av de två vita plastsolstolarna på verandan, jag hör V skramla i köket i förberedelse för kvälles tomatsås, ett och annat gymtande läte från bröderna, A som höjer en röst för att lägga in sin åsikt och sina tips i matlagningsprocessen. Växlande molnighet har vi typexemplet på idag och ibland känns det som en liten regndroppe faller, men jag ser ingen på datorn. På andra sidan huset hänger lakan på tork, tre tvättar har jag kört idag, högen bara växte där nere utan att någon kändes vid sängkläderna. Det vore ju väl om det inte regnar. Jag har ett glas vitt vin bredvid mig av treliterslådan mamma och jag köpte på Casino, tre liter Chardonnay till det humana priset 9.35 euro. Det är ett bra vin. På ena armsödet står olivburken och på det andra ligger locket upp-och-ner-vänt med fem kärnor samlade i.

En doft av mat sprider sig, jag hör lite tjo från något trädgårdsparty i närheten, annars dominerar fågelkvittret som endast bryts av en förbipasserande bil ute på gatan. Veckan har med ett genomgående tema studerat det franska påskfirandet. Vi har inte kunnat dra så många slutsatser från detta bisarra lands helgfirande annat än att långfredagen inte uppmärksammas, franmännen älskar chokladkaniner och att gymmet har stängt på påskdagen utan att överhuvudtaget komma på tanken att annonsera om det.

Idag verkar även vara den stora familjeflanerardagen, nog för att söndagspromenaderna är en veckovis tradition så tar vi det snäppet längre idag. Alla ska ut. En liten vandring. Jag gick min springrunda idag och gillar den starkt. De ord jag beskrev den med i tanken igår är värda att omsätta till det latinska alfabetet; den tar en halv p3-poddokumentär, jag får hästdoft i näsan och mina knän förstörs bara lite. Pluspoängen för idag är toppnoteringen på diverse Bonjour! Bon Courage! eller artiga nickningar till mötande motionärer; jag går förbi tre äldre herrar som står och småpratar på en liten smal väg, de stiger alla tre åt sidan när jag passerar varpå den ena höjer handen mot sin svarta keps och säger Bonjour Mademoiselle!, äldre man nummer två följer exemplet och höjer handen mot sin huvudbonad och säger även han Bonjour Mademoiselle!, den tredje trevliga mannen kan inte vara sämre och även han gör en gest av att ta av sig mössan och hälsar glatt Bonjour Mademoiselle!

Kan jag bli annat än varm i hjärtat? Nog för fransmän och alla deras egenheter men detta är ju helt fantastiskt! Hur skulle detta sett ut i Sverige? Bonjour Messiuers!

Vinet smakar förträffligt och solen tittar fram, lakanen torkar på, V och jag är levande bevis på att det går att gå hem från gymmet (må så vara att det inte är en snabb, smidig eller enkel väg) och på det hela taget har min påsk varit bland de bättre. Förra året började jag med att sätta ett dåvarande rekord i långpanna (16 timmar) som oavbrutet tillbringades i puben uppe i Hooflake med brutalt mycket människor och spritserverande. Den kvällen slutade i det värsta och längsta bråket jag haft med min bror, följdes av mer jobb hela påsken lång. Tröttsamt, argt och utan sömn. Det verkar ju onekligen bättre att vara ledig.

Jag slutar väl här och tackar för att du orkat läsa hela texten ner. Eller menar på att om du bara läser de sista raderna missat en trevlig historia.

Vad är att leva?