Hagel och en visa-duo.
Har jag någonsin nämnt att vi har som en svensk sommar här? Tror ju det. Jag tar tillbaka det, för att säga det idag. Jag hade missat, eller snarare förträngt, fenomenet brutala hagelskurar med tillhörande åskoväder i definitionen svensk sommar. Vi upplevde det idag. Vi, som i jag och de regndroppar som droppade från min kropp (och alla andra i Aix...), upplevde dessa vädrets makter med bara ben för första dagen denna säsong och små söta flickiga ballerinaskor. Utan jacka och definitivt i avsaknad av ett paraply, med viktiga papper och kopior i väskan.
Det öste ner, det stod som spön i backen. Alla synonymer du kan tänka dig och mullret låg precis över oss. Planen som i ursprunget följt en motiverad logik - skola, banken, parken med bok, träna, hem - blev helt plötsligt utbytt mot en för att rädda ditt eget skin från att synas genom de totalblöta kläderna du har på dig. Det vill säga dagen fick följande handlingar; skola, banken, springa till HM och under tiden gömma sig under de stora lövverken platanerna erbjöd, gå tre varv på HM och trängas med folk. Gå ut, springa, snedda och gömma sig under utstickande tack för att gå fem varv på Zara bland minst lika många fuktiga människor varav en tredjedel bestod av medelåldersmän som följde sitt kvinnliga sällskap runt i affären med en extremt uttråkad min på behörigt avstånd från att faktiskt kunna vidröra klädesplaggen.
Det var dags att gå till bussen. Jag kommer runt ett stort affärskomplex, håller mig "torr" genom att befinna mig under det utskjutande taket men kommer inte närmre busshållplatsen är 200 meter. Jag ser den dock. I mitt stilla, relativt tvekluvna sinne, bestämmer jag mig att vänta, avvakta och aldrig i hela livet sätta min fot ute i öppna luften för då skulle jag ju bli tyngsur på två sekunder (jag hade faktiskt en biblioteksbok i väskan). Jag står kvar. Regnet skvätter upp på mina ben och fötterna kallnar. Jag ser min buss komma. Jag struntar i den, tänker att jag hinner till träningspasset även om jag tar nästa, åskan är precis över oss och regngudarna kan omöjligt ha mycket mer vatten att dränka oss i. Jag ser bussen komma, stanna och åka. Jag ser regnet upphöra lite grand, eller snarare så hör jag att det smattrar mindre, tittar jag på asfalten så är det extremt mycket studs då dropparna når och bryts mot den hårda ytan.
Till sist springer jag över gatan, doppar fötter och skor i översvämningar, fastnar framför ett rödljus utan platanlövverksskydd för att till sist tränga mig in i den smått överfyllda busskuren. Bussen kommer inte. Bussen kommer inte. Bussen kommer inte. Jag går. Hem. Jag struntar i att träna för jag är blöt, bussen är sen och jag kommer hinna med 40 minuter av ett 45 minuterspass för att sedan springa till bussen hem. So not worth it.
Så nej, jag gick hem, mötte bussen men spatserade vidare. Regnet upphörde och livet var ändå ganska gött. Mina barn hade fått leka krig på ett motiverat sätt och jag råkade prata om det i sex minuter och härmed, med denna dag, avslutar jag min kurs i expression. Nästa, och sista lektion, som vi eventuellt har den 19e maj så är det betyget satt och 6 hp är därmed avklarade.
Det firas lite smått osynligt för det mänskliga ögat men inom mig sprids leendet. För det gick faktiskt ganska bra idag.
I detta nu, gör jag i och för sig inget vettigt, men jag har börjat med den förbenade C & C-uppsatsen för CC. C:n. Det känns bra, ett par rader är inte mycket men mer än inget och mer än att inte ha en början som allt som oftast kan vara det allra svåraste.
För att göra detta långa inlägg ännu längre och än mindre lockande att läsa måste jag även flika in att vuxenpoängen har skramlat in idag. Jag har numera 2 (två) bankkort i plånboken, två VISA-kort att handla med. Jag kan öppna min plånbok vid kassan, fingra på korten (i plural!) och välja med vilket jag ska betala! Vuxenpoäng. Utan dess like. Att mitt Rasta-Krull har fast anställning och Loppa har bil må slå mig men jag är lätt på en välmotiverad tredjeplats. Score (eller något, huruvida vuxenpoängen är något att sträva om är värt att diskutera...)!
Hur ser morgondagen ut?
Det öste ner, det stod som spön i backen. Alla synonymer du kan tänka dig och mullret låg precis över oss. Planen som i ursprunget följt en motiverad logik - skola, banken, parken med bok, träna, hem - blev helt plötsligt utbytt mot en för att rädda ditt eget skin från att synas genom de totalblöta kläderna du har på dig. Det vill säga dagen fick följande handlingar; skola, banken, springa till HM och under tiden gömma sig under de stora lövverken platanerna erbjöd, gå tre varv på HM och trängas med folk. Gå ut, springa, snedda och gömma sig under utstickande tack för att gå fem varv på Zara bland minst lika många fuktiga människor varav en tredjedel bestod av medelåldersmän som följde sitt kvinnliga sällskap runt i affären med en extremt uttråkad min på behörigt avstånd från att faktiskt kunna vidröra klädesplaggen.
Det var dags att gå till bussen. Jag kommer runt ett stort affärskomplex, håller mig "torr" genom att befinna mig under det utskjutande taket men kommer inte närmre busshållplatsen är 200 meter. Jag ser den dock. I mitt stilla, relativt tvekluvna sinne, bestämmer jag mig att vänta, avvakta och aldrig i hela livet sätta min fot ute i öppna luften för då skulle jag ju bli tyngsur på två sekunder (jag hade faktiskt en biblioteksbok i väskan). Jag står kvar. Regnet skvätter upp på mina ben och fötterna kallnar. Jag ser min buss komma. Jag struntar i den, tänker att jag hinner till träningspasset även om jag tar nästa, åskan är precis över oss och regngudarna kan omöjligt ha mycket mer vatten att dränka oss i. Jag ser bussen komma, stanna och åka. Jag ser regnet upphöra lite grand, eller snarare så hör jag att det smattrar mindre, tittar jag på asfalten så är det extremt mycket studs då dropparna når och bryts mot den hårda ytan.
Till sist springer jag över gatan, doppar fötter och skor i översvämningar, fastnar framför ett rödljus utan platanlövverksskydd för att till sist tränga mig in i den smått överfyllda busskuren. Bussen kommer inte. Bussen kommer inte. Bussen kommer inte. Jag går. Hem. Jag struntar i att träna för jag är blöt, bussen är sen och jag kommer hinna med 40 minuter av ett 45 minuterspass för att sedan springa till bussen hem. So not worth it.
Så nej, jag gick hem, mötte bussen men spatserade vidare. Regnet upphörde och livet var ändå ganska gött. Mina barn hade fått leka krig på ett motiverat sätt och jag råkade prata om det i sex minuter och härmed, med denna dag, avslutar jag min kurs i expression. Nästa, och sista lektion, som vi eventuellt har den 19e maj så är det betyget satt och 6 hp är därmed avklarade.
Det firas lite smått osynligt för det mänskliga ögat men inom mig sprids leendet. För det gick faktiskt ganska bra idag.
I detta nu, gör jag i och för sig inget vettigt, men jag har börjat med den förbenade C & C-uppsatsen för CC. C:n. Det känns bra, ett par rader är inte mycket men mer än inget och mer än att inte ha en början som allt som oftast kan vara det allra svåraste.
För att göra detta långa inlägg ännu längre och än mindre lockande att läsa måste jag även flika in att vuxenpoängen har skramlat in idag. Jag har numera 2 (två) bankkort i plånboken, två VISA-kort att handla med. Jag kan öppna min plånbok vid kassan, fingra på korten (i plural!) och välja med vilket jag ska betala! Vuxenpoäng. Utan dess like. Att mitt Rasta-Krull har fast anställning och Loppa har bil må slå mig men jag är lätt på en välmotiverad tredjeplats. Score (eller något, huruvida vuxenpoängen är något att sträva om är värt att diskutera...)!
Hur ser morgondagen ut?
Kommentarer
Postat av: Loppa
Hmm... Det där med två kort är skitkul - tills man glömmer vilket man får lönen på och vilket man får csn på och står och grymtar en massa fult vid bankomaten som vägrar ge en pengar... ;)
Trackback
