Den där dunderstarka hjärnan.
Pannkakor. En riktigt härlig fnittrig och bra avslutning på en helg som annars mest färgats av plugg. Grammatik. Imorgon från klockan 18.00 - håll tummarna för mig! Snälla. Bistasernas uttagning och funktion jobbar inte riktigt med mig även om NP, PP och AdvP numera lite lättare skiljs åt. Infinitivkonstruktionerna släpar efter men konjunktivformerna kommer mer och mer.
Ja, jag är insnöad. Pusslet, London Bridge är dock klart! Sista biten lades under kvällskvisten efter ett sista ryck av oss idag. Jag är lite stolt! Men inga bilder från mig. På kollektivetregnbagen-bloggen finner ni dessa. Just so you know.
Jag kan verkligen bli fundersam på hjärnans spel. Hur mycket tanken och det psykiska faktiskt bestämmer och intalar en. Jag sprang igår och idag (!), och insåg hur mycket mina tankar bestämmer över hur mycket jag faktiskt orkar. Att tanken på att jag springer gör mig trött, att tanken på att jag var trött vid den tidpunkten i rundan förra gången legitimerar tröttheten denna runda (nej, jag tror inte att jag fått bättre kondition över natten). Men är jag trött? Vaknade jag med träningsvärk? Nej. Inte på allvar. Jag kan mera. Jag kan ta ut mig mera. Jag kan få ut mer av det jag gör. Om inte min rackarns hjärna var där och lade sig i.
Sa att nu är du trött. Du behöver inte mera. JO! svarar jag. Men nej. Den vinner. Så schizofren jag låter. Hur ska jag övervinna min egen tanke. Lyssna på något? Funderar starkt på att ladda ner lite podar till mobilen. Musik fungerar ju inte på mig. Jag hör det ju inte. Varför tänker min hjärna över så mycket annat. Varför kan jag gå in i det jag gör så till fullo under de allra flesta omständigheter? Jag sover mitt under rusningstimmen på tunnelbanan. Jag kan somna i en bil med dunkande hårdrock. Jag hör inte att någon pratar med mig om jag läser en bok. Jag vaknar inte av annat än en väckarklocka eller kroppens egna utsövdhet.
Skönt kan tyckas. Men det gynnar mig inte alltid. Om min hjärna skulle vara lite mer positiv skulle det vara super. Tänk om den sa till mig att jag orkar mer. Att jag kan. Då skulle jag vara sjukt fit! Och kanske inte den jag är idag i och för sig.
Jag ska lära mig att övervinna min hjärna. Fast det låter lite för brutalt för att vara jag. Jag ska lära mig att samarbeta mer med min hjärna, just nu strider vi, jag vill inte vinna, jag vill sluta fred. Diplomatifärdigheterna får plockas fram. Ha! Men ja. Det låter fint det.
Jag kan sakna dig. Fast saknar jag dig eller det vi hade eller det jag byggt upp känslan av att vi var?
Ja, jag är insnöad. Pusslet, London Bridge är dock klart! Sista biten lades under kvällskvisten efter ett sista ryck av oss idag. Jag är lite stolt! Men inga bilder från mig. På kollektivetregnbagen-bloggen finner ni dessa. Just so you know.
Jag kan verkligen bli fundersam på hjärnans spel. Hur mycket tanken och det psykiska faktiskt bestämmer och intalar en. Jag sprang igår och idag (!), och insåg hur mycket mina tankar bestämmer över hur mycket jag faktiskt orkar. Att tanken på att jag springer gör mig trött, att tanken på att jag var trött vid den tidpunkten i rundan förra gången legitimerar tröttheten denna runda (nej, jag tror inte att jag fått bättre kondition över natten). Men är jag trött? Vaknade jag med träningsvärk? Nej. Inte på allvar. Jag kan mera. Jag kan ta ut mig mera. Jag kan få ut mer av det jag gör. Om inte min rackarns hjärna var där och lade sig i.
Sa att nu är du trött. Du behöver inte mera. JO! svarar jag. Men nej. Den vinner. Så schizofren jag låter. Hur ska jag övervinna min egen tanke. Lyssna på något? Funderar starkt på att ladda ner lite podar till mobilen. Musik fungerar ju inte på mig. Jag hör det ju inte. Varför tänker min hjärna över så mycket annat. Varför kan jag gå in i det jag gör så till fullo under de allra flesta omständigheter? Jag sover mitt under rusningstimmen på tunnelbanan. Jag kan somna i en bil med dunkande hårdrock. Jag hör inte att någon pratar med mig om jag läser en bok. Jag vaknar inte av annat än en väckarklocka eller kroppens egna utsövdhet.
Skönt kan tyckas. Men det gynnar mig inte alltid. Om min hjärna skulle vara lite mer positiv skulle det vara super. Tänk om den sa till mig att jag orkar mer. Att jag kan. Då skulle jag vara sjukt fit! Och kanske inte den jag är idag i och för sig.
Jag ska lära mig att övervinna min hjärna. Fast det låter lite för brutalt för att vara jag. Jag ska lära mig att samarbeta mer med min hjärna, just nu strider vi, jag vill inte vinna, jag vill sluta fred. Diplomatifärdigheterna får plockas fram. Ha! Men ja. Det låter fint det.
Jag kan sakna dig. Fast saknar jag dig eller det vi hade eller det jag byggt upp känslan av att vi var?
Kommentarer
Trackback
