tintiiin

Men hej då! Alltså inte hej då som i hejdå, utan som i hej och då!

Oavsett, om det är så eller inte har denna torsdag varit en aningens udda dag. En dag som fört med sig givande saker, men även en dag som jag undrar vart den tog vägen. Jag kan försöka återkalla känslorna.

Jag vaknade som en glad person, larmet på mobilen surrade igång som alltid men med det nya tricket att ha en fönsterlucka öppen är rummet ljust vid åtta-snåret. Bra, men inte riktigt läge att gå upp ändå. Fundera lite på livets konstigheter, läsa en novell i Le Clézios samling La Ronde et autres faits divers. Koppla upp mobilen mot internet och kolla av BBC:s nyhetsapp, ett par nya mejl som inte är nya men som mobilen är oförmögen att synka med hotmail. Gratta någon på fb, kolla av vädret de närmsta dagarna.

Dags att resa sig? P-pillret först bara. Den lilla kartan med de små rackarns gul-beigefärgade hormonbomberna. Självklart tappar jag pillret, ner i sängen, och utan förvarning (utan förvåning med kanske) försvinner det. Så det är bara att hoppa upp, skaka filt, skaka överkast, skaka täcke, skaka lakan, skaka lakan nr 2 och vifta med kudden. Ingenting, hur kan det bara försvinna? Ner på alla fyra, inse hur dammigt det är under sängen och efter visst egenbemästrat dammsugande/samlande finner jag den lilla rackaren. Bra då.

Upp och hoppa, söta M står i full färd med att plocka ur diskmaskinen i köket och kaffebryggaren gör sina lockande kaffeljud. En liten baguettehandligspromenad då, in i jeansen (så jag ser någorlunda representabel ut i dessa "fina" kvarter) och eurons avskyvärda kopparmynt räknas till 1.9 totalt. Två pain sur plaque känns lockande. Gatan är tom, men luften skön. Lagom rödrosig efter backen upp mot le petit centre commercial ser jag järnridån som är nerrullad vid bageriet. Stängt? Det var oförutsett stängt i tisdags, onsdagar är deras normala vilodag men idag med? Knatar mig fram och ser skylten "Ouverture lundi 7 mars".

Baguettefri vecka då eller? Hem igen och ugnen slås på för krisbaguetterna. M och jag slurpar i oss vår gröt i lugnan ro innan, för hör och häpna, A kommer upp. Brukar annars komma på fjärde plats, och var är V som annars är först eller tvåa i morgonpigghetens land? Nya ordningar säg.

Sen kommer dagens dipp, som verkligen var dagens. Grammatikövningar. Ja, inlämnat och klart, men vad har klockan blivit? Femton-nollnoll. Befängt, hela dagen försvann ju! Verkligen, på nolltid var dagtiden som uppäten. Lite lunch (vilket blev gudomligt gott utan att jag hade några som helst förväntningar; spenat, broccoli, gul lök, vitlök som kokade upp/tinade i lite vatten med en halv tärning vitvins- och örtbuljong, i med jordnötter och grädde och fjärilspasta, och lite riven ost!). Sen kom tiden för dagens mission.

Som jag kan berätta om i ett annat inlägg för nu är det så långt. Men bra blev det!

Dagen har i alla fall slutat bra. Jag har pratat med människor som jag inte pratat med på länge, och jag har saknat det. För jag har saknat dem.

Det är svårt att uttrycka saknad och längtan ibland. Till vissa. I vissa relationer. Jag har inget svar på hur man kan göra det.