Hopp åt franskmännen!
Frankrike gillar signaturer. Min framförallt tror jag.
Jag o M i full krigsanda gjorde ju varsin polisanmälan på våra bestulna ytterkläder för ett par veckor sedan; det resulterade i extremt många kråkor på en mängd dokument. Det var så att skrivkrampen tittade fram (vilket den inte gjord sedan nationella provet i Svenska A 2007 - det vill säga senast jag var tvungen att skriva mycket för hand...). Hursom knatade jag glad och äventyrslysten ner mot centrum idag (med jackan i handen och P3 Dokumentär om Nelson Mandela i öronen) för att skaffa mig ett franskt bankkonto för att i sedan kunna få det åtråvärda CAF:et. Fransk bostadsbidrag som utländska studenter på något oförståeligt med fantastiskt sätt är berättigade till.
Lagom till deras enormt långa lunchrast kommer jag dit och måste, hemskt tråkigt för mig, spendera lite tid på H&M för att än en gång konstatera att jag kan inte ha chinos, vilket stör mig. En tur till Dia (Frankrikes svar på Lidl) och billiga apelsiner skyndade på timvisarna och in på banken skred jag.
Och lyssna, glöm inte bort detta inlägg - fransmännen var trevliga, hjälpsamma och pratade låååångsamt när jag bad dem. Det finns alltså hopp om deras service minded-förmåga.
Signaturer. Ja, närmare tio tror jag jag kråkade på alla bankpapper idag. Och inte vet jag vad. Eller jo, nästan, jag har inte riktigt förstått om jag öppnat ett, två eller tre konton än och inte heller om det ska komma hem en gubbe till oss för att be att få min signatur eller om de bara ska skicka en brev. Troligen det sistnämnda men blev lite osäker på hennes avslutande sammanfattning. De gör i alla fall en ansträngning för att jag ska få öppna ett konto eftersom jag inte är skriven här och inte får några officiella brev hit, det vill säga att de skickar hit något (eller någon med något) som jag sätter min vitt åtråvärda autograf på och vips så har jag "proof of address".
Lättare kan det väl inte bli! Och den meningen låter faktiskt ironiskt helt utan mening. Jag är ärligt imponerad av bankväsendet. Och till er som läser och bryr sig lite så kan jag försäkra er om att jag kommer inte bli ruinerad på att få 1-3 konton öppnade, ett carte bleu och internetaccess - första året är gratis! Det förstod jag.
Hemkommen från mina äventyr möttes jag av den resterande halvan av kollektivet som är kvar (M roadtrippar till Spanien och E slår runt i Paris innan Sverige väntar) sittandes på verandan/uteplatsen med Zubrowka (polska stavningen är inte helt hundra än), Pastis, ost, cornichonger och nagellack. Eftermiddagssolen avnjöts och sen tog Monsieur Artoud ett par timmar av mig.
De kulinariska färigheterna jag eventuellt besitter såg inte dagljuset idag (mikrad pastaröra från gårdagen och lite gammal rökt makrill med purjo o soltorkad tomat vilket kompletterades med en liten fruktsallad med chèvre) men lite lagring har aldrig skadat.
Marseille imorgon?
Alla människor är personer. Varje person är en individ. Som du.
Jag o M i full krigsanda gjorde ju varsin polisanmälan på våra bestulna ytterkläder för ett par veckor sedan; det resulterade i extremt många kråkor på en mängd dokument. Det var så att skrivkrampen tittade fram (vilket den inte gjord sedan nationella provet i Svenska A 2007 - det vill säga senast jag var tvungen att skriva mycket för hand...). Hursom knatade jag glad och äventyrslysten ner mot centrum idag (med jackan i handen och P3 Dokumentär om Nelson Mandela i öronen) för att skaffa mig ett franskt bankkonto för att i sedan kunna få det åtråvärda CAF:et. Fransk bostadsbidrag som utländska studenter på något oförståeligt med fantastiskt sätt är berättigade till.
Lagom till deras enormt långa lunchrast kommer jag dit och måste, hemskt tråkigt för mig, spendera lite tid på H&M för att än en gång konstatera att jag kan inte ha chinos, vilket stör mig. En tur till Dia (Frankrikes svar på Lidl) och billiga apelsiner skyndade på timvisarna och in på banken skred jag.
Och lyssna, glöm inte bort detta inlägg - fransmännen var trevliga, hjälpsamma och pratade låååångsamt när jag bad dem. Det finns alltså hopp om deras service minded-förmåga.
Signaturer. Ja, närmare tio tror jag jag kråkade på alla bankpapper idag. Och inte vet jag vad. Eller jo, nästan, jag har inte riktigt förstått om jag öppnat ett, två eller tre konton än och inte heller om det ska komma hem en gubbe till oss för att be att få min signatur eller om de bara ska skicka en brev. Troligen det sistnämnda men blev lite osäker på hennes avslutande sammanfattning. De gör i alla fall en ansträngning för att jag ska få öppna ett konto eftersom jag inte är skriven här och inte får några officiella brev hit, det vill säga att de skickar hit något (eller någon med något) som jag sätter min vitt åtråvärda autograf på och vips så har jag "proof of address".
Lättare kan det väl inte bli! Och den meningen låter faktiskt ironiskt helt utan mening. Jag är ärligt imponerad av bankväsendet. Och till er som läser och bryr sig lite så kan jag försäkra er om att jag kommer inte bli ruinerad på att få 1-3 konton öppnade, ett carte bleu och internetaccess - första året är gratis! Det förstod jag.
Hemkommen från mina äventyr möttes jag av den resterande halvan av kollektivet som är kvar (M roadtrippar till Spanien och E slår runt i Paris innan Sverige väntar) sittandes på verandan/uteplatsen med Zubrowka (polska stavningen är inte helt hundra än), Pastis, ost, cornichonger och nagellack. Eftermiddagssolen avnjöts och sen tog Monsieur Artoud ett par timmar av mig.
De kulinariska färigheterna jag eventuellt besitter såg inte dagljuset idag (mikrad pastaröra från gårdagen och lite gammal rökt makrill med purjo o soltorkad tomat vilket kompletterades med en liten fruktsallad med chèvre) men lite lagring har aldrig skadat.
Marseille imorgon?
Alla människor är personer. Varje person är en individ. Som du.
Kommentarer
Trackback
