Mer bergsbestigning och flera "borde göra".
Att snåla med ledutmärkningsfärgen går nog också under kategorin Typiskt franskt (bland så mycket annat). Jag och M satt vid ett-tvåtiden idag och funderade på vad det skulle bli av dagen. Jag tyckte M kunde gå och klättra idag istället för imorgon så vi kunde svettas på Abs & Ass- och bodypumppassen imorgon, men det gick inte då hon skulle träffa en på klättringen som endast var där imorgon. Och idag går det inga roliga pass, förutom det sista som ändå gör att man får vänta på bussen i nästan en timme. Så, inte det. Ut och springa? En promenad? Jag vet inte, inget kändes så lockande. Så ja, varför inte bestiga vårt berg, Sainte Victoire?
Sagt och gjort, (mini)bussen från l'Office de Tourism vid kvart över tre, en lagom varm eftermiddag väntade oss, med en halvmulen sky och lagom fläktande vindar. Men som sagt, vart skulle vi? Upp, jo, men hur? Vi kom aldrig till toppen men vi båda var mer än nöjda efter strapatsen som bland annat innehöll egenutforskande stigar (vilket betydde branta berg och vassa buskar!) men framförallt en fantastisk utsikt och en djup och lyckgivande insikt om hur bra vi har det.
Den fantastiska miljön som omgiver oss, friheten att kunna bara ge sig ut. En halvtimme hemifrån kan vi nå ett berg som avtecknar sig med en ögonfallande siluett. Utsikten är obeskrivlig, havet skymtade vid horisonten. Vi är fria att åka dit vilken dag vi önskar, vi behöver inte ta hänsyn till någon. Åk dit, åk någonannanstans. Vi är fria att lämna, vara spontana och ge oss själva upplevelser. Båda mina och M:s ögon tårades vid insikten.
Så glada vi bör vara. Så tacksamma. Så medvetna.
Nu är tiden inne att börja ta tag i saker, jag ska gå till den jobbiga banken imorgon. Jag loggade in på internetsidan och såg att mina konton är öppnade (tre stycken har jag, för att återknyta till tidigare funderingar). Jag kan bara söka CAF:et nu. Jag behöver inte mon carte bleu, jag ska ta tag i lite uppskjutna och ignorerade saker. Men inte hösten. Jag lägger den på is till helgen tror jag, då ska jag sätta mig ner i den provencalska solen med en fungerande penna och ett tomt papper för att fundera.
Lätta lite på trycket över bröstet är nog en bra sak att göra.
Bestig ett berg, se en vacker siluett, gör något du borde göra. Det är lättare än du tror.
Sagt och gjort, (mini)bussen från l'Office de Tourism vid kvart över tre, en lagom varm eftermiddag väntade oss, med en halvmulen sky och lagom fläktande vindar. Men som sagt, vart skulle vi? Upp, jo, men hur? Vi kom aldrig till toppen men vi båda var mer än nöjda efter strapatsen som bland annat innehöll egenutforskande stigar (vilket betydde branta berg och vassa buskar!) men framförallt en fantastisk utsikt och en djup och lyckgivande insikt om hur bra vi har det.
Den fantastiska miljön som omgiver oss, friheten att kunna bara ge sig ut. En halvtimme hemifrån kan vi nå ett berg som avtecknar sig med en ögonfallande siluett. Utsikten är obeskrivlig, havet skymtade vid horisonten. Vi är fria att åka dit vilken dag vi önskar, vi behöver inte ta hänsyn till någon. Åk dit, åk någonannanstans. Vi är fria att lämna, vara spontana och ge oss själva upplevelser. Båda mina och M:s ögon tårades vid insikten.
Så glada vi bör vara. Så tacksamma. Så medvetna.
Nu är tiden inne att börja ta tag i saker, jag ska gå till den jobbiga banken imorgon. Jag loggade in på internetsidan och såg att mina konton är öppnade (tre stycken har jag, för att återknyta till tidigare funderingar). Jag kan bara söka CAF:et nu. Jag behöver inte mon carte bleu, jag ska ta tag i lite uppskjutna och ignorerade saker. Men inte hösten. Jag lägger den på is till helgen tror jag, då ska jag sätta mig ner i den provencalska solen med en fungerande penna och ett tomt papper för att fundera.
Lätta lite på trycket över bröstet är nog en bra sak att göra.
Bestig ett berg, se en vacker siluett, gör något du borde göra. Det är lättare än du tror.
Kommentarer
Trackback
