tintiiin

Läser ni? Följer ni på något sätt mina tankar? Gissar på inte. Vill inte kolla under statistik-fliken. Så underhållande är jag ju faktiskt inte.

Under kategorin "dagens triviala ting" kan nämnas att förskylningen släppt, vilket firas med ett glas vin (ett fint vin min kära coloc investerat 3 euro i, ja priserna är mer humana här) och kanske en eventuell utgång. Vi får se. Ska man spara sig till helgen, köra istället för i helgen (tenta måndag kväll) eller dubbelköra för att ta igen missade tillfällen? Alternativen är många.

Hursom, nej, det har inte hänt så mycket idag. Men tankar har man ju allt ändå. Eller, sudda. Inte man. Tankar har jag ändå. "Man" kan ju gå och gräva ner sig djupt och dyka upp som en lite sork vid sammanhang som är MYCKET mer generella. Bara för att påpeka; "man" är ett pronomen som syftar på ett ospecifikt substantiv, används ofta i övergripande och generella termer. Akta dig.

Jag försöker igen; tankar. Vilka tankar ska jag snöa in på denna afton (bränt rostat brödlukt verkar vara en tydlig signifikant) - sorg eller språkhistoria? Vi alla delar vissa (få eller fler) gemensamma nämnare, många av oss kan identifiera oss i andras känslor och situationer med en egenupplevt sådan. Människor och sorg är ganska starkt sammankopplat. Sorgen i sig är individuell, men begreppet sorg har vi nog, de allra flesta av oss, en relation till. Har vi mot förmodan inte upplevt någon direkt sorg, är det den relation vi har till fenomenet. För någon i umgänges- och bekantskapskresten har antagligen upplevt sorg, eller har haft. Hur man nu vill uttrycka det.

Din sorg, ditt bearbetande och din definition är bara din. Hur du ska sörja kan inte normer, förväntningar eller andra styra. Glöm inte att sörja på ditt sätt. Det handlar inte om att du "måste våga visa", att du "bör prata med någon" utan om att du ska våga pröva dina vägar för att möta och skapa din relation med begreppet sorg.

Tankarna blev visst om sorg. Språkhistorian lämnas åt sitt öde för denna kväll.

Är sorg ett negativt begrepp?

Idag är jag lugn. Lugn och tillfreds. Det känns bra. En riktigt kass natt beträffande sömnen och visst sitter mitt halsonda i. Pusselt stör mig. London Brigde 500-bitars, det är bara himlen kvar. Resten fixade vi igår kväll. Pas de problèmes.

Jag har en mörkt rosa liten cahier. Det är nästan som jag börjat skriva dagbok, inte för att jag skriver några "hemligheter" men ett par rader om dagen var dag. Inte en blogg, inte en dagbok, men en cahier.

Strechandets fridfullet, knaken i kroppen och musklerna som drar. Man kanske borde försöka bli lite smidigare.

Mat då? Det som för det mesta cirkulerar i min hjärna. Gårdagens goda gnocchotto (orden ser för övrigt väldigt stilistiska ut, men nej det är de inte - för jag hoppas du kan uttala gnocchi rätt; "njocki", inte tre initiala g på rad alltså); gnocchi och kokt blomkål med stekt purjo, vitlök, champinjoner tillsammans med brynt torkad salami och tomatbitar. Gourmetmiddag. Finns till och med kvar till idag.

Nu ska jag dra på mig ett lager smink, klä mig representabelt och äta lite lunch; fromage blanc, russin och nötter. Dra ner mot la centre de la ville och var klok på litteraturklassen. Min queue har inte spelats klart på Spotify ännu bara; bli glad av Happy Up Here med Royksopp vettja!

Kullagulla. Vi fem. Kitty. Barndomens litteratur har allt ett affektionsvärde.

Okej, lite mindre politik och lite mer ordbajseri. Var bara tvungen att få utlopp för den lilla diskuterande sidan inom mig, kvotering och dess effekter och orsaker går inte att se förbi.

Nu sitter jag här på en hård pinnstol som kan rasa isär, stöden under sitsen lossnar då foten rent automatiskt åker upp från golvet och söker ett stöd på annan nivå. Ryggen värken lagom mycket efter att ha suttit hela dagen lång; först med funderingar över vad Albert Camus ville säga med sin främlig och senare om grammatikens underliga fenomen som fraser, nominella bisatser, patienter, rektioner och annat helt obegripligt sammanhängande.

Ljudet från tvättmaskinens centrifugering ligger i bakgrunden för de mer genomträngande knappren från tangentbord runt om i rummet. En slurk te. Ett litet skratt från den hörlursbetäckta i soffan. Spotlightsen i köket lyser varmt upp disken i diskstället och den icke rengjorda spisen. Luften är uppvärmd av allas inhomhusvarande den första regndagen till ära.  Lugnet har sänkts sig.

Pussel, en flaska vin och samkväm i en aktiv handling mot internets hårda grepp väntar oss.

Dagen och jag har varit sams.

Jag surfar ut på SvD:s hemsida för att kolla hur det går för Sverige och vår värld. En rubrik på en artikel på Brännpunkt fångar mitt intresse; "Försvarsrekryteringen - ett olyckligt genusexperiment", nåväl ett inlägg från Kristdemokraternas Ungdomsförbund kan alltid vara av intresse; http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/forsvarsrekryteringen-ett-olyckligt-genusexperiment_5939595.svd.

Essensen av inlägget går i samma linje som min övertygelse; kvotering främjar inte jämställdheten utan stakar ut skillnaden mellan de två kön vari människan kategoriseras. Dock upprör en mening i styckets bakgrund mig; "inte minst kan kvinnor inom försvaret vara en fördel i kontakten mellan soldater och lokalbefolkning under våra internationella insatser".

Pratade vi inte om att sluta göra skillnad mellan män och kvinnor? Varför skulle just kvinnor vara fördelaktiga? Jo, för att de internationella insatserna oftast sker i länder där en äldre, mer traditionell och, i våra ögon, förlegad kvinnosyn finns. En afghansk fattig och förtryckt kvinna kanske inte finner lika mycket förtroende och tröst i en manlig soldat som i en kvinnlig. Jag köper argumentet även om jag flertalet synpunkter på effekten av dess tillämpning.

Bortsett från dem. Jag önskar att man instället betonar effekten av en soldatstyrka där både män och kvinnor ingår på lika villkor, att den gemensamma heterogena grupp styrkan består av ger signaler om mäns och kvinnors lika rätt och möjlighet. Inte "kvinnans mjuka sida" att lättare få kontakt. Det är inte en egenskap betingad på kön.

KDU:s slutsats om kvoteringens konsekvenser är i min mening riktiga, men det som skrämmer mig är att de i bakgrunden till resonemanget menar på att kvinnan och mannen besitter olika egenskaper.

Var individ har egna egenskaper, de styrs inte av könet.

Bonjour mes amis. Åh så franskan omfamnar mig. Hur det nu är möjligt när jag knappt gått ut ur huset idag tack vare min fantastiska förkylning som varken förvärras eller förbättras. Men franska omger mig i alla fall; ett kapitel av Kite Runner på franska som en vänlig, lagom deprimerande godmorgon-hälsning. Ett par rader i min rosa Cahier där jag varje dag försöker skriva ett par rader franska. Lite analys av L'Étranger. Grammatik och fonetik. Mer oförståelig grammatik. Grammatik i FriDa och Saskia (vårt underbara dataprogram) och lite fransk radio i lurarna på en långsam promenad...

Lite duktig är jag ändå. Annat skulle jag väl skämmas för.

Hur ska man se på livet då? Ja, jag andas och finns, vilket inte är fy skam. Dock känner jag mig väldig oproduktiv. Jag gör ju ingenting. Vad ska jag hitta på här? Något ballt måste jag göra. Jag och en till har diskuterat huruvida man kan klättra upp på vårt berg, Sainte Victoire, till häst (per fot kommer garanterat ske). Annars vore det lite småhäftigt att rida över Pyréenerna. Bernina Express heter tydligen en fantastiskt charmig järnväg som slingrar sig runt i (mestadels) södra Suisse. Schweitz. En tripp till Korsika kanske? Ett par vingårdar bör ju avverkas. Hmm. Mycket tankar och planer, bara att omsätta till verkligehet då. Ska kika in och se om Body Combat kan vara något med, finns ett ställe (som självklart vägrar uppge kostnaden på internet) strax utanför Aix som har ett par pass i veckan.

Ett par franska vänner skulle ju inte sitta fel heller. Hur finner man sådana?

Ett gott ord på vägen kan vara värt att beakta.

Det är knasigt hur lätt vanorna kommer tillbaka till en. Efter tre veckor utan internet och med sporadiska snabba kvartar på att kolla mejlen alternativt hinna med en statusuppdatering på facebook om att man lever och allt är bra på skolans datorer (med franskt tangentbord) har den dagliga uppkoppling tagit hand om mig igen. I ett dygn har vi haft internet i huset. Ett dygn och jag kollar redan fb/meljen i den utsträcking att inget nytt har hänt mellan gångerna. Vilket är bedrövligt. Bättring på det.

Idag har en liten kvinna talat väldigt fort om Albert Camus, denna fantastiska man som skrivit den ännu mer fantastiska (NOT) boken L'Étranger. Biblioteket här i Aix hade en liten kommenterad visning av deras utställning om denna författare och jag och min goda vän och "mor" i regnbågsfamiljen närvarade på helt frivilliga skäl för att skapa oss lite...pluspoäng i litteraturkursen som just nu beträffar denna man.

Hon pratade lite för fort. Men lite mer vet jag allt.

Stekta champinjoner. Repris på avocadoröran. Gnocchi. Bönröra? Vad ska magen fyllas med? Lunchen bestående av crêpes salées; fromage et saumon är svår att toppa i alla fall.

Lustigkurrens finess är en ädel konst att akta.

En skapandes dag. Ett lyckans dag. En final dag.

Äntligen. Den röda lampan slutade blinka, den blev inte orange eller släckt; den gick över till ett stadigt fast grönt sken. Och vips, vår lycka var som gjord. Vårt internet hade äntligen blivit korrekt installerat och ikopplat av (det mindre service-vänliga) Orange.

Jo, Sydfrankrike behagar mig. Utan tvekan känner jag att mitt liv känns mer meningsfullt just nu och just här, jämfört med hur jag skulle känna om jag satt hemma i Nyköping och ja, vad jag nu skulle ha gjort där. Klart jag skulle kunnat göra annat med, men det här är ganska ballt!

Jag bor i ett fantastiskt kollektiv; Colocation d'Arc en Ciel. Kollektiv Regnbågen. En lång härlig historia. I tell you another time.

Nu buffrar jag ett avsnitt Chuck och (om det franska bredbandet skulle vera "brett") jag skulle kunna se fyra-fem avsnitt i sträck eftersom jag varit offline så länge.

Avocadoröra med fromage frais och vitlök, lite hårt bröd och brie på det och fredagsmiddagen rann ner som saft. Vinet ligger på kylning men förkylningen ligger även den i startgroparna, en tidig kväll kan det nog bli. Med leendet på läpparna om att omvärlden inte är avskuren, och franskan ska BANNE MIG SLÄPPA! Snart. Tredagars helg på det här.

Livets rosor är inte bara röda, och alla taggar är inte vassa.

Ojoj. Lite nervositet tror jag allt. En orolig känsla i magen som infinner sig. Inga fjärilar men rastlösheten. Den alerta.

Snart bär det av. Mot nya äventyr. Min stora vandringsryggsäck och jag ska den 22:a januari färdas upp i luften och ner över kontinenten. Vi ska återfinna varandra på en flygplats vid Paris. Ta oss in till staden i buss. Leta oss ner i métron. Komma upp på en stor tågstation och spåra vidare söderut. Finna en station som känns lämplig att hoppa av vid. Ta oss in till centrum. Knata en bit och hitta ett hus. På en adress jag ska se som mitt hem de närmsta månaderna. Aix.

Sweet. Kan det bli annat än bra. Definitivt, men inte om jag får bestämma. O så som jag ser det bestämmer ju jag över mitt liv. Så ja. SWEET!

Hej och välkommen tillbaka. -Tack då.

Ja, jag har varit riktigt kass på att skriva. O ja, ni har varit riktigt kassa på att kolla om jag skrivit. Som om ni, vilka ni nu är (inga?), haft lite föraningar om hur illa det är.

Vad ska vi skylla på då? Jul? Ja, varför inte. Ingen tillgång till dator. Definitivt en anledning som stämmer på mig. Men bättring då? Ja, vi försöker, det är inget löfte för 2011 från min sida. Däremot funderar jag på att lova något mer abstrakt och svårutvärderligt. Dels för att lättare smita undan, men kanske ändå för det skulle ge mig mest i slutändan. Att börja försöka.

Försöka. Det måste vara en av de bästa sakerna. Är sedan ett par veckor skålad på att försöka sluta finna kärleken.

Att försöka vara den man vill vara; social, utåtriktad, leva efter sina parametrar. Att försöka uppfylla sina drömmar. Att försöka leva för stunden. Att försöka måste ju ändå vara ärligare än att lova att man ska göra dessa saker. För det blir så svårt att hålla de sortens löften att man helst bara bortser från dem. Men försöker man kommer man en bit på vägen.

Mitt nyårslöfte för 2011 blir att försöka vara en männsika jag själv skulle kunna se upp till. En person vars handlingar är genomtänkta och goda. En osjälvisk person. En person som försöker sitt bästa med att göra sitt liv till något minnesvärt och världen till en ännu finare plats.

Peaches. Millions of peaches.

Skön låt ändå. Makaroner med ost och stekt bacon. Nyduschad och ett par timmars sömn på eftermiddagen.

Bra drag att vara ledig dagen efter personalfesten. Inte för jag jobbar imorgon, eller så. På nyår blir nästa gång, långledigt, eller ja, struntsamma. Får konstig löneutbetalning med, den här månaden, lönen som skulle kommit i slutet av december kommer nu innan jul, inget konstigt med det, men sen får jag lön 27 december med, för ett par dagar. O i januari får jag lön fast för en kortare löneperiod. Jaja, jag får se hur jag klarar mig i Frankrike. Kollar på bostadsbidraget och kan konstatera att jag antingen inte förstår franskan (vilket inte är så otroligt) eller att sidan inte är uppdaterad. Eller så beräknar de bostadsbidraget för 2011 på 2008 år uppgifter. Men det om något är ju konstigt. Men vad ska man säga? Fransmän eller?

Halva fönstret ser man inte igenom här hemma. Det är mycket snö nu. O jag sitter på tredje våningen.

Inte för att det snöat upp ända hit men det är kul att vara så högt upp men ändå inte se ut. Snö, snö, snö!

Jag har inte kommit på ett rim. Illa, men har ett par dagar på mig. O lite klappar att inhandla. Det löser sig. Ska iväg för sista julbordssittningen, elva månader till nästa. Sweet. O så kalas ikväll. Stort kalas. Jag ska äta vildsvin.

Det börjar dra ihop sig. Sista jobbhelgen, julfest, reunion med gamla gänget, Klövsjöresa, julklappar, mobilköp, kurslitteratur, kontraktskrivning, försäkringshandlingar... Skönt. Det rockar.

Mår bra idag. Gjorde en långpanna igår, sprang hem, sov lite, upp och ordna massor och ska nu knata iväg till jobbet igen. Jag gillar det. Har inte haft en sådan här bra dag på länge. Tänk att det ska krävas tolv timmars arbete för att känna sig hemma igen. Det är nog inte så bra egentligen men å andra sidan är jag ju glad. O det är inte illa.

Älskar mina pannor. Älskar att få saker gjorda. Jag ska komma på ett rim.

Tänk så mycket man kan göra över internet. Hur lätt det är att genomföra transaktioner. Att säga saker. Att lova saker. Idag har jag köpt en tågresa i Frankrike för nästa år. Jag har letat rätt på studentlitteratur. Jag har diskuterat försäkringsalternativ med en vilt främmande kvinna. Jag har kommunicerat med en nära vän i andra änden av Sverige. Jag har beställt framkallningar.

Allt vid köksbordet. Hur är det? Fantastiskt, tidssparande, superbt! Men som så många höjer ett varningens finger; vi blir asociala, instängda, förlorar den sociala förmågan, blir lata, får dåliga mat- och sömnrutiner. Jaha. Lagom är bäst. Det är väl så det är, det är så jag tror.

Om inte annat så är det en tankeställare att bli medveten om allt vi har, om allt vi kan göra. Tack vare och på bekostnad av mycket. Och där finns många moraliska och etiska ställningstaganden, argument och debatter, men hursom har vi ogränsbara möjligheter i livet - hur, på vilket sätt, när och i vilken position - göra saker. Inte för att de förr i tiden hade det sämre, de hade inte som vi möjlighet att skriva ut en biljett från en länk som mejlats men de hade andra möjligheter som vi idag kanske inte har. Möjligheter som de inte såg som något speciellt, det tillföll deras vardag. De badade sig rena, slog samman dagens träning med arbete under höskörden (för att inte nämna alla årets bestyr för bonden) och hörde ånglokens tuffande.

Det var på gott och ont. Som våra möjligheter idag är på gott och ont.
Men låt oss bara inte ta det för givet. Imorgon kan det vara nosta lgiskt att använda internet.

Jag är inget yrväder.

Sansad, väldigt lagom. Det kan vara extremt jobbigt, jag skulle vilja vara en av de personerna som kan komma in i ett rum med energi. Utsrålning. En kraft att skapa, skapa idéer, kontakt, kreativitet, glädje. Kunna vara en drivande. Men det är jag inte. O så är det. Jag lär mig vara mig. Jag lär mig vem mig är. Att se hur jag förändras.

Hur mycket ska man vilja ha andra egenskaper? Hur mycket ska man vilja bli en annan? Var går gränsen mellan att vara sig själv och att söka en annan personlighet?

Ibland kan man ju fundera. Kudden kastad på golvet och mascaran långt ner på kinderna. Man ska ju tvätta bort sminket innan man går och lägger sig.

Jambomambo, jag tycker allt man ska göra det mesta av livet. För att få ett bra perspektiv på vad man gör just nu och om det är det man vill, brukar jag simpelt nog bara ställa ett par frågor till mig själv; När jag om tio år tittar tillbaka på vad jag gjorde under den här tidsperioden kommer jag vara nöjd? Kommer jag tycka att jag utnyttjade tiden bra? Att jag gjorde det jag ville?

För inte sitter du väl och väntar på bättre tider?

"Låt bli, Skorpan..." säger matte med den beskedliga röstens om så varmt berömmer och gullar. "Ge dig, det är inte ens hundar!" hörs en annan mattes bestämda och smått förbannade röst på andra sidan trottoaren. Inte för att någon av tillrättavsningarna uppnår sitt hundraprocentiga syfte måste jag säga att den senare kommentaren tar bättre. Att ge en reprimand med snäll röst och dessutom använda hundens namn är ju inte så tydligt för det stackars livet. Att påstå att chiwawor inte är hundar är inte så moget kanske, även om jag måste säga att jag myser lite i att reaktionen när jag yttrar orden är att min hund slutar studsa runt och dra i kopplet. Är det inte hundar så är det inte kul. Även om det kanske var mitt tonläge som sa att han inte fick.

Man kan vända på saker ganska bra. Jag fått för mig att läsa en bra bok. Henrik Fexeus. Nu ska jag ut och skapa Raapååår(t). Experimentera lite med mitt beteende beroende på ert beteende. Det handlar lite om röstläge, därav min lilla anekdot härovan. Dock skrev jag det mest för jag tyckte det var en roande tillfälle. Jag vill ju vara fördomsfri och öppen, men snuttigull har jag svårt för. Som att döpa en hund till Skorpan. Men det har ju inte med mig att göra egentligen.

Låt oss se andra männsikor för dem de är.

Att vara ledig. Jajjemän. Då ska vi ta vara på dagen.

Jag fryser, men är ju bara halvpåklädd och insvept i täcket. Eller, ja sådär halvt, så armarna sticker ut och jag kan skriva. Idag tror jag allt det blir några besök på lite second hand-butiker. Lite sköna inköp till humana priser. Det är sådant som kan göra ens dag.

Annars blir det frukost snart, med solrosfrön, jobbar ju inte idag så det blir inget frosseri i varmrökt lax och därmed lite frön med nyttiga fetter. Nog för tjat och gnat om att jobba julbord är enformigt och att äta julmat som personalmat i tre veckor är ingen hit, men varmrökt lax står över allt annat. Det skulle jag kunna leva på. Annars kan jag nog följa ett litet spår av citron i min favoritkost; häromdagen åt jag citronsill, citrontartlette och sippade lite citronlikör. Limoncello. Så trevligt.

Återupplevde lite kära minnen igår. Jobabde i bar med hög och medryckande musik. Å du kära afterski, det var länge sedan. Stå och langa upp öl tillsammans med Irish coffee och varm choklad med minttuu, grädde på toppen och musik som dunkar över pjäxornas slag mot golvet. Det var tider det.

Nu ska jag ringas och ha mig. Nyttiga saker.

Ta vara på dig.

Tänk att du går i mitten av gatan. På snön som packats hårt av bilarna, lastbilarna, cyklarna och fotgängarna. Den nyfallna centimetern knarrar under sulorna och man ser spår av däck och skor. Det är snövallar på båda sidor om dig, i ett oregelbundet mönster, som mindre bergsmassiv. Ett fotspår i någon hög, ditsatt av ett springande barn eller en stessad männsika. Gula märken efter hundkiss. Cyklar som står vid trottoaren som du vet är där, men som det egentligen inte finns något fysiskt spår av under snön. Översnöande cyklar, välta cyklar, prydligt parkerade cyklar och någon med lyset fortfarande tänt. Tänk att du går framåt med sakta steg, brer ut dina armar åt sidorna och böjer bak huvudet, tittar upp mot den mörka himlen som färgas av stadens ljus. Se de små snöflingorna i skenet av gatlyktan. Sup in fasadernas strikta linjer - uppåt, framåt, parallellt, båkåt. Se dem sträcka sig bortåt, följ den tomma gatans väg. Möt dess krök. Titta vidare. Bemöt ljusen i fasadernas fönster. Se de upplysta portarna. Omfamna din väg. Ta steg för steg i din värld.

Oj, vilken mättnadskänsla. Julbord. Jisses, så mycket mat och så trevligt, och vilken julstämning. Eller ja, stämning överhuvudtaget. Gemenskap, männskor, folk, kärlek - många av viktiga faktorer. Faktorer att uppskatta och vid tillfällen som dessa ta vara på.

Nu ska jag nog somna men först bädda in mig ordentligt i täcken så jag inte rullar iväg på min välfyllda mage. Jag är ledig ikväll. För ovanlighetens skull, hur ska då tiden spenderas? Det är så jag glömmer. Det är så jag inte ens vet vad det är jag saknar när jag saknar en ledig kväll. Men att slappa i soffan är nog en kunkurrenskraftig sysselsättning. Och kanske en sipp citronlikör. Eller en kopp te.

Appreciate.

Åh, en stor lättnad. Tänk vad fantastiskt, sydfrankrike ett par månader under kalla februari, slaskmars, nyckfulla april, solens lockande men i kylans grepp; maj. Jaa, så då blir det så då!

Boendet är ordnat, och det känns som jag blivit fem kilo lättare och snäppet lyckligare. Det är bra när vissa orosmoln och kravfyllda måsten blir lösta, gjorda, ja, omintetgjorda (om än de kan omvandlas till andra små problem).

Helt enkelt en bra dag med en utläst bok, ett ivägskickat paket till Italien, ett boende fixat i Aix och så lite jobb på det.