tintiiin

Hej och ursäkta mig. Det var inte meningen att utebli igår. Men så blev det, och om sanningen ska fram var det nära jag inte kom hit idag med. Jag vet inte, motivationen att skriva har trytit lite, ni är så långt bort och det har varit så tomt på facebook-chatten att jag inte riktigt känt någon samhörighet. Vilka skriver jag för?

Men jag gör ett försök. Idag har M och jag varit och kört lite spinning och även om det var första gången för mig så blev jag lite besviken, det som vi gjorde kan jag göra på träningscykeln på gymmet - det vill säga trampa i 40 minuter växlande stående/sittande och accelera/sakta ner. Det var mest bara att trampa, M min tränisgguru, var besviken, hon vill ha sammanhang och motivation. Menmen, svetten drypte om oss båda nog på både grund av det trånga stekheta och syrefria rummet som på träningen. Jobbigt var det ju.

Sedan köpte jag take away-fredagsmiddag från vietnamesen som ligger längs vägen i vänta på bussen. Kyckling i ingefära med caeniskt ris (med baconbitar i). I jakt på Ben & Jerry's på hemvägen hamnade vi på Franprix och glassen som ursprungligen skulle hamna i M:s påse slutade med en litchisorbet i min. Men sen glömde jag att smaka. Gott är det troligen.

Imorgon ser vi framemot fonetikstudier, kanske framförallt stavelseindelning, betoning och morfem. Men även begrepp som liaison obligatoire, assimilation, artikulationsställe och dylikt. En bra dag? Hm.

Det är konstigt alltså.

Kul att så många har kommenterat den ganska revolutionerande händelsen att jag faktiskt sökt sommarkurser. Verkligen. Tack för uppmuntran och ert intresse. Det värmer mig djupt i hjärtat.

Idag ska jag prata mat tror jag allt. Avocadohalvan som jag berättade om igår väntade på mig men dagen begynte med en skål gröt (ja, på spisen kokt) med russin i (dvs i medkokta), kanel, äpple och clementin. Ingen nyhet kanske men än en gång - det är så fantastiskt gott. En underbar start på dagen!

Lunch/mellanmål blev två knäckebrödssmörgåsar med avocado på och hårdkokt ägg - salt och peppar på toppen, det var så jag fällde en tår över att det var mitt sista ägg och min sista mogna avocado annars hade det blivit ett större mellanmål kan jag säga.

Middagidéen med champignonsoppa övergick successivt till polenta med frästa champignoner, lök och vitlök, ihopbubblade med blomkål, soltorkade tomater och jordnötter med en skvätt av "husmatlagningsvitvinet" som dök upp efter festen i lördags (observera att det på flaskan tydligt framkommer att det är en blandning av skvättar från hela Europa - vi antog att det dög åt matlagning i alla fall). Det ackompagnerades av smakprov på M:s ofantligt goda hemgjorda hummus (från grundengrunden gjorda med egenuppblötta och kokta kikärtor).

En matens dag som blandats med grammatik och fonetik. Energin som jag kände när jag gick hem från skolan och som jag tänkte omsätta till en springrunda nu ikväll gömde sig lite. Den undantrycktes av mitt ivirga pluggande så att säga. Jag glömde helt enkelt bort det. Det blir för morgondagen helt enkelt för gymmet hade inga roliga pass och själva gymmetgymmet vågar jag mig inte på än. Jag förstår mig inte på gym i allmänhet och är de dessutom på franska är det ingen idé förän M pedagogiskt visat mig. Vilket ska ske.

Det finns sex stycken trekonsonantskluster som i svenskan kan initiera ord.

Aldrig mer Artaud, om inte för att korrigera den inlämnade exposén till begriplig franska om någon vecka. Av det 30 hp i franska jag ska samla på mig denna termin verkar inte bara 25 % utan snarare 90 bestå av litteraturdelen. Böcker som kastas övr en, analysuppgifter till dem, texter i litteraturhistoria och så på det den lilla uppsatsen som ska skrivas. Och gärna nu. Suck.

Har idag även dristat mig till att söka lite sommarkurser. Vad ska jag pyssla med säg? Vattenkranen och jag blir borta i ungefär tre veckor och studsar runt i Ryssland, men sen då? Och innan? Ja, vad sägs om... Ha, nu har jag precis glömt vad kurserna hette men det verkade intressant.

Idag ska jag även skryta med min fantastiskt goda middag bestående av stekta champignoner, purjo och bambuskott tillsammans med brynt torkad korv, tomater och en krämig sås på mjölk och sparris-/ärtröran jag tidigare inhandlat och diskuterat. Gnocchi på det och det var en gudomlig middag.

Imorgon bitti väntar en perfekt mogen avocadohalva på mig.

Fonetik, fransk litteratur och allmän framtidsångest är väl de tre mest förekommande inslagen i livet just nu.

Jag har gått under asfalten.

Ett härligt ord. Allenagående. Allena är inget jag hör dagligen (och inte bara för att jag inte är i Sverige...) och så även i en sammansatt form. Men lyssnar jag på p3 dokumentär om fångupproret 1970 så får jag höra saker värda att förtälja. Och på tal om ord och deras frekvens i språket - förtälja är inte ålderdomligt som vårt kära Word kan tycka. Ändock är även det ett fantastiskt bra ord. Därav, intet...

Ett intressant uttryck som stundtals diskuterats hektiskt, men mest bara kommenterats och aldrig riktigt accepterats i min umgängeskrets, är föra förvånande. För mig är den inte riktigt bekvämt att använda - och hör här, jag har en vettigt anledning - för att dessa "gammalmodiga" ord är mest tillämpliga i skrivna sammanhang. Jag slänger mig inte med uttryck som ändock och förtälja i varken vardagsspråket eller eller mer ämneskategoriserade diskussioner, därav bortfallet av föga i dessa situationer. Mina smått "högtravande" ord använder jag i sammanhang som dessa och i akademiska texter. Kontroversen blir att förvånande inte är ett speciellt relevant eller belagt. Det är en personlig uppfattning om något. Av den anledningen är inte föga förvånande ett begrepp som passar in i ett skrivet sammanhang.

Ja, jag vet, resonemanget håller inte, för denna blogg är väldigt personlig och jag kommer (och har säkerligen redan) skrivit om något som förvånat mig. Så nej, jag använder inte orden föga förvånande, och det är främst av principskäl. Jag motsatte mig uttrycket starkt från första början och kan nu inte ändra uppfattning.

Föga förvånande ska dock ha upprättelse för en sak; dess stilistiska charm både uttalsmässigt och ur ögats estetik. Båda börjar på fö och det uttalas även fö.

Så nog diskuterat, jag använder många äldre ord men inte föga - om det är någon som undrar och inte känner för att läsa det jag skrivit och kuna konstatera att ändock är ganska frekvent förekommande i min skrivna vokabulär. På det, en sista kommentar i svenska språket - en vokabulär, min, din, den och inte ett vokabulär!

Nognognog. Nu kan jag älta min hemska timme efter träningen (oh yes - working on it!), snabb som attan efter passets slut vid 19.45 smiter jag ut från lokalen svettig och rödflammig ombytt till jeans men fortfarande iförd den blöta tröjan endast gömd över en annan t-shirt. Längs den hårt trafikerade breda vägen knatar jag och ser att en buss kommer, jag tar ett par springsteg men ser i samma sekund att den är en sådan där annan buss som inte stannar undan helt sonika bara dundrar förbi. Jaha, vid busskuren som inte består med varken soptunna (till mitt clementinskal) eller busstiderna står jag och kroppstemperatuern går från varm till neutral till kall. Energin dalar. I en starkt nedåtgående kurva. Bilar svischar förbi och varken en buss åt andra hållet som ger hopp åt att sträckan inte blivit avtrafikerad av kollektivtrafiken eller bussen som kan plocka upp mig skymtar.

Med sms:et färdigskrivet i mobilen till V för att kunna få någon klarhet i busstiderna fylls dock mitt hjärta med hopp. Bussen från stan rullar förbi! Det är bara att vänta till den åkt till ändhållplatsen, vänt och kommer tillbaka. Hur lång tid det nu kan ta. 20 minuter ungefär kan jag nu konstatera.

Jag var kall, trött och hungrig. Jag kom hem nästan två timmar efter att min träning slutat och jag hade definitivt inte kommit någonvart i min inlärning av exposén imorgon, inte heller analyserat mina noveller eller för den delen lärt mig någonting om fonetikens påhitt.

Men, det finns något positivt i allt och ja, även om jag inte var vid så gott mod och stod och hurtade i blåsten så värmde tanken på kollektivet mig. Tänk att jag hade någon att sms:a till som kunde kollat busstiderna, jag visste att de skulle undra om jag inte kom hem. Tänk om jag bott själv. Vad ensam jag skulle varit. Vad utelämnad jag skulle känt mig.

Jag gillar mitt kollektiv, och jag gillar mitt färdigkokta ägg som väntade på mig i kylskåpet och som fick avnjutas med salt (som varit slut i ett dygn men på nytt inhandlats) och fromage blanc med russin, äpple, kanel, jordnötter och clementin. Efterrätten blev Saint Agur, mer nötter och torkade plommon med en kopp te.

Sömnen lockar, men först ska jag duscha och bädda om sängen (gigantisk tumme ner på att behöva tvätta lakan). Imorgon återgår vi till rutinerna - gemensam frukost kanske? Skola. R:s pojkvän som varit hos hos i en vecka återvänder till Sverigelandet.

Det som du förmår till det yttersta är det bästa. Allt är relativt.

Jag läser och jag ser och jag inspireras.

Härligt. Jag kommer nog inte berätta om Korsika-resan här för jag har nu spenderat nästan två dagar med att återge den för vänner, familj och andra som droppat förbi. Det ligger foton på facebook säg.

Dagen har avnjutits och förverkats. Jag har ångest över att plugget ligger nere, det är inte ens halvfart, jag kanske har lyckats stoppa i nyckeln och vridit om tändningen om jag ska göra någon slags liknelse.

Gourmanden inom mig vaknade dagen till ära; laxfilé i foliepaket med citron, färsk basilika, grönmögelost, olivolja, salt och peppar. Rostad potatis. Har även provat korsisk ost i veckan; Testo-Mora. Eller dylikt. Prova vid tillfälle!

Nyhetsflödet har jag inte heller koll på jag är fortfarande lite skönt avskärmad från världen efter ö-livet. Det har i alla fall varit någon sorts strejk i Frankrike som drabbat ett par personer, tydligen lägger vissa bankomater ner under sådana tider.

Annars kan jag väl muttra lite om dagens fluga - för svensklandet i alla fall - Vasaloppet. En svensk vann och en tjeck kom två. Och vänta, en svensk vann damklassen. Varför är damsporten så undantryckt? Det enda argumentet jag någonsin hört för att justifiera herrsportens dominans i media är att "vi" - mediekonsumenterna - uppskattar herrsporten mer, fotbollen blir lite tuffare, lite vassare att se på. Med skam i rösten säger jag att argumentet har en viss poäng. Våld lockar ju på något sätt.

Men låt oss inte stanna där. Vi tittar ju på herrsporten för att vi känner den. Jag vet inget om sport, jag följer det inte och jag tycker inte att det är så intressant men likförbenat vet jag flertalet namn på manliga idrottsutövare. Och det är ju roligare att då följa något som jag kan en gnutta om.

Hur sociala strukturer ska brytas är en intressant fråga. Jag är för en öppen marknad - utbud och efterfrågan ska styra i de flesta fall. Men hur ska man tackla denna mottävlare (för att snöa in på sportermer/liknelser)? Ska vi succsessivt, dag efter dag, börja efterfråga och såsmåningom kräva mer damsport i mediarapporteringen eller ska vi jobba från andra hållet och med riktlinjer söka en mer könsneutral rapportering och på det sättet aktivt öka metvetenheten och kunskapen om damsport "över konsumentens huvud"?

Det finns ett tredje alternativ som blandar samman de båda nämnda, man skulle kunna benämna det en personlig insats med en offentligs medel. Sportredaktören eller den programansvariga kan ur eget intresse se motsättningarna och verka för en jämnare rapportering, det är ett egenfött intresse - ett slag ur en minoritet i efterfrågansgruppen som når beslutsfattaren i utbudssammanhanget.

Att knäcka sociala strukturer är långsiktigt.

Vi kan börja med att sluta kalla den kortare versionen av Vasaloppet för tjejvasan, döpa om tjejmilen och låta V springa 7-kilometersloppet reservé aux femmes i Aixoise-semi-marathon om han vill.

Vad brinner du för?

Då ska vi se. Korsika har hänt, vilket har varit en helt underbar och fantastisk resa. En resa jag skulle vilja skriva om i detalj för er. Det kanske kommer senare. Jag har inte riktigt lusten eller inspiarationen till att finna orden idag. Husfesten hände igår.

Just nu är det en härligt ström av rörelser i kollektivet alla städar lite, torkar lite, bär en stol, tar fram dammsugaren. Plockar lite glasklirr. Det är tyst. Lukten av rengöringsmedel tar över efter den instängda tjocka luften av rödvin och kalas som dröjt sig kvar. Ytterdörren står på vid gavel, fönstren är öppna och ut mot uteplatsen är dörrarna uppslagna.

En systemkamera med okänd ägare ligger på bordet, en kamrat har tittat förbi på en kopp kaffe för att hämta sin telefon. Förmiddagen avnöjts i solstolen med uppkavlade byxor och bh. Tvättmaskinen dunkar rytmiskt i källaren.

Alla hjälps åt och det är en härlig samkvämskänsla. Söndag. Trötthet. Men vi är nöjda.

Imorgon är det måndag och på tisdag är långledigheten över. Artoud ska presenteras för min del, tre noveller av Le Clézio ska diskuteras, onsdagen ska ägnas åt grammatik och sedan kör vi mot fonetiktentan som ångestfylld lagt sig till rätta i magen. På måndag ska det fonetiska tecknen kunna transkriberas och tolkas, begreppen ska kunna förklaras och 1.5 hp ska bockas av.

Livets lugn är droskans charm.

Korsika ska hända. M och jag snurrar snart iväg till Marseille för att fixa biljetter som inte går att köpa över internet på grund av antingen mitt kort eller deras dunderknasiga hemsida. Will be back saturday morning och ladda för husfesten som är inplanerad med grillning, utgång och på något vis Miami Vice.

Tjing.

Nu är jag sådär lite upprörd igen. Det finns ganska mycket konstiga förslag och tankar som existerar.

Kvoteringsfrågan är uppe på tapeten igen, eller fortfarande, nu när både Tyskland och Frankrike diskuterar frågan. Ett till synes ganska lamt inlägg (rubriken lyder; "Jag tänker aldrig låta mig kvoteras") från moderaten Jessica Rosencrantz talar dock grundläggande och klart om kvoteringens ojämlika grund. Replik på detta inlägg kommer såklart; "Kvotering ger mer kompetens" skrivet att representanter från Ledarna.

Det är dags att sluta skriva i ämnet annars skulle ni få en lång uppsats och syfte och verkan, orsak, och lösning. Det finns inga i längden slagkraftiga argument för någonting som på i grunden motverkar sitt ursprungliga syfte.

Hursom är inte detta allt som debatteras denna tid. Flyget och dess miljöpåverkan trissar upp tonen ibland. Det är vinstdrivande flygbolag kontra änglaliknande miljöaktörer som hamnat i luven påvarandra om skatter och subventioner, miljöbränsle och motivation till dess utveckling. Debatten i sig är ganska förutsägelsebar men tar tillfället i akt för att påpeka att jämförelser endast är möjliga om man använder samma parametrar. Jag tar ett exempel från kommentarsfältet där en debattör helt sonika anser att byggandet av tågräls konsumerar mer energi än en flygning från punkt a till b.

Vanskliga jämförelser med diffusa begrepp är inget för mig, självklart var jag tvungen att replikera:

"Gör jämförelsen med korrekta parametrar istället;

Flygplanen kan komma att flygas med miljöbränsle, tågen körs på (miljövänlig) el.

Tågräls byggs och ja, undanröjer natur och vissa känsliga områden i och med sin sträckning (en sträckning som oftast livligt debatteras med utgångspunkt i denna fråga). Flygplatser byggs och expanderar och ödelägger stora koncentrerade områden natur. Utan att fördjupa sig i frågan men för att nämna ett aktuell aspekt; hur tror du den biologiska mångfalden påverkas av dessa två fall?"

Om någon undrar så hänger jag en del på SvD Opinion.

Mer att förargas över. Det finns mer, jag lovar.

Sfi. Jag lyssnade på Verkligheten i P3, Scenen: Klassrummet från sr:s hemsida idag. Programmet sändes den 22 februari i år. Repotaget, som jag förstår det var ett utdrag ur P1:s större produktion Alla älskar Stig (som jag ännu ej tagit del av) där integreringsfrågor och -insatser i Fagersta tas upp. Detta utdrag jag lyssnade på var från en Sfi-klass. Fördomarna bara sprutade om svensken och dess samhälle. Vi pratar inte med andra och så vidare. De tittade på någon sorts undervisningsfilm från UR; Vi hörs, vi ses. Jag ska bara fixa tillgång till UR Access så ska jag undersaka saken mer noggrant.

Vi gör så här, jag ska inte skriva en arg uppsats här och nu, därför slutar jag. Jag länkar från bloggen till det jag pratat om och kommentera; SvD ser väl snart min inlägg som spam så jag uppmanar alla att engagera sig och tycka. Få era åsiker mötta och låt andra ge er perspektiv.

Engagemang.

 

SVT Play - Dokument inifrån - Säljsekten.

Värt att se. Det satte många tankar i huvudet. Ifrågasättande av tolv timmars arbetstimmar. Jag fnyser och skakar på huvudet. I somras snittade jag säkert på 13, 650 timmar på tre månander.

Det är ju inte klokt, jag vet, jag visste det då, men jag hade mina skäl och min motivering. Det ligger en djup skillnad till den där kulturen skildrad i dokumentären och mitt servitrisyrke. Jag har blivit uppskattad på mitt jobb, av kollegor, chefer och gäster. Jag har fått ta skit av gäster och kollegor. Visst har jag jobbat under dåliga och bristande chefer, men jag har en känsla av att jag kan det jag gör och jag är bra på det.

Jag jobbar mina timmar för att jag vet att jag tjänar pengar per timme, jag behöver inte provisionslön för att göra mitt bästa. Det kommer naturligt.

En hand på axeln; " - Stanna upp och titta på utsikten, det här är det vackraste jag sett!"
En kram; " - Du är den bästa servitrisen jag jobbat med."
Varma telefonsamtal; " - Det är sådan tur att vi har dig, jag vet inte vad vi skulle göra utan dig!"
Ett ärligt ögonblick; " - Du är välkommen tillbaka, det finns en plats för dig."

Slit, svett och tårar men med ärliga och fria villkor. Tack för all uppskattning, glöm inte att fortsätta ge den.

V, vår bullmamma, har bakat bröd. Vilken lyx, det har verkligen varit en skön helg, dagen till ära tog jag sovmorgon till halv tio-snåret, öppnade fönsterluckan och fortsatte min lilla text om M. Artoud. Det låter lite som jag gör en riktigt stort arbete om honom, det kan jag lova att jag inte gör. Men det går ofantligt långsamt eftersom personporträtt är bland det tråkigaste som finns att göra. Dels för att skriva om när någon föddes, när han flyttade dit och vad han är mest känd för är intetsägande men även för att det är inte kul att lyssna på.

Men han börjar bli klar, en klatschg avslutning (på franska - haaa...) och sen är jag hemma - då är det bara att börja öva på uttalet.

Denna blåsiga söndag har även bjudit på en lång härlig promenad runt i krokarna, och det mest fantastiska som jag eventuellt skulle kunna ladda upp en bild på (men jag orkar inte riktigt gå och hämta mobilsladden - but oh yes I did!) är lätt mitt söndagsbad. Jag tappade upp badkaret med ångande hett vatten, tände ett tiotal värmeljus, tog med spotify och ett glas vin och låste om mig. Lugnet. Livskvalitet.

Annars funderar jag inte så mycket på allmänna ting så några nya livsexistentiella funderingar har jag inte att pränta ner. Inte har det hänt så mycket i världen heller Libyen är i kaos och Frankrikes utrikesminister har fått gå.

Hungrig är jag men ont om mat har jag. Hur går det med Korsika-planerna kan undras (alltså ska jag handla imorgon eller inte)? Ingen som vet, ingen som vet. Lite träning imorgon i alla fall, BC vid 10, det är något jag tror jag kommer bestämma mig för att satsa på.

R är fortfarande borta så pojkarna och jag slappar på. En tidig kväll och dagarna går. Är det värt det?

Jag har så lite att säga i ämnet "lite råd här i livet". Jag skulle själv behöva ett klargörande ord eller två.

En lördag passerad. Fem veckor här i Aix räknar jag nu. Tiden går.

Dagen min började riktigt härligt och hurtigt! Jag gick upp, pigg och glad som en lärka, runt åtta och mikrade mig en portion gröt som tillsammans med fonetikboken avnjöts med lite äpple, russin och kanel. En smärre fördjupning i franskans förvirring om dess extremt oregelbundna och undantagsfyllda fonetiska regler följdes av en joggingtur och därefter en dusch. Krisbaguetterna i ugnen och kaffet påslaget, V dyker upp och vi studerar meterologernas utsagor för Marseille dagen till ära. Molnen och den ruggiga känslan i Aix lockade oss inte ut på äventyr och dessvärre var inte prognosen för kusten bättre. Vi åt vår frukost i godan ro med andra ord och då A och R gled fram med sömngubbarna i ögonen enades vi om att skjuta planerna på framtiden.

Så eftermiddagen ägnades istället åt min opiumberoende galna teaterman Artoud och diverse idéspottning för Culture et Civilisation-kursens mini-memoire. Könsneutral franska kan det vara ett intressant ämne måntro?

Hursom kände jag att dagen var lite väl innehållslös och vi bestämde oss för att den franska bion skulle besökas. Filmfantasterna i huset, med andra ord grabbarna, önskade se bröderna Coens senaste verk; True Grit och framåt åttasnåret (efter att jag blivit utnämnd domare i vårens kommande battles i tomatsåslagande) rörde vi oss ner mot stadens gator och torg.

Filmen var fångande och skickligt gjord, en ruggigt bra film med andra ord. Jag skulle dock kunnat önska att just långa stora ormar som vaknar från sin vinterdvala i ett halvruttet lik kunde utelämnats. Jag klarar verkligen inte ormar utan nu måste jag ha kvar den där minnesbilden i huvudet och med jämna mellanrum få rysningar i hela kroppen bara av att tänka på det.

Än en gång kunde vi inte heller låta bli att förundras över det franska systemet. Biljetter kan inte bokas/reserveras över internet, de öppnar biljettkassan för den specifika filmen en halvtimme innan den börjar och efter det givna köandet måste man slåss till sig en bra plats eftersom de sålda biljetterna inte är numrerade. Är man då i god tid för att köpa och lyckas få ett par bra platser får man således sitta och hålla platserna till filmen börjar. Vad man kan underhålla sig med under den tiden kan exempelvis vara att titta på de förtrycka reklamannonserna à la hockey-rink på den glansiga (!) gråsvarta (!?) ridån.

Halva kollektivet går och lägger sig här inatt; E i Paris, M i Spanien och R som roar sig (och oroar sig för att bli rånad) i Marseille lämnar mig och grabbarna här. Så tomt och ekande. Hmm. Det sociala livet anpassar jag mig allt ganska lätt till.

Karamellpopcornen som jag först inte var sugen på, sedan glömde bort och sedan inte ville prassla med under föreställningen kniper nästan till i min ganska tomma mage. De blev middagen då vi kom hem vid midnatt. Pastafjärilar med ost var lunchen.

Nu har jag även brytit sönder mitt tangentbord för att fixa mellanslagsknappen men både den och M strejkar lite. Bäst att låta dem vara då.

Det är svårt. Vi borde minnas att det är svårt för alla.

Frankrike gillar signaturer. Min framförallt tror jag.

Jag o M i full krigsanda gjorde ju varsin polisanmälan på våra bestulna ytterkläder för ett par veckor sedan; det resulterade i extremt många kråkor på en mängd dokument. Det var så att skrivkrampen tittade fram (vilket den inte gjord sedan nationella provet i Svenska A 2007 - det vill säga senast jag var tvungen att skriva mycket för hand...). Hursom knatade jag glad och äventyrslysten ner mot centrum idag (med jackan i handen och P3 Dokumentär om Nelson Mandela i öronen) för att skaffa mig ett franskt bankkonto för att i sedan kunna få det åtråvärda CAF:et. Fransk bostadsbidrag som utländska studenter på något oförståeligt med fantastiskt sätt är berättigade till.

Lagom till deras enormt långa lunchrast kommer jag dit och måste, hemskt tråkigt för mig, spendera lite tid på H&M för att än en gång konstatera att jag kan inte ha chinos, vilket stör mig. En tur till Dia (Frankrikes svar på Lidl) och billiga apelsiner skyndade på timvisarna och in på banken skred jag.

Och lyssna, glöm inte bort detta inlägg - fransmännen var trevliga, hjälpsamma och pratade låååångsamt när jag bad dem. Det finns alltså hopp om deras service minded-förmåga.

Signaturer. Ja, närmare tio tror jag jag kråkade på alla bankpapper idag. Och inte vet jag vad. Eller jo, nästan, jag har inte riktigt förstått om jag öppnat ett, två eller tre konton än och inte heller om det ska komma hem en gubbe till oss för att be att få min signatur eller om de bara ska skicka en brev. Troligen det sistnämnda men blev lite osäker på hennes avslutande sammanfattning. De gör i alla fall en ansträngning för att jag ska få öppna ett konto eftersom jag inte är skriven här och inte får några officiella brev hit, det vill säga att de skickar hit något (eller någon med något) som jag sätter min vitt åtråvärda autograf på och vips så har jag "proof of address".

Lättare kan det väl inte bli! Och den meningen låter faktiskt ironiskt helt utan mening. Jag är ärligt imponerad av bankväsendet. Och till er som läser och bryr sig lite så kan jag försäkra er om att jag kommer inte bli ruinerad på att få 1-3 konton öppnade, ett carte bleu och internetaccess - första året är gratis! Det förstod jag.

Hemkommen från mina äventyr möttes jag av den resterande halvan av kollektivet som är kvar (M roadtrippar till Spanien och E slår runt i Paris innan Sverige väntar) sittandes på verandan/uteplatsen med Zubrowka (polska stavningen är inte helt hundra än), Pastis, ost, cornichonger och nagellack. Eftermiddagssolen avnjöts och sen tog Monsieur Artoud ett par timmar av mig.

De kulinariska färigheterna jag eventuellt besitter såg inte dagljuset idag (mikrad pastaröra från gårdagen och lite gammal rökt makrill med purjo o soltorkad tomat vilket kompletterades med en liten fruktsallad med chèvre) men lite lagring har aldrig skadat.

Marseille imorgon?

Alla människor är personer. Varje person är en individ. Som du.

Men hej då! Alltså inte hej då som i hejdå, utan som i hej och då!

Oavsett, om det är så eller inte har denna torsdag varit en aningens udda dag. En dag som fört med sig givande saker, men även en dag som jag undrar vart den tog vägen. Jag kan försöka återkalla känslorna.

Jag vaknade som en glad person, larmet på mobilen surrade igång som alltid men med det nya tricket att ha en fönsterlucka öppen är rummet ljust vid åtta-snåret. Bra, men inte riktigt läge att gå upp ändå. Fundera lite på livets konstigheter, läsa en novell i Le Clézios samling La Ronde et autres faits divers. Koppla upp mobilen mot internet och kolla av BBC:s nyhetsapp, ett par nya mejl som inte är nya men som mobilen är oförmögen att synka med hotmail. Gratta någon på fb, kolla av vädret de närmsta dagarna.

Dags att resa sig? P-pillret först bara. Den lilla kartan med de små rackarns gul-beigefärgade hormonbomberna. Självklart tappar jag pillret, ner i sängen, och utan förvarning (utan förvåning med kanske) försvinner det. Så det är bara att hoppa upp, skaka filt, skaka överkast, skaka täcke, skaka lakan, skaka lakan nr 2 och vifta med kudden. Ingenting, hur kan det bara försvinna? Ner på alla fyra, inse hur dammigt det är under sängen och efter visst egenbemästrat dammsugande/samlande finner jag den lilla rackaren. Bra då.

Upp och hoppa, söta M står i full färd med att plocka ur diskmaskinen i köket och kaffebryggaren gör sina lockande kaffeljud. En liten baguettehandligspromenad då, in i jeansen (så jag ser någorlunda representabel ut i dessa "fina" kvarter) och eurons avskyvärda kopparmynt räknas till 1.9 totalt. Två pain sur plaque känns lockande. Gatan är tom, men luften skön. Lagom rödrosig efter backen upp mot le petit centre commercial ser jag järnridån som är nerrullad vid bageriet. Stängt? Det var oförutsett stängt i tisdags, onsdagar är deras normala vilodag men idag med? Knatar mig fram och ser skylten "Ouverture lundi 7 mars".

Baguettefri vecka då eller? Hem igen och ugnen slås på för krisbaguetterna. M och jag slurpar i oss vår gröt i lugnan ro innan, för hör och häpna, A kommer upp. Brukar annars komma på fjärde plats, och var är V som annars är först eller tvåa i morgonpigghetens land? Nya ordningar säg.

Sen kommer dagens dipp, som verkligen var dagens. Grammatikövningar. Ja, inlämnat och klart, men vad har klockan blivit? Femton-nollnoll. Befängt, hela dagen försvann ju! Verkligen, på nolltid var dagtiden som uppäten. Lite lunch (vilket blev gudomligt gott utan att jag hade några som helst förväntningar; spenat, broccoli, gul lök, vitlök som kokade upp/tinade i lite vatten med en halv tärning vitvins- och örtbuljong, i med jordnötter och grädde och fjärilspasta, och lite riven ost!). Sen kom tiden för dagens mission.

Som jag kan berätta om i ett annat inlägg för nu är det så långt. Men bra blev det!

Dagen har i alla fall slutat bra. Jag har pratat med människor som jag inte pratat med på länge, och jag har saknat det. För jag har saknat dem.

Det är svårt att uttrycka saknad och längtan ibland. Till vissa. I vissa relationer. Jag har inget svar på hur man kan göra det.

Nu ska jag nästan citera en vän. Jag ska citera hennes tanke, inte de precisa ordvalen. Sen ska jag säga Sufjan Stevens. Fast i omvänd ordning.

Så först säger jag lyssna på Sufjan Stevens och slappna av.

Sen kommer vi till den mer existensiella delen, Loppan min uttryckte det bättre än de flesta. Eller inte ens det, för orden har vi hört förut, tanken har vi tänkt men i sammanhanget passade enkelheten, logiken och det sanna, raka klanderfritt. Så jag verkligen blev berörd.

Nu har jag pratat lite för mycket om det. Jag ville ju att orden skulle tala för sig själv. Och nu fick jag dessutom upp två olika varianter att tolka orden på. Jag säger såhär; vi funderar på livet och dess mening.

Jag gör ett försök.

Känns livet meningslöst, skapa dig en mening.

Vänligt välkommen till reflektioner rörande punkten pedagogik.

En lärare bör inneha vissa färdigheter på den punkten. Till exempel att kunna lägga upp den schemalagda tiden väl avvägt och anpassat till det som den ska innehålla, ge och förmedla. Kunna anpassa sina uppgifter till klassens nivå. Kunna uppmuntra intresse för det som måste tas upp och anpassa resterande innehåll till gruppens nischer. Kunna läsa ur publikens beteende och kroppsspråk då de i lektionstidens inräknade pauser ska komma till sin fulla rätt.

Alla har inte den förädlade förmågan. Vissa försöker finna den. Somliga inser inte att den är något att försöka finna.

En sådan person kan i flertalet fall få en på dåligt humör. Mig, till exempel. Ett annat inslag i det aixiska livet som stör, förbannar och besudlar den annars mycket angenäma tillvaron är internetbolaget Orange med dess, ja - outgrundliga relation till, France Telecom. Det går inte bra. Det går helt enkelt inte att lösa på ett vettigt sätt. Jag orkar inte ens berätta hur korkade, ineffektiva och omständiga de är. Det finns inte ord. Inte ord på hur less jag är heller. Och tilläggas skall att jag inte ens är den mest engagerade av oss. Jag är det moraliska stödet och jag dör. Korkade inkompetenta rackarns ÅÅÅÅH!

Sansa dig. Mig.

V bjuppade på pain au chocolat till frukosten och middagen bestod av gårdagens fantastiska potatissallad. Grönmögelosten är sig hemmastadd i kylen. Vitvinet bör nog slurpas upp innan det oxiderar.

Men glöm inte! Inte dig, inte mig, inte dina tankar!

Tenta. Så avklarat. Nu vill jag inte skänka en enda tanke till åt all terminologi och annat illa det innebär. Grammatik - släng dig i väggen! För inte är det väl till att aktikt omsätta det i praktiken nu?

Jag har smakat Pastisse, you know me lakrits är gott, pastisse smakar salmiak. Jag gillar det med andra ord.

Le Clezio imorgon sen lite annat grammatikplugg och sen tar jag lov. Eller förlåt, undervisningsfri vecka (12 dagar).

Pannkakor. En riktigt härlig fnittrig och bra avslutning på en helg som annars mest färgats av plugg. Grammatik. Imorgon från klockan 18.00 - håll tummarna för mig! Snälla. Bistasernas uttagning och funktion jobbar inte riktigt med mig även om NP, PP och AdvP numera lite lättare skiljs åt. Infinitivkonstruktionerna släpar efter men konjunktivformerna kommer mer och mer.

Ja, jag är insnöad. Pusslet, London Bridge är dock klart! Sista biten lades under kvällskvisten efter ett sista ryck av oss idag. Jag är lite stolt! Men inga bilder från mig. På kollektivetregnbagen-bloggen finner ni dessa. Just so you know.

Jag kan verkligen bli fundersam på hjärnans spel. Hur mycket tanken och det psykiska faktiskt bestämmer och intalar en. Jag sprang igår och idag (!), och insåg hur mycket mina tankar bestämmer över hur mycket jag faktiskt orkar. Att tanken på att jag springer gör mig trött, att tanken på att jag var trött vid den tidpunkten i rundan förra gången legitimerar tröttheten denna runda (nej, jag tror inte att jag fått bättre kondition över natten). Men är jag trött? Vaknade jag med träningsvärk? Nej. Inte på allvar. Jag kan mera. Jag kan ta ut mig mera. Jag kan få ut mer av det jag gör. Om inte min rackarns hjärna var där och lade sig i.

Sa att nu är du trött. Du behöver inte mera. JO! svarar jag. Men nej. Den vinner. Så schizofren jag låter. Hur ska jag övervinna min egen tanke. Lyssna på något? Funderar starkt på att ladda ner lite podar till mobilen. Musik fungerar ju inte på mig. Jag hör det ju inte. Varför tänker min hjärna över så mycket annat. Varför kan jag gå in i det jag gör så till fullo under de allra flesta omständigheter? Jag sover mitt under rusningstimmen på tunnelbanan. Jag kan somna i en bil med dunkande hårdrock. Jag hör inte att någon pratar med mig om jag läser en bok. Jag vaknar inte av annat än en väckarklocka eller kroppens egna utsövdhet.

Skönt kan tyckas. Men det gynnar mig inte alltid. Om min hjärna skulle vara lite mer positiv skulle det vara super. Tänk om den sa till mig att jag orkar mer. Att jag kan. Då skulle jag vara sjukt fit! Och kanske inte den jag är idag i och för sig.

Jag ska lära mig att övervinna min hjärna. Fast det låter lite för brutalt för att vara jag. Jag ska lära mig att samarbeta mer med min hjärna, just nu strider vi, jag vill inte vinna, jag vill sluta fred. Diplomatifärdigheterna får plockas fram. Ha! Men ja. Det låter fint det.

Jag kan sakna dig. Fast saknar jag dig eller det vi hade eller det jag byggt upp känslan av att vi var?

Sidan där man skiver sina inlägg är faktiskt extremt oinspirerande. Det är inte så att man bestämmer sig lite lagom aktivt och dedikerat för att skriva, klickar fram sidan och energin och idéerna flödar. Synd det. Men å andra sidan kan jag avsluta lite smått påbörjade men definitivt inte färdigberättade trådar.

Jag nämnde namnet på vårt kollektiv Colocation d'Arc en Ciel för flertalet inlägg sedan; detta namn myntades i samband med en ansökan om ett Carte Fidélité på Monoprix.

Översatt heter kollektivet 'Kollektiv Regnbågen', vilket har att gör med hur man ansöker om bonuskort på mataffären Monoprix. I formuläret frågar de efter två i hushållet som är över 25, sedan ska det fyllas i hur många barn man har (under 25 således). Det hela slutar i att två av oss blir föräldrar; kollektivet får två mödrar, resten blir barn. Vi har en regnbågsfamilj! Inte konstigt, kanske inte roligt men för oss var det väldigt skoj.

En annan liten tråd jag muttrade om var ett täckespaket. Fransmän verkar avsky påslakan. Jag har börjat inse poängen med dem, de har enorma fördelar mot alternativet ett vanligt lakan mellan dig och det sunkiga täcket med sträv yta. Men som sagt utan påslakan får man göra det bästa av situationen; de flesta som känner mig vet att bädda om varje dag inte är ett alternativ i fallet, less och uppgiven på att behöva göra detta blev jag uppmuntrad - Gör något åt det då!

Sagt och gjort, som för övrigt heter aussitôt dit, aussitôt fait på franska, jag vidgade mina vyer. Fast egentligen av ren slump (par hasard), jag fick med mig ett enormt dubbelsängslakan istället för ett i storlek relativ till min säng när jag skulle bädda. Min idé föddes; att helt enkelt packa in täcket i det enorma lakanet. Voilà, nästan ett påslakan, det ser ganska hemskt ut, snett och vint är det vikt och lakanet täcker inte hela täcket på ovansidan men det fungerar. Eller ja, det fungerar bättre än förut. Kontentan är väl ändock att jag väntar på varmare väder då bara ett lakan är fullt tillräckligt att tjäna som täcke.

Det var alltså inte så roliga 'cliff hangers' jag lagt ut, inte för att jag nämnde dem i det syftet utan snarare inte orkade skriva klart min tankekedja. Som jag uppenbarligen tappat till nu. Jaja, jag kan nämna mat istället för idag har jag gjort en kulinarisk smakupplevelse; min risotto - utan både dyrt specialris och vitt vin! Ris från gårdagens middag (som för övrigt innehöll en fiskbit vilket var bland det första hela fisk- eller köttstycke jag ätit här), en tomat, lite purjolök, de två sista soltorkade tomatbitarna. Allt uppstekt i lite olja från just dessa tomater, till det lite salt, peppar och en skvätt mjölk. Nyheten i kylskåpet fick också vara med; en sorts röra/kräm på grön sparris och crème fraische. Den smakar och innehåller mest ärtor dock. Men det blev en hit!

Säg ett vänligt ord idag. Jag skulle i alla fall bli glad. Du med.

Det är ganska intressant att diskutera skillnaderna mellan journalistiken i olika forum. Undersöker just nu pod-dokumentärerna från sr:s hemsida. Artikulationen är väldigt tydlig. Konstpauserna fler. Inlägg och intervjuer kortare och mer specifika. Musiken blir en symbol för vilken tid vi är i.

Är radion som media den synskadades alternativ likväl som teven blivit den hörselskadades val? Radions tydligare uppmålade bild med hjälp av orden ställs mot tevens två språkrör; ord och bild.

Förlåt, jag gäspar för mycket för att kunna spinna vidare.

Kom igen, det dalar! Jag tjuvkikade på besöksstatistiken. Det här kanske är fel forum för att påpeka detta dock. Du har ju faktiskt släpat dig in på denna sida (om man nu kan släpa sig in på en hemsida...?). Tack.

Har i alla fall tänkt berätta om ett stort inslaget täcke. Men inte nu.

Äggröra till lunch är underskattat.
Euron är riktigt låg.
Lampan i badrumstaket är övervunnen.

Låt oss njuta av regnet. Omvärdera våra förutbestämda åsikter - regn är ett fenomen som står för frihet, friskhet och...föryngring!