Sommartankar.
Men hej, ett sånt litet leende som sprider sig i mitt ansikte. En bra dag, en dag som spenderats med härligt folk, i underbar natur, med god mat, i ett skönt tempo.
Det känns bra, som jag fått hem många bollar som varit ute och rullat, studsat och flygit fritt. Mina tankar, beslut och viljor har idag samsats lite, samlats för att samsas. Sommaren. Hur ska den ta form? Dessa veckor som de flesta längtar efter, som de flesta planerar eller inte - oavsett så finns förväntingarna, de veckor som ska vara de bästa av det svenska klimatet för de flesta, de veckor som är sedda och tänkta som frihetsfyllda. Veckor som de senaste åren varit fyllda av jobb för min del. Om det än så varit 50 arbetsdagar i sträck, endast kvällstid på Ölands norra knutpunkt, Byxelkrok. Om det så varit en sommar signifierad av långpannerekord, de högst uppnådda arbetstimmarna gjorda per helg, vecka, månad och sommar på en skörgårdsö. Om det så varit en sommar på pärlan i Nyköping med mackfabrik och skrikande småbarn. Om ändå så har somrarna ändock varit karakteriserade av jobb, pengatjänande och arbetscheman.
Men sommar 2011.
Vart ska du föra mig? Besluten ligger just nu i om sommarkurserna ska skippas eftersom de är onödiga. Jag har ju studerat heltid hela våren (officiellt sett) och ska från och med höstterminen 2011 studera heltid i (minst) tre år. Vad ska det tjäna till att studera denna sommar? Dessa underbara veckor som jag kommer spendera på en treveckors resa med min älskade Krull (kan någon med jordens fräckaste rastaflätor kallas Krull?), en eventuell vecka i skotska höglandet med min guld värda Sealander. En tältning med den sjukt älskade och saknade Gessl? Mer därtill och flera underbara vänner, personer och löst folk på flertalet orter runtom i det avlånga svenska landskapet.
Vad ska jag med ett par sommarkurser till? De uppfyller inget egentligt syfte.
Hej sovra och prioritera. Bland det värsta som finns, men ack så nödvändigt. Dumma samhällskonstruktion att uppfinna dessa fenomen. Och ja, jag skyller allt på samhället för jag är inne i Le Clézios underbara värld där det mesta förefaller vara samhällets fel i enskilda personers öde. Eget ansvar finnes ej att tillgå.
Och på det sättet resonerar ju jag jämt och ständigt, mest ofta (oftast på svenska, le plus souvent om jag skulle tillämpa den franska tungan). Eller kanske var det motsatsen? Tror nog det. Individens eget ansvar yrkar jag ju ganska starkt för i flera sammanhang.
Hursom. Sovra, prioritera, välj och ha ångest.
Någon gång har vi känslan av att allt ikring oss samlas till en någorlunda överblicklig tillvaro. Profitez!
Det känns bra, som jag fått hem många bollar som varit ute och rullat, studsat och flygit fritt. Mina tankar, beslut och viljor har idag samsats lite, samlats för att samsas. Sommaren. Hur ska den ta form? Dessa veckor som de flesta längtar efter, som de flesta planerar eller inte - oavsett så finns förväntingarna, de veckor som ska vara de bästa av det svenska klimatet för de flesta, de veckor som är sedda och tänkta som frihetsfyllda. Veckor som de senaste åren varit fyllda av jobb för min del. Om det än så varit 50 arbetsdagar i sträck, endast kvällstid på Ölands norra knutpunkt, Byxelkrok. Om det så varit en sommar signifierad av långpannerekord, de högst uppnådda arbetstimmarna gjorda per helg, vecka, månad och sommar på en skörgårdsö. Om det så varit en sommar på pärlan i Nyköping med mackfabrik och skrikande småbarn. Om ändå så har somrarna ändock varit karakteriserade av jobb, pengatjänande och arbetscheman.
Men sommar 2011.
Vart ska du föra mig? Besluten ligger just nu i om sommarkurserna ska skippas eftersom de är onödiga. Jag har ju studerat heltid hela våren (officiellt sett) och ska från och med höstterminen 2011 studera heltid i (minst) tre år. Vad ska det tjäna till att studera denna sommar? Dessa underbara veckor som jag kommer spendera på en treveckors resa med min älskade Krull (kan någon med jordens fräckaste rastaflätor kallas Krull?), en eventuell vecka i skotska höglandet med min guld värda Sealander. En tältning med den sjukt älskade och saknade Gessl? Mer därtill och flera underbara vänner, personer och löst folk på flertalet orter runtom i det avlånga svenska landskapet.
Vad ska jag med ett par sommarkurser till? De uppfyller inget egentligt syfte.
Hej sovra och prioritera. Bland det värsta som finns, men ack så nödvändigt. Dumma samhällskonstruktion att uppfinna dessa fenomen. Och ja, jag skyller allt på samhället för jag är inne i Le Clézios underbara värld där det mesta förefaller vara samhällets fel i enskilda personers öde. Eget ansvar finnes ej att tillgå.
Och på det sättet resonerar ju jag jämt och ständigt, mest ofta (oftast på svenska, le plus souvent om jag skulle tillämpa den franska tungan). Eller kanske var det motsatsen? Tror nog det. Individens eget ansvar yrkar jag ju ganska starkt för i flera sammanhang.
Hursom. Sovra, prioritera, välj och ha ångest.
Någon gång har vi känslan av att allt ikring oss samlas till en någorlunda överblicklig tillvaro. Profitez!
Ett par rader.
Det svarta plasthöljet på datorn har ett tunt och knappt sebart täcke av pollen på sig. Solstrålarna som smyger sig mellan grenarna på körsbärsträdet vars vita kronblad nu faller som snö i av vindpustarna åskådliggör kornen på skärmen (écran en francais). Efter prestationsångest framför ordbehandlingsprogrammet inomhus som avbröts med en vilja och att jag i ärligt uppsåt satte mig utomhus med Tituba-boken för litteraturklassen njuter jag nu med datorn i knät av den friska varma sommarluften. I skuggan av körsbärsträdet, med fågelkvitter i öronen, med en grönlummig trädgård framför mig skriver jag dessa rader.
Dagen har förutom skolarbetesångesten bestått av ett mördarpass på gymmet denna förmiddag, ledaren - som varken M eller jag sett och än mindre tränat för - var rena rama stålkvinnan. Hon bestod av muskler. I sina bästa år, solbränd (benen var brunare än överkroppen) pumpade hon på som inget berörde henne under passets avsatta 60 minuter. Utan den franska sedvanligheten som M och jag verkade ha vant oss vid körde hon igång, inte fem minuter efter utsatt tid utan 2 minuter före. Därefter, till skillnad från de övriga tränarna, tränade hon med oss - för oss - hela passet. Hon visade inte bara övningarna och sedan pratade och rättade. Nejdå, hon lade på extra vikter på ben och armar och behöll sitt stoneface som att inget berörde henne när resten av salen låg och kved medan de masserade sina mjölksyrande rumpor.
Ett och annat ca va? kastade hon ur sig mellan låtarna men däremellan var hon allt annat än mänsklig - hon tittade på oss som om vi skulle få spö om man la ner benet för ett par sekunders vila. Jag tror på träningsvärk imorgon och hoppas på att denna stålkvinna har fler pass i framtiden.
Hursom, nu är det flera timmar som mina muskler fått vila och en kvällspromenad väntar mig. Middagen som bestod av en pastakomposition av allt jag hade hemma - apelsin, chèvre, russin, gul lök, purjolök, vitlök och ihopskrapet av salladspåsen som är skänkt till den gemensamma hyllan (nu återstår 3 jordgubbar, två kokta ägg och lite ost i kylen) bör omsättas till lite fotsteg i detta vackra provencalska landsap.
Snart har jag en diktsamling.
Dagen har förutom skolarbetesångesten bestått av ett mördarpass på gymmet denna förmiddag, ledaren - som varken M eller jag sett och än mindre tränat för - var rena rama stålkvinnan. Hon bestod av muskler. I sina bästa år, solbränd (benen var brunare än överkroppen) pumpade hon på som inget berörde henne under passets avsatta 60 minuter. Utan den franska sedvanligheten som M och jag verkade ha vant oss vid körde hon igång, inte fem minuter efter utsatt tid utan 2 minuter före. Därefter, till skillnad från de övriga tränarna, tränade hon med oss - för oss - hela passet. Hon visade inte bara övningarna och sedan pratade och rättade. Nejdå, hon lade på extra vikter på ben och armar och behöll sitt stoneface som att inget berörde henne när resten av salen låg och kved medan de masserade sina mjölksyrande rumpor.
Ett och annat ca va? kastade hon ur sig mellan låtarna men däremellan var hon allt annat än mänsklig - hon tittade på oss som om vi skulle få spö om man la ner benet för ett par sekunders vila. Jag tror på träningsvärk imorgon och hoppas på att denna stålkvinna har fler pass i framtiden.
Hursom, nu är det flera timmar som mina muskler fått vila och en kvällspromenad väntar mig. Middagen som bestod av en pastakomposition av allt jag hade hemma - apelsin, chèvre, russin, gul lök, purjolök, vitlök och ihopskrapet av salladspåsen som är skänkt till den gemensamma hyllan (nu återstår 3 jordgubbar, två kokta ägg och lite ost i kylen) bör omsättas till lite fotsteg i detta vackra provencalska landsap.
Snart har jag en diktsamling.
Lördag. Eller ja, en dag.
Får jag gå och lägga mig nu? Jag är trött så ögonen går i kors. Varför kan man undra. Ja, inget vettigt svar har jag på det. Sov länge och väl nere i E:s stora säng som gjorde att jag kände mig alldeles ensam och övergiven. Sådär själv som man inte vill vara. Vaknade upp, tillbringade lite tid med att småprata med M och Åsa, solade mina genomskinligt vita ben och pluggade lite halvdåsigt i den starka solen. Gick in, skrev på min uppsats, suckade, hamnade på facebook, skrev lite mer. Mer facebook. Tog en springrunda och inte gick det bra. Det var lite för varmt, jag var lite för förkyld och fick lite för lite luft. Det blev en promenad med V:s ipod då M var ute på fotoäventyr med sin egen.
Jaha, mer att skriva och V bakade bullar. Ja, vår Bullmamma levde denna afton upp till sitt epitet. Och, ja, de blev fantastiska! Underbart goda, frasiga och ja, sådär härligt svenska som kanelbullar bara kan vara!
Men som sagt, dagen har bara försvunnit utan att något produktivt skett. Eller lite plugg har jag ju ändå gjort, och R är hemma. Och ikväll ska jag få sova i min smala 90-säng och inte känna mig fullt så okramad som jag gjort de sista nätterna.
En vecka till påsklovet.
Snart är allt slut här.
Konstig tanke.
Jaha, mer att skriva och V bakade bullar. Ja, vår Bullmamma levde denna afton upp till sitt epitet. Och, ja, de blev fantastiska! Underbart goda, frasiga och ja, sådär härligt svenska som kanelbullar bara kan vara!
Men som sagt, dagen har bara försvunnit utan att något produktivt skett. Eller lite plugg har jag ju ändå gjort, och R är hemma. Och ikväll ska jag få sova i min smala 90-säng och inte känna mig fullt så okramad som jag gjort de sista nätterna.
En vecka till påsklovet.
Snart är allt slut här.
Konstig tanke.
Sol, vin; Frankrike?
Go nuts. Solen har bränt på min högra kind idag. Framförallt på den sidan. Den har bränt överallt på min sköra hud där den exponerats. Men oroa er inte, jag har köpt solkräm. Ta med det om ni ska till detta underliga land (framförställt eller efterställt curieux?) för det kostar skjortan här. Finnes endast på apoteken och inte under 11.90 euro. Jag råkade få tag i en stor flaska (ish 400 milliliter) för 19.90 euro. Varför fick jag pigment som färgar mig, för att citera min bror, grisrosa?
Ett glas aixiskt rosévin har åtföljts av härliga politikdiskussioner, som har saknats mig (eller vänta, var det den franska kostruktionen av verbet manquer?) och fått mig att dra slutsatsen att jag alltför länge haft alltför ont om tid att skumma politiska nyheter. En snabb jättesen lunch/mellanmål vid sjutiden för att numera tillsammans med en A-blandad Cuba Libre invänta M och Åsa som kommer inom kort för att kreera fisk- och bönburgare. Sedan blir det fransk film.
Grabbarna har stuckit på maskerad och V:s slips älskar jag av hela mitt hjärta. En brun, mörkbrun, botten med ljusrosa mönster à la 70-talet. Kan inte bli bättre. R har jag inte sett på ett par dagar och hemma är hon inte denna afton, ensamheten sänker sig alltså tillfälligt över mig i Regnbågen.
De storslagna planerna har idag krossats slutgiltigt av den otrevliga och ohjälpsamma kvinnan på Office de Tourisme och den vänligare men tyvärr intet mer upplyftsgivande upplysaren på Gare Routière. Vi måste attackera problemet från annan vinkel men planen blir uppskjuten och söndagen får tillägnas vårt älskade Abs- & Ass-pass och skolarbete. Yeyyy!
Dusch, en dag som denna. Jovars.
Tack för uppskattningen.
Ett glas aixiskt rosévin har åtföljts av härliga politikdiskussioner, som har saknats mig (eller vänta, var det den franska kostruktionen av verbet manquer?) och fått mig att dra slutsatsen att jag alltför länge haft alltför ont om tid att skumma politiska nyheter. En snabb jättesen lunch/mellanmål vid sjutiden för att numera tillsammans med en A-blandad Cuba Libre invänta M och Åsa som kommer inom kort för att kreera fisk- och bönburgare. Sedan blir det fransk film.
Grabbarna har stuckit på maskerad och V:s slips älskar jag av hela mitt hjärta. En brun, mörkbrun, botten med ljusrosa mönster à la 70-talet. Kan inte bli bättre. R har jag inte sett på ett par dagar och hemma är hon inte denna afton, ensamheten sänker sig alltså tillfälligt över mig i Regnbågen.
De storslagna planerna har idag krossats slutgiltigt av den otrevliga och ohjälpsamma kvinnan på Office de Tourisme och den vänligare men tyvärr intet mer upplyftsgivande upplysaren på Gare Routière. Vi måste attackera problemet från annan vinkel men planen blir uppskjuten och söndagen får tillägnas vårt älskade Abs- & Ass-pass och skolarbete. Yeyyy!
Dusch, en dag som denna. Jovars.
Tack för uppskattningen.
Did it.
Jag har gjort det.
Jag har läst och känt att det är intressant. Jag har låtit mina ögon fara längs raderna av bokstäver och känt att jag vill inte byta flik fär att läsa om något annat. Jag har tagit in ordens mening och känt mig engagerad för att börja nu.
Jag loggade in på studerna.nu och sökte tre program till hösten. Jag prioriterade dem och såhär nästan exakt 12 timmar senare känns det fortfarande bra. Jag har till den 15 april på mig att känna mera men jag tror allt jag gjort ett val. Jag gillar det.
Nog för att beslutsvånda är en hemsk sak att ha att göra med. Den är fylld av ångest och jobbiga tankar, en aldrig avslappnad känsla och påverkar inte bara den som har den utan även de runtikring. Men det som kommer som gott ur det är att när man, eller i alla fall när jag, våndats klart så mår jag så bra. Det blir en rejält uppåtgående kurva i humöret. Nu känner jag mig lätt och fri.
Jag kanske ska ta och läsa det programmet ändå. I den staden. Det blir nog bra, eller snarare det är klart som korvspad att det blir bra - om jag vill att det ska bli bra.
Om än kanske ingen studie- och yrkesvägledare läser just dessa rader så är de värda ett stort tack för att inom 4-5 timmar svara på mitt relativt långa mejl om vad jag vill och gillar/är mindre intresserad av och därav har de gett mig en analys om det aktuella prgrammet och hur det kan passa mig. De har altså ansträngt sig för att hjälpa mig att bringa klarhet.
Jag är så allra ödmjukast tacksam, det var avgörande i min förvirring. Och även ett tack till min kära mor som föreslog idéen att faktiskt ta hjälp av dem.
Men nog om det, så kul är det inte att jag självcentrerat sitter och är lycklig över att jag kommit till ett beslut som än idag får betraktas som preliminärt. Snart blir det iväg till den tredje och sista dagen med Francoise i denna kurs (och kanske då för alltid). Vi ska avsluta med att prendre un pot. Så som de gör här i Franklandet. Svettades gjorde jag igår på jordens bästa BodyCombat-pass och planerna som jag skröt om sist verkar smulas sönder framför våra ögon av stenhårda, ostoppbara järnklossar. Det går inget bra med den ypperliga planen. Eller tanken, planen var ju uppenbarligen inte så bra, målet desto mer efterlängtansvärt!
Det löser sig. Som vi svenskar så ofta resonerar och betryggar oss med; det ordnar sig.
Hur många skokartonger har du nu?
Jag har läst och känt att det är intressant. Jag har låtit mina ögon fara längs raderna av bokstäver och känt att jag vill inte byta flik fär att läsa om något annat. Jag har tagit in ordens mening och känt mig engagerad för att börja nu.
Jag loggade in på studerna.nu och sökte tre program till hösten. Jag prioriterade dem och såhär nästan exakt 12 timmar senare känns det fortfarande bra. Jag har till den 15 april på mig att känna mera men jag tror allt jag gjort ett val. Jag gillar det.
Nog för att beslutsvånda är en hemsk sak att ha att göra med. Den är fylld av ångest och jobbiga tankar, en aldrig avslappnad känsla och påverkar inte bara den som har den utan även de runtikring. Men det som kommer som gott ur det är att när man, eller i alla fall när jag, våndats klart så mår jag så bra. Det blir en rejält uppåtgående kurva i humöret. Nu känner jag mig lätt och fri.
Jag kanske ska ta och läsa det programmet ändå. I den staden. Det blir nog bra, eller snarare det är klart som korvspad att det blir bra - om jag vill att det ska bli bra.
Om än kanske ingen studie- och yrkesvägledare läser just dessa rader så är de värda ett stort tack för att inom 4-5 timmar svara på mitt relativt långa mejl om vad jag vill och gillar/är mindre intresserad av och därav har de gett mig en analys om det aktuella prgrammet och hur det kan passa mig. De har altså ansträngt sig för att hjälpa mig att bringa klarhet.
Jag är så allra ödmjukast tacksam, det var avgörande i min förvirring. Och även ett tack till min kära mor som föreslog idéen att faktiskt ta hjälp av dem.
Men nog om det, så kul är det inte att jag självcentrerat sitter och är lycklig över att jag kommit till ett beslut som än idag får betraktas som preliminärt. Snart blir det iväg till den tredje och sista dagen med Francoise i denna kurs (och kanske då för alltid). Vi ska avsluta med att prendre un pot. Så som de gör här i Franklandet. Svettades gjorde jag igår på jordens bästa BodyCombat-pass och planerna som jag skröt om sist verkar smulas sönder framför våra ögon av stenhårda, ostoppbara järnklossar. Det går inget bra med den ypperliga planen. Eller tanken, planen var ju uppenbarligen inte så bra, målet desto mer efterlängtansvärt!
Det löser sig. Som vi svenskar så ofta resonerar och betryggar oss med; det ordnar sig.
Hur många skokartonger har du nu?
Mat och ett par andra ord.
Jag ber om ursäkt för min tillfälliga tystnad. Det ska vi försöka råda bot på. Vi som i jag och min skugga. Skuggan i dessa dagar består främst av spräckta budgetar och beslutstagarångest. Inget av det är speciellt upplyftande vill jag lova så jag ska försöka att inte dskutera det mera.
Det lilla problemet som då uppstår är att jag inte vet vad jag ska berätta eftersom de senaste dagarna verkligen varit fyllda av det, och visst kan jag skryta mer om vädret och hur underbart det var att bada i havet. Det känns inte som det ger varken dig eller mig så mycket dock. Annars kunde jag skriva lite om planer. Det finns sådana för helgen, men inget som ska avslöjas än. Men det är tiptop-klass på dem kan jag lova. Ohh, jag bara ryser vid tanken. Leendet sprids och adrenalinet pumpar. Du skulle bara veta vad vi har på gång!
Sådärja, en rejäl liten teaser utlagd.
Mat! Det kan jag prata om, inte för att inspirationen flödat på sistone men soppor har slagit mig och M att det är bra och underskattade rätter. Jag började med en champinjonsoppa utan dess like för ett par dagar sedan; schalotten- och vitlök fräst tillsammans med svamp skurna i bitar, uppkokat i lite vatten med en halv buljongtärning, grädde på det, salt, peppar och lite redning för att det ska tjockna. Serverat med en crème fraîche-röra på vitlök, färsk basilika och kryddor var det en kulinarisk höjdpunkt.
M kontrade dagen efter med en underbar kreation i kikärtsanda; soppa på kikärtor och diverse smått och gott som jag inte vet. Gudomligt.
Mat ska vi icke förglömma. Det är för gott och njutbart för att ses som ett nödvändigt ont.
Håll tillgodo med mina få och föga engagerande ord (observera här att jag använde föga!).
Lutte. Combat. But.
Det lilla problemet som då uppstår är att jag inte vet vad jag ska berätta eftersom de senaste dagarna verkligen varit fyllda av det, och visst kan jag skryta mer om vädret och hur underbart det var att bada i havet. Det känns inte som det ger varken dig eller mig så mycket dock. Annars kunde jag skriva lite om planer. Det finns sådana för helgen, men inget som ska avslöjas än. Men det är tiptop-klass på dem kan jag lova. Ohh, jag bara ryser vid tanken. Leendet sprids och adrenalinet pumpar. Du skulle bara veta vad vi har på gång!
Sådärja, en rejäl liten teaser utlagd.
Mat! Det kan jag prata om, inte för att inspirationen flödat på sistone men soppor har slagit mig och M att det är bra och underskattade rätter. Jag började med en champinjonsoppa utan dess like för ett par dagar sedan; schalotten- och vitlök fräst tillsammans med svamp skurna i bitar, uppkokat i lite vatten med en halv buljongtärning, grädde på det, salt, peppar och lite redning för att det ska tjockna. Serverat med en crème fraîche-röra på vitlök, färsk basilika och kryddor var det en kulinarisk höjdpunkt.
M kontrade dagen efter med en underbar kreation i kikärtsanda; soppa på kikärtor och diverse smått och gott som jag inte vet. Gudomligt.
Mat ska vi icke förglömma. Det är för gott och njutbart för att ses som ett nödvändigt ont.
Håll tillgodo med mina få och föga engagerande ord (observera här att jag använde föga!).
Lutte. Combat. But.
Vatten.
Haj ååå valkommen!
Idag har jag badat i havet. Salt och gott och flöt på riktigt gjorde jag. Det har varit en så bra dag, en avslappnad men inte oproduktiv söndag, en givande men inte prestationsångestfylld tid. Jag och M har tränat (= jag kommer inte kunna komma upp ur sängen imorgon!), utforskat hur gymmaskiner fungerar (det vill säga M har haft en visad rundtur för mig, grön som jag är på den fronten) och sedan mött upp gott folk vid Rotonden.
En spännande incident inträffade då vi sjönk ner på en uteservering för att hinna få i oss lite koffein innan Sylvain skulle plocka upp oss, Åsa och Ahmed. Bakom oss hör vi på svenska - "De har även fruktsmoothisar!", den djupa sucken från mig komponerade väl med sucken från M. Inte svenskar! Snälla, vi är faktiskt i Frankrike! Men icke, jag fick en förnimmelse av någonting dock och vrider på mig, ser Amanda med menyn i högsta hugg mittemot sin vän som var på besök. - "Men hej!" Nu var det helt okej med svenska helt plötsligt.
Våra beställda drycker dyker upp, varsin cappuccino ställs ner framför oss tillsammans med beviset på att vi huserar i en dyr stad; 7.8 euro. För en shot espresso med mängder syfongrädde sprutat på, ja, gånger två såklart men ändå! Sedan när började cappucino serveras med grädde?! Kanske var det för klockan var efter 11.00, då får man ju inte inta denna ljuvliga kaffedryck enligt italienarna. Men vad vet de om kaffe? Vi har ju Arvid Nordqvist-kaffe i Sverige!
Men hursom, in i bilen och ut mot Marseille, genom staden efter att ha kikat på både H.L.M. och diverse övriga intressanta arkitektkreationer och ut mot havet. Det underbara vattnet. Det är så saknat. Vyn, vågorna, ljudet, doften. Hur galet är det inte att jag kan sakna något så mycket, fast jag egentligen aldrig varit på vattnet så mycket? Men det ger ro. Som Sylvain menade; Aix-borna är hetsigare än de i Marseille, havet lugnar. Kan vara så sant. Minns min Klövsjö-séjour förra vintern. Mot slutet så kände jag att det var något som saknades. Jag kunde inte sätta fingret på vad tills jag insåg att rinnande vatten, levande vatten var frånvarande. Snö och is i all ära men porlandet från bäcken vid Fettjeåfallet framåt påsktider gestaltade min saknad. Jag behöver vatten.
Så jag svalde lite, har en hel drös av dess salt i håret och har låtit det torka mot min hud i solen. Jag har badat i medelhavet idag. Det var skönt!
När jag och M släpat oss upp för mördarbacken (den är olika brant beroende på hur pigg man själv är) på hemvägen så kände vi både ett lugn, en lycka och en tillfredsställelse. Vilken bra dag det var, en dag att minnas bland alla de andra härliga minnena jag tar med mig från den här tiden.
Nu har vi stängt av oljeaggregatet (tror vi) eftersom den räknar ner till 23 från 58 i veckan innan (från 70 sedan vi anlände) och under 20-strecket blir det tydligen...inte bra. Ingen värme och inget varmvatten är statusen just nu (både med eller utan påslaget oljeaggregat - that's weird) så saltet får gotta ner sig lakanen som jag inte kan tvätta imorgon...
Dröm och fantisera, om det är bra eller inte i längden är mest ångestfyllt att fundera på.
Idag har jag badat i havet. Salt och gott och flöt på riktigt gjorde jag. Det har varit en så bra dag, en avslappnad men inte oproduktiv söndag, en givande men inte prestationsångestfylld tid. Jag och M har tränat (= jag kommer inte kunna komma upp ur sängen imorgon!), utforskat hur gymmaskiner fungerar (det vill säga M har haft en visad rundtur för mig, grön som jag är på den fronten) och sedan mött upp gott folk vid Rotonden.
En spännande incident inträffade då vi sjönk ner på en uteservering för att hinna få i oss lite koffein innan Sylvain skulle plocka upp oss, Åsa och Ahmed. Bakom oss hör vi på svenska - "De har även fruktsmoothisar!", den djupa sucken från mig komponerade väl med sucken från M. Inte svenskar! Snälla, vi är faktiskt i Frankrike! Men icke, jag fick en förnimmelse av någonting dock och vrider på mig, ser Amanda med menyn i högsta hugg mittemot sin vän som var på besök. - "Men hej!" Nu var det helt okej med svenska helt plötsligt.
Våra beställda drycker dyker upp, varsin cappuccino ställs ner framför oss tillsammans med beviset på att vi huserar i en dyr stad; 7.8 euro. För en shot espresso med mängder syfongrädde sprutat på, ja, gånger två såklart men ändå! Sedan när började cappucino serveras med grädde?! Kanske var det för klockan var efter 11.00, då får man ju inte inta denna ljuvliga kaffedryck enligt italienarna. Men vad vet de om kaffe? Vi har ju Arvid Nordqvist-kaffe i Sverige!
Men hursom, in i bilen och ut mot Marseille, genom staden efter att ha kikat på både H.L.M. och diverse övriga intressanta arkitektkreationer och ut mot havet. Det underbara vattnet. Det är så saknat. Vyn, vågorna, ljudet, doften. Hur galet är det inte att jag kan sakna något så mycket, fast jag egentligen aldrig varit på vattnet så mycket? Men det ger ro. Som Sylvain menade; Aix-borna är hetsigare än de i Marseille, havet lugnar. Kan vara så sant. Minns min Klövsjö-séjour förra vintern. Mot slutet så kände jag att det var något som saknades. Jag kunde inte sätta fingret på vad tills jag insåg att rinnande vatten, levande vatten var frånvarande. Snö och is i all ära men porlandet från bäcken vid Fettjeåfallet framåt påsktider gestaltade min saknad. Jag behöver vatten.
Så jag svalde lite, har en hel drös av dess salt i håret och har låtit det torka mot min hud i solen. Jag har badat i medelhavet idag. Det var skönt!
När jag och M släpat oss upp för mördarbacken (den är olika brant beroende på hur pigg man själv är) på hemvägen så kände vi både ett lugn, en lycka och en tillfredsställelse. Vilken bra dag det var, en dag att minnas bland alla de andra härliga minnena jag tar med mig från den här tiden.
Nu har vi stängt av oljeaggregatet (tror vi) eftersom den räknar ner till 23 från 58 i veckan innan (från 70 sedan vi anlände) och under 20-strecket blir det tydligen...inte bra. Ingen värme och inget varmvatten är statusen just nu (både med eller utan påslaget oljeaggregat - that's weird) så saltet får gotta ner sig lakanen som jag inte kan tvätta imorgon...
Dröm och fantisera, om det är bra eller inte i längden är mest ångestfyllt att fundera på.
Lördagen som sådan.
Kompromisser. Öppna altandörrarna, flytta det stor tunga furubordet som både tjänar (kul verb; att tjäna någon, men även att kunna tjäna som ngt, fungerar på samma sätt på franska; servir) som matbord och skrivbord (utöver den mest allmänna funktionen som avlastningsbord), ordna om datorn, plocka fram pluggsakerna, ta av sig linnet och sola ryggen under tiden litteraturanalysen börjar ta form i Word.
Sol och plugg, när ska datorerna kunna följa med ut i solen?
Idag har jag annars investerat lite tid och energi på en insats i Trans-sibplaneringen. Moskva-Novasibirsk-Irkutsk-Ulan Ude-Ulan Bator-Bejing? Kan det vara en liten första ansats till en resplan? Inte vet jag, nästa steg är att övertyga min älskade mor (ja, hon läser min blogg så smickret börjar redan här - nej, skämt å sido, hon är älskad oavsett) att en bok på 360 gram utan problem får plats i hennes handbagage på vägen ner till mig. Den kostar bara 136 svenska kronor. Och är fraktfri, i Frankrike kostar den över 20 euro. The Trans-Siberian Handbook ska i alla fall vara det bästa ressällskapet i tryckt form (även om Tolstoj är rekommenderad lektyr på färden).
Så vad ska du bli när du blir stor? Sett den senaste undersökningen som SCB utfört på uppdrag av tidningen Du & Jobbet, sammanfattad på DN.se (http://www.dn.se/nyheter/sverige/en-av-tio-gar-i-foraldrars-yrkesspar) så blir du ju högst troligen jägare eller fiskare om någon av dina päron pysslar/pysslade med det. Specialist inom jordbruk är dock ett ganska avskräckande ämne.
Med siffror på hundra procents jägarexamen hos mina föräldrar ligger det ju för mig att gå den vägen även om det känns högst otroligt. Ja, inte hjälpte detta mig i mina kval inför universitetsstudievalet som snart är att göra. Hur ska jag under april månad veta vad jag vill läsa i höst?! Jag förstår inte.
Hittade just en länk om hur man kan engagera sig i EU:s jordbrukspolitik. Det är faktiskt oerhört sunt att göra. Jag ska spara på krutet i mina ord till ett mejl att bomba Eskilsson med istället för att pracka på er mina åsikter, men läs om det, det är värt att se hur sjukt, dubbelmoraliskt och kontraproduktivt en organisation arbetar. Länkar nedan.
Smaka, hör, se, känn och dofta.
Sol och plugg, när ska datorerna kunna följa med ut i solen?
Idag har jag annars investerat lite tid och energi på en insats i Trans-sibplaneringen. Moskva-Novasibirsk-Irkutsk-Ulan Ude-Ulan Bator-Bejing? Kan det vara en liten första ansats till en resplan? Inte vet jag, nästa steg är att övertyga min älskade mor (ja, hon läser min blogg så smickret börjar redan här - nej, skämt å sido, hon är älskad oavsett) att en bok på 360 gram utan problem får plats i hennes handbagage på vägen ner till mig. Den kostar bara 136 svenska kronor. Och är fraktfri, i Frankrike kostar den över 20 euro. The Trans-Siberian Handbook ska i alla fall vara det bästa ressällskapet i tryckt form (även om Tolstoj är rekommenderad lektyr på färden).
Så vad ska du bli när du blir stor? Sett den senaste undersökningen som SCB utfört på uppdrag av tidningen Du & Jobbet, sammanfattad på DN.se (http://www.dn.se/nyheter/sverige/en-av-tio-gar-i-foraldrars-yrkesspar) så blir du ju högst troligen jägare eller fiskare om någon av dina päron pysslar/pysslade med det. Specialist inom jordbruk är dock ett ganska avskräckande ämne.
Med siffror på hundra procents jägarexamen hos mina föräldrar ligger det ju för mig att gå den vägen även om det känns högst otroligt. Ja, inte hjälpte detta mig i mina kval inför universitetsstudievalet som snart är att göra. Hur ska jag under april månad veta vad jag vill läsa i höst?! Jag förstår inte.
Hittade just en länk om hur man kan engagera sig i EU:s jordbrukspolitik. Det är faktiskt oerhört sunt att göra. Jag ska spara på krutet i mina ord till ett mejl att bomba Eskilsson med istället för att pracka på er mina åsikter, men läs om det, det är värt att se hur sjukt, dubbelmoraliskt och kontraproduktivt en organisation arbetar. Länkar nedan.
Smaka, hör, se, känn och dofta.
Fiskar i april och i filéform.
Poisson d'Avril. Nej, inga sådana skojsigheter detta år, spanade dock traditionsenligt in lokalblaskan hemma i Nyköping över nätet för att lokalisera årets aprilskämt. Så roligt var det inte, ungefär som vanligt. Hur möter jag våren (läs sommaren) annars då? Jo, inte med annat än en rhume. Förkylning av något slag. Halsont och ett tjock, jobbigt töcken i huvudet. Fy sjutton!
Men jag är en motståndskraftig person, jag är ju kvinna! För ni har väl hört de senaste rönen om att mäns testosteronbildning som påverkar deras välbefinnande faktiskt sänks redan vid en 37.7-gradig kroppstemperatur. Kvinnornas östrogenbildning som har samma funktion forsätter göra allt de kan för vi ska tro att vi mår bra och lyckas så ända till vår temperatur stigit till 39.6 grader. Om vi ska tro forskarna och återgivningen av deras resultat på DN.se.
Hursom kör jag på den framgångsrika ignoreringstaktiken för att bli av med en smärre nedgång i allmäntillståndet. Hoppade över träningen och ägnade mig åt att hänga på Dia en fredagseftermiddag efter lektionen om det franska språket och de regionala skillnaderna. Christophe är bäst. Han är en pedagog. Huruvida Dia är bra eller inte kan diskuteras, billiga är de och jag förde mina bestämda steg styrda av mina fötter som var vackert omgivna av de superfina ballerinaskorna jag köpte häromdagen (och ännu finare blev de imorse då jag kollade hur mycket det var draget från mitt konto - 136 SEK. 14.9 euro plus 1.5 % i avgifter hos VISA blir inte mer än 136 SEK, och då har eurokursen gått upp senaste månaden!) in genom ingången, överblickade köerna och stod emot den djupa sucken som ville komma upp.
M:s inköpslista åkte upp ur bakfickan på jeansen och vårlök, vitlök, fiskfiléer, kapris, svarta och gröna oliver, mozzarella, krossade tomater och choklad skulle lokaliseras och slängas ner i rullkorgen tillsammans med hushonung, toalettpapper, två kartonger jordgubbar (ja, fina och stora och alldeles jordgubbsröda för 1.49 euro per halvkilot). Svettig och varm, med två tredjedelar av hemvägen kvar så bler bageriet även besökt och mina överfulla väskor som tyngde mina axlar fylldes upp till randen av två nybakade baguetter.
Väl hemma, med allt uppackat och altandörrarna på vid gavel slår jag mig till ro vid köksbordet som jag faktiskt städade upp och rensade alla mina papper från i förmiddags. Ensam. Så ovant, det är skönt men det känns ändå fel. I det här huset ska man inte vara själv, vi är alla här och vi delar på så mycket. Men en stund att bara glida runt osedd är skönt. En stund.
Och en stund är aldrig lång, M och V kom snart hem och M har intagit en position för att trolla med allt jag lyckades få med mig från affären. Vi väntar på E och en kollektivmiddag är kvällens plan.
Ledighet tills på onsdag och innan dess ska jag bli frisk för att syssla med lite mer träning, en och annan utflykt, litteraturanalys samt en liten uppsats på franska om den franska integrationspolitiken. April, då kör vi då. Köpte du en del av det sörmlänska kulturarvet från stadshuset?
Sätt dig ner och se.
Men jag är en motståndskraftig person, jag är ju kvinna! För ni har väl hört de senaste rönen om att mäns testosteronbildning som påverkar deras välbefinnande faktiskt sänks redan vid en 37.7-gradig kroppstemperatur. Kvinnornas östrogenbildning som har samma funktion forsätter göra allt de kan för vi ska tro att vi mår bra och lyckas så ända till vår temperatur stigit till 39.6 grader. Om vi ska tro forskarna och återgivningen av deras resultat på DN.se.
Hursom kör jag på den framgångsrika ignoreringstaktiken för att bli av med en smärre nedgång i allmäntillståndet. Hoppade över träningen och ägnade mig åt att hänga på Dia en fredagseftermiddag efter lektionen om det franska språket och de regionala skillnaderna. Christophe är bäst. Han är en pedagog. Huruvida Dia är bra eller inte kan diskuteras, billiga är de och jag förde mina bestämda steg styrda av mina fötter som var vackert omgivna av de superfina ballerinaskorna jag köpte häromdagen (och ännu finare blev de imorse då jag kollade hur mycket det var draget från mitt konto - 136 SEK. 14.9 euro plus 1.5 % i avgifter hos VISA blir inte mer än 136 SEK, och då har eurokursen gått upp senaste månaden!) in genom ingången, överblickade köerna och stod emot den djupa sucken som ville komma upp.
M:s inköpslista åkte upp ur bakfickan på jeansen och vårlök, vitlök, fiskfiléer, kapris, svarta och gröna oliver, mozzarella, krossade tomater och choklad skulle lokaliseras och slängas ner i rullkorgen tillsammans med hushonung, toalettpapper, två kartonger jordgubbar (ja, fina och stora och alldeles jordgubbsröda för 1.49 euro per halvkilot). Svettig och varm, med två tredjedelar av hemvägen kvar så bler bageriet även besökt och mina överfulla väskor som tyngde mina axlar fylldes upp till randen av två nybakade baguetter.
Väl hemma, med allt uppackat och altandörrarna på vid gavel slår jag mig till ro vid köksbordet som jag faktiskt städade upp och rensade alla mina papper från i förmiddags. Ensam. Så ovant, det är skönt men det känns ändå fel. I det här huset ska man inte vara själv, vi är alla här och vi delar på så mycket. Men en stund att bara glida runt osedd är skönt. En stund.
Och en stund är aldrig lång, M och V kom snart hem och M har intagit en position för att trolla med allt jag lyckades få med mig från affären. Vi väntar på E och en kollektivmiddag är kvällens plan.
Ledighet tills på onsdag och innan dess ska jag bli frisk för att syssla med lite mer träning, en och annan utflykt, litteraturanalys samt en liten uppsats på franska om den franska integrationspolitiken. April, då kör vi då. Köpte du en del av det sörmlänska kulturarvet från stadshuset?
Sätt dig ner och se.
Värdelöst allmänbloggande.
Toppeltjo.
Jag vet inte om jag börjar bli någon hemskt tråkig, allmän vardagsbloggare men kraften att antigen åsiktsmässigt eller känslomässigt/peppande engagera mig infinner sig inte riktigt just i detta nu. Jag har varken tiden eller orken. Men jag kan berätta vad jag ägnat denna dag till. En dag som varit bedårande på flera vis.
Jag har varit på extremt gott humör. Jag kom upp i lagom godmorgon-ta vara på dagen-tid (det vill säga 09.00 efter att undersökt snoozefunktionen på M:s lite smått underliga väckarklocka som hon är den givmilda person att låna ut till en mobillös själ som mig), gröt och en baguettebit. Puis j'ai attaqué grammatikövningarna, förstod och diskuterade med E. Gött. Klar och promendsugen ger jag mig ut, strippar längs med vägen för solen är verkligen varm (kan det bero på att klockan var runt mitt på dagen?) och kommer hem igen för att lagom hinna med en snabbdusch och lite lunch (?) bestående av ännu en baguettebit med avocadoröra med stekta champinjoner i.
På strålande humör tar vi oss ner till stadens centrum och placerar oss längst fram i klassrummet där jag och E aktivt deltar i 2.5 timmes grammatiklektion. Inte illa, mycket pluspoäng på det.
Fortfarande på gott humör efter detta letar jag och E oss ut i de yttersta östra delarna av Aix som var utomordentligt trevligt; en härlig pittoresk småbyskänsla med mycket lövverk och stenmurar.
Purjolöksinköp på vägen hem och en potatissallad skapades, nyhetsartiklar till morgondagens expression-klass diskuterades och översattes, tolkades och stödord skrevs ner. M dök upp från sin kvällspomenad, och potatissalladen avnjöts med laxburgare, pitabröd, chèvrekräm och sallad. Ett varsitt glas rosé och vi skålade in en vanlig mitt-i-veckan-onsdag.
Ett leende på läpparna klistar sig fortfarande kvar även om jag behöver förklara snönöd och motorhaveri på franska imorgon så tror jag allt att det blir bra.
Nu är det tyst och jag är i behov av kommunikation.
Jag vet inte om jag börjar bli någon hemskt tråkig, allmän vardagsbloggare men kraften att antigen åsiktsmässigt eller känslomässigt/peppande engagera mig infinner sig inte riktigt just i detta nu. Jag har varken tiden eller orken. Men jag kan berätta vad jag ägnat denna dag till. En dag som varit bedårande på flera vis.
Jag har varit på extremt gott humör. Jag kom upp i lagom godmorgon-ta vara på dagen-tid (det vill säga 09.00 efter att undersökt snoozefunktionen på M:s lite smått underliga väckarklocka som hon är den givmilda person att låna ut till en mobillös själ som mig), gröt och en baguettebit. Puis j'ai attaqué grammatikövningarna, förstod och diskuterade med E. Gött. Klar och promendsugen ger jag mig ut, strippar längs med vägen för solen är verkligen varm (kan det bero på att klockan var runt mitt på dagen?) och kommer hem igen för att lagom hinna med en snabbdusch och lite lunch (?) bestående av ännu en baguettebit med avocadoröra med stekta champinjoner i.
På strålande humör tar vi oss ner till stadens centrum och placerar oss längst fram i klassrummet där jag och E aktivt deltar i 2.5 timmes grammatiklektion. Inte illa, mycket pluspoäng på det.
Fortfarande på gott humör efter detta letar jag och E oss ut i de yttersta östra delarna av Aix som var utomordentligt trevligt; en härlig pittoresk småbyskänsla med mycket lövverk och stenmurar.
Purjolöksinköp på vägen hem och en potatissallad skapades, nyhetsartiklar till morgondagens expression-klass diskuterades och översattes, tolkades och stödord skrevs ner. M dök upp från sin kvällspomenad, och potatissalladen avnjöts med laxburgare, pitabröd, chèvrekräm och sallad. Ett varsitt glas rosé och vi skålade in en vanlig mitt-i-veckan-onsdag.
Ett leende på läpparna klistar sig fortfarande kvar även om jag behöver förklara snönöd och motorhaveri på franska imorgon så tror jag allt att det blir bra.
Nu är det tyst och jag är i behov av kommunikation.
Att-göra-listor och engelskan som influerar!
Nu letar jag rätt på paus-knappen på min produktivitetsanda och mitt bocka-av-på-to-do-listan-flyt (flow/mood). En stor parentes blir här att jag i detta inlägg blev lite sugen på att se hur många engelska uttryck jag egentligen ville lägga in men hämmar mig själv att göra för att ge texten ett mer dynamiskt djup; okej, slutparentes. En gnutta nöje måste allt blandas upp med, inte för att jag känt mig instängd och låst i mina måsten denna tisdag och inte heller för att jag känner mig speciellt duktig. Men för att blåsa upp (boosta) mitt självförtroende lite ska jag som allra kortast rada upp avbockade punkter.
Jag har denna molnens och solens dag deklarerat, tagit kontakt med supporten (engelskt, fast försvenskat - räknas inte? Kundtjänst heter det i och för sig) till mina trasiga mobil och diskuterat postgången som förkrångligas lite av min belägenhet, jag har uppdaterat min CS-sida (CS som i couchsurfing kan inte räknas eftersom organisationsnamnet är det engelska, soffsurfare är dessvärre inte gångbart i svenskan) som jag fullkomligt av ren desperation ignorerat. Jag har uppdaterat kvittoihopräkningen (här finns ingen motsvarighet på engelska, jag älskar att göra långa sammansättningar!) av kontantinköp av mat för mars månad, observera här att fransmännen använder uttrycket, som kan likställas med det svenska lite ålderdomliga, relativt frekvent; au mois de mars. Jag har skrivit ett litet brev som jag anser vara ganska innehållslöst men som ändå är ivägskickat som livstecken till mormor. Jag har gått till banken och diskuterat Lettre Recommandé och proof of address (här åker jag stenhårt dit, vad heter det på svenska? Adressbevis? Knappast...). Jag har mejlat CAF:s kontaktruta och frågat hur sjutton jag ska ansöka om deras pengar (här ville jag definitivt lägga in ett moneeeeeey).
Ovanpå detta har jag även skrivit på min litteraturanalys.
Som sagt inte illa (not bad), och till det så sov jag till halv tio, har lockat med E på en promenad i skymningen och köpt ett par supersöta ballerinaskor samt dreglat över ett par fräna sandaler.
Jag vet att det borde vara något mer på to do-listen (det här är hemskt, nog att jag är okej med att man säger to do-list, men att jag använder det engelska list med ett svenskt grammatiskt morfemböjningssuffix - bara för jag kan den grammatiska termen! - fy skämmes på mig; att-göra-lista, eller the to do-list.), men jag har glömt vad det är.
Mina pastafjärilar är borttappade och klockan tickar mot sent.
Onsdag och söndag. Ni vet mina bekymmer (här ville jag oerhört gärna skriva issues, jag vet inte ens om bekymmer är en vettig översättning, vart är min svenska på väg?) över de två dagarna, men imorgon är det grammatik med Claire och nyhetsletande som väntar. I solen kanske? Ni skulle se mina fräknar nu.
Fler berg att bestiga imorgon?
Jag har denna molnens och solens dag deklarerat, tagit kontakt med supporten (engelskt, fast försvenskat - räknas inte? Kundtjänst heter det i och för sig) till mina trasiga mobil och diskuterat postgången som förkrångligas lite av min belägenhet, jag har uppdaterat min CS-sida (CS som i couchsurfing kan inte räknas eftersom organisationsnamnet är det engelska, soffsurfare är dessvärre inte gångbart i svenskan) som jag fullkomligt av ren desperation ignorerat. Jag har uppdaterat kvittoihopräkningen (här finns ingen motsvarighet på engelska, jag älskar att göra långa sammansättningar!) av kontantinköp av mat för mars månad, observera här att fransmännen använder uttrycket, som kan likställas med det svenska lite ålderdomliga, relativt frekvent; au mois de mars. Jag har skrivit ett litet brev som jag anser vara ganska innehållslöst men som ändå är ivägskickat som livstecken till mormor. Jag har gått till banken och diskuterat Lettre Recommandé och proof of address (här åker jag stenhårt dit, vad heter det på svenska? Adressbevis? Knappast...). Jag har mejlat CAF:s kontaktruta och frågat hur sjutton jag ska ansöka om deras pengar (här ville jag definitivt lägga in ett moneeeeeey).
Ovanpå detta har jag även skrivit på min litteraturanalys.
Som sagt inte illa (not bad), och till det så sov jag till halv tio, har lockat med E på en promenad i skymningen och köpt ett par supersöta ballerinaskor samt dreglat över ett par fräna sandaler.
Jag vet att det borde vara något mer på to do-listen (det här är hemskt, nog att jag är okej med att man säger to do-list, men att jag använder det engelska list med ett svenskt grammatiskt morfemböjningssuffix - bara för jag kan den grammatiska termen! - fy skämmes på mig; att-göra-lista, eller the to do-list.), men jag har glömt vad det är.
Mina pastafjärilar är borttappade och klockan tickar mot sent.
Onsdag och söndag. Ni vet mina bekymmer (här ville jag oerhört gärna skriva issues, jag vet inte ens om bekymmer är en vettig översättning, vart är min svenska på väg?) över de två dagarna, men imorgon är det grammatik med Claire och nyhetsletande som väntar. I solen kanske? Ni skulle se mina fräknar nu.
Fler berg att bestiga imorgon?
Mer bergsbestigning och flera "borde göra".
Att snåla med ledutmärkningsfärgen går nog också under kategorin Typiskt franskt (bland så mycket annat). Jag och M satt vid ett-tvåtiden idag och funderade på vad det skulle bli av dagen. Jag tyckte M kunde gå och klättra idag istället för imorgon så vi kunde svettas på Abs & Ass- och bodypumppassen imorgon, men det gick inte då hon skulle träffa en på klättringen som endast var där imorgon. Och idag går det inga roliga pass, förutom det sista som ändå gör att man får vänta på bussen i nästan en timme. Så, inte det. Ut och springa? En promenad? Jag vet inte, inget kändes så lockande. Så ja, varför inte bestiga vårt berg, Sainte Victoire?
Sagt och gjort, (mini)bussen från l'Office de Tourism vid kvart över tre, en lagom varm eftermiddag väntade oss, med en halvmulen sky och lagom fläktande vindar. Men som sagt, vart skulle vi? Upp, jo, men hur? Vi kom aldrig till toppen men vi båda var mer än nöjda efter strapatsen som bland annat innehöll egenutforskande stigar (vilket betydde branta berg och vassa buskar!) men framförallt en fantastisk utsikt och en djup och lyckgivande insikt om hur bra vi har det.
Den fantastiska miljön som omgiver oss, friheten att kunna bara ge sig ut. En halvtimme hemifrån kan vi nå ett berg som avtecknar sig med en ögonfallande siluett. Utsikten är obeskrivlig, havet skymtade vid horisonten. Vi är fria att åka dit vilken dag vi önskar, vi behöver inte ta hänsyn till någon. Åk dit, åk någonannanstans. Vi är fria att lämna, vara spontana och ge oss själva upplevelser. Båda mina och M:s ögon tårades vid insikten.
Så glada vi bör vara. Så tacksamma. Så medvetna.
Nu är tiden inne att börja ta tag i saker, jag ska gå till den jobbiga banken imorgon. Jag loggade in på internetsidan och såg att mina konton är öppnade (tre stycken har jag, för att återknyta till tidigare funderingar). Jag kan bara söka CAF:et nu. Jag behöver inte mon carte bleu, jag ska ta tag i lite uppskjutna och ignorerade saker. Men inte hösten. Jag lägger den på is till helgen tror jag, då ska jag sätta mig ner i den provencalska solen med en fungerande penna och ett tomt papper för att fundera.
Lätta lite på trycket över bröstet är nog en bra sak att göra.
Bestig ett berg, se en vacker siluett, gör något du borde göra. Det är lättare än du tror.
Sagt och gjort, (mini)bussen från l'Office de Tourism vid kvart över tre, en lagom varm eftermiddag väntade oss, med en halvmulen sky och lagom fläktande vindar. Men som sagt, vart skulle vi? Upp, jo, men hur? Vi kom aldrig till toppen men vi båda var mer än nöjda efter strapatsen som bland annat innehöll egenutforskande stigar (vilket betydde branta berg och vassa buskar!) men framförallt en fantastisk utsikt och en djup och lyckgivande insikt om hur bra vi har det.
Den fantastiska miljön som omgiver oss, friheten att kunna bara ge sig ut. En halvtimme hemifrån kan vi nå ett berg som avtecknar sig med en ögonfallande siluett. Utsikten är obeskrivlig, havet skymtade vid horisonten. Vi är fria att åka dit vilken dag vi önskar, vi behöver inte ta hänsyn till någon. Åk dit, åk någonannanstans. Vi är fria att lämna, vara spontana och ge oss själva upplevelser. Båda mina och M:s ögon tårades vid insikten.
Så glada vi bör vara. Så tacksamma. Så medvetna.
Nu är tiden inne att börja ta tag i saker, jag ska gå till den jobbiga banken imorgon. Jag loggade in på internetsidan och såg att mina konton är öppnade (tre stycken har jag, för att återknyta till tidigare funderingar). Jag kan bara söka CAF:et nu. Jag behöver inte mon carte bleu, jag ska ta tag i lite uppskjutna och ignorerade saker. Men inte hösten. Jag lägger den på is till helgen tror jag, då ska jag sätta mig ner i den provencalska solen med en fungerande penna och ett tomt papper för att fundera.
Lätta lite på trycket över bröstet är nog en bra sak att göra.
Bestig ett berg, se en vacker siluett, gör något du borde göra. Det är lättare än du tror.
Dagen till ära: utflykt.
Idag tänkte jag mig ett vanligt, hederligt blogginlägg som berättar vad jag gjort och vad jag gör och kanske till och med att en bild slinker med (MJ är ju faktiskt inkopplad i datorn idag).
Så hur börjar vi, med en tidig morgon som igår kväll konstateraterades skulle bli ännu tidigare tack vare framvridningen av timvisaren vid 02.00-tiden i natt. Så upp och hoppa, klockan åtta (fast sju då, fast ändå inte), jag och M rör oss ut mot ett kök i totalt katastroftillstånd; disk både högt och lågt, smutsiga bänkar, en orengjord spis och ja, ett äckligt kök helt enkelt. Men ändå gröt på spisen, ett förvånat hopp då vi inser att Amanda sött sussar på en av våra soffor. R masar sig ut och säger; "han kommer halv tio istället". Sylvain, vår älskade fransman som i sin tur älskar Sverige, hade trott sig förekomma sommartidsomställningen igår kväll och ställt om mobilen, som sedan automatiskt ställt om sig under natten. Knasigt det där.
Hursom, det var utflyktsdags och framåt nio-tiden kommer R upp igen, Amanda vaknar till liv - även hon skulle med - och då Sylvain svänger in på uppfarten är vi redo. Gorges sur Verdon är dagens mål, en härlig vandring upp i bergen någonstans där det är ruggigt vackert. Molningt och med regn i luften, med vetskapen om att värderleksrapporterna säger att det ska regna klämmer vi oss in i bilen och far ut på landet.
Kommer fram, vandrar, det är bedrövligt (för att använda ett starkt adjektiv, som kan vara negativt egentligen men i detta fall med enbart positiv betydelse) vackert! Efter den mastiga men ändå relativt lätt genomförbara stigningen börjar det dugga och våra rödrosiga kinder uppsakttar den svala nederbörden, som i och för sig bara itar mer och mer därefter. Dyngsura, skyblöta och fuktiga in på bara skinnet kommer vi till toppen och kikar in i kapellet som är beläget där.
Nedfarten blir en annan väg och helt plötsligt känns det nästan som ett svenskt landskap men det var trevligt i alla fall. Väl framme vid bilen trycker vi oss in, drar på full värme och luften blir en härlig blandning av uppvärmd fukt, svett och koldioxid. Somnar gör vi en efter en, och är lagom möra väl framme, hemma. En kopp svenskt kaffe och hungern börjar infinna sig.
Vi tackar och bugar åt våra chaufför och vän Sylvain, vinkar av Amanda som trampar hemåt i blötan. Middag vankas.
Nu är bilder delade och upplagda, taggar utdelade och sömngubbarna kalasar i ögonen. Vi bakar även bröd. Helt frilansat recept på torrjäst (tror vi), mjöl, ägg och olja. Vatten och salt, och ja, ni vet. Det där. Vi får se hur det blir.
Slowmotion-filmer är annars kul att göra.
Dagen har avnjutits.
Så hur börjar vi, med en tidig morgon som igår kväll konstateraterades skulle bli ännu tidigare tack vare framvridningen av timvisaren vid 02.00-tiden i natt. Så upp och hoppa, klockan åtta (fast sju då, fast ändå inte), jag och M rör oss ut mot ett kök i totalt katastroftillstånd; disk både högt och lågt, smutsiga bänkar, en orengjord spis och ja, ett äckligt kök helt enkelt. Men ändå gröt på spisen, ett förvånat hopp då vi inser att Amanda sött sussar på en av våra soffor. R masar sig ut och säger; "han kommer halv tio istället". Sylvain, vår älskade fransman som i sin tur älskar Sverige, hade trott sig förekomma sommartidsomställningen igår kväll och ställt om mobilen, som sedan automatiskt ställt om sig under natten. Knasigt det där.
Hursom, det var utflyktsdags och framåt nio-tiden kommer R upp igen, Amanda vaknar till liv - även hon skulle med - och då Sylvain svänger in på uppfarten är vi redo. Gorges sur Verdon är dagens mål, en härlig vandring upp i bergen någonstans där det är ruggigt vackert. Molningt och med regn i luften, med vetskapen om att värderleksrapporterna säger att det ska regna klämmer vi oss in i bilen och far ut på landet.
Kommer fram, vandrar, det är bedrövligt (för att använda ett starkt adjektiv, som kan vara negativt egentligen men i detta fall med enbart positiv betydelse) vackert! Efter den mastiga men ändå relativt lätt genomförbara stigningen börjar det dugga och våra rödrosiga kinder uppsakttar den svala nederbörden, som i och för sig bara itar mer och mer därefter. Dyngsura, skyblöta och fuktiga in på bara skinnet kommer vi till toppen och kikar in i kapellet som är beläget där.
Nedfarten blir en annan väg och helt plötsligt känns det nästan som ett svenskt landskap men det var trevligt i alla fall. Väl framme vid bilen trycker vi oss in, drar på full värme och luften blir en härlig blandning av uppvärmd fukt, svett och koldioxid. Somnar gör vi en efter en, och är lagom möra väl framme, hemma. En kopp svenskt kaffe och hungern börjar infinna sig.
Vi tackar och bugar åt våra chaufför och vän Sylvain, vinkar av Amanda som trampar hemåt i blötan. Middag vankas.
Nu är bilder delade och upplagda, taggar utdelade och sömngubbarna kalasar i ögonen. Vi bakar även bröd. Helt frilansat recept på torrjäst (tror vi), mjöl, ägg och olja. Vatten och salt, och ja, ni vet. Det där. Vi får se hur det blir.
Slowmotion-filmer är annars kul att göra.
Dagen har avnjutits.
ÄGG! och Juholt såklart.
Idag vaknade jag med ett relativt stort blåmärke på överarmen. Intressant må jag säga. Hur kom det dit?
Ägg är gott. Extremt gott. Vi älskar ägg! Men en sak med ägg är ju att de tar bedrövligt lång tid att koka. Eller så gör det ju absolut inte det, men det känns alltid som det. Stekt ägg är gott, omelett och äggröra med men de kokta slår allt. Dessutom behöver de inte vara varma och svettiga. I det här vädret drömmer jag inte om flottiga stekta ägg. Utan kokta på en bit hårt bröd.
Men varför ska jag alltid känna en lite tung och jobbig känsla då jag inser att jag vill ha kokt ägg, men jag vill ju inte koka dem. Det tar lång tid. Men som sagt, det gör det ju inte. Som att koka pasta ungefär. Och nog för att jag hatar även det för det tar lång tid (färsk pasta är bäst - och dyr!) så ger det mig ingen ångest.
Så, äggen i kastrullen, vatten på det, låt det koka upp, stäng av plattan, behåll locket på och vänta i 6 minuter. Ta av från plattan, spola i kallt vatten, skala och ät. Det är ju inte avancerat, det är inte tidskrävande men det är ångestfyllt. Bara så ni får ett hum om mina kval.
Idag har jag även slagit sönder en tallrik (som jag åt mina ägg på), fått dammsuga och passade även på att använda snabeldraken i mitt rum med. Så det förde ju med sig något positivt.
Ja, innehållsfattigt kan man väl kalla denna text men allt för att skjuta upp en analys på två av Le Clézios noveller.
Har ni förövrigt kollat in klippet på Juholts första presskonferens? Av de 20 minuterna som socialdemokraterna lagt upp på YouTube (jag länkar nedan) så drog jag slutsatsen av att han är ju kanske ingen hit, han snurrade in sig lite i begreppet feminism, diskuterade sin partners och hans bostasstatus ("kulbo") och hänvisade till sin mustasch (ja, vi vet att du har mustasch men det gör dig inte till en attraktiv och bra partiledare). Han kan dock sin politiska retorik för av de 20 minuterna pressen fick att ställa frågor så svarade han inte med ett rakt svar på en enda fråga som sökte hans åsikt. Imorgon ska han presentera färdriktningen, det framgick i alla fall.
Njut lite du.
Ägg är gott. Extremt gott. Vi älskar ägg! Men en sak med ägg är ju att de tar bedrövligt lång tid att koka. Eller så gör det ju absolut inte det, men det känns alltid som det. Stekt ägg är gott, omelett och äggröra med men de kokta slår allt. Dessutom behöver de inte vara varma och svettiga. I det här vädret drömmer jag inte om flottiga stekta ägg. Utan kokta på en bit hårt bröd.
Men varför ska jag alltid känna en lite tung och jobbig känsla då jag inser att jag vill ha kokt ägg, men jag vill ju inte koka dem. Det tar lång tid. Men som sagt, det gör det ju inte. Som att koka pasta ungefär. Och nog för att jag hatar även det för det tar lång tid (färsk pasta är bäst - och dyr!) så ger det mig ingen ångest.
Så, äggen i kastrullen, vatten på det, låt det koka upp, stäng av plattan, behåll locket på och vänta i 6 minuter. Ta av från plattan, spola i kallt vatten, skala och ät. Det är ju inte avancerat, det är inte tidskrävande men det är ångestfyllt. Bara så ni får ett hum om mina kval.
Idag har jag även slagit sönder en tallrik (som jag åt mina ägg på), fått dammsuga och passade även på att använda snabeldraken i mitt rum med. Så det förde ju med sig något positivt.
Ja, innehållsfattigt kan man väl kalla denna text men allt för att skjuta upp en analys på två av Le Clézios noveller.
Har ni förövrigt kollat in klippet på Juholts första presskonferens? Av de 20 minuterna som socialdemokraterna lagt upp på YouTube (jag länkar nedan) så drog jag slutsatsen av att han är ju kanske ingen hit, han snurrade in sig lite i begreppet feminism, diskuterade sin partners och hans bostasstatus ("kulbo") och hänvisade till sin mustasch (ja, vi vet att du har mustasch men det gör dig inte till en attraktiv och bra partiledare). Han kan dock sin politiska retorik för av de 20 minuterna pressen fick att ställa frågor så svarade han inte med ett rakt svar på en enda fråga som sökte hans åsikt. Imorgon ska han presentera färdriktningen, det framgick i alla fall.
Njut lite du.
Sommar och välfärdsproblem!
Idag har sommaren kommit tror jag. Det känns så, och just i detta nu sitter jag inomhus vid köksbordet, hör fåglarna kvittra, jag känner solen på kinden, strålarna landar på datorskärmen och visar alla dammkorn. Bröstet och ansiktet känns mätt på strålningen, lite rödrosig har jag allt blivit. Gnocchin (ja, jag älskar gnocchi) ligger bra i magen, om en stund blir det nog en springrunda i kvällssolen.
Dagen har bara flygit iväg, fast samtidigt inte. Pluggat har jag gjort, tänkt har jag gjort, promenerat har jag gjort, handlat med, solat och slösurfat. Och inte är det kväller än.
Denna måndag till ära, ska jag nog festa till det med en toast med rostad chèvre. Bara för att jag kan. Och bara för att jag fick fullkornscravings när jag var på Franprix och köpte dyrt bröd. Pain noir. Rosta bröd, grilla chèvre i ugnen, på med honung och balsamico.
För att diskutera mer i-landsproblem än att min mobil inte fungerar och jag inte vet vad jag ska göra åt det, kan jag ju nämna de senaste skeendena på SvD:s hemsida. Den är omgjord och till det sämre. Brutalt mycket till det sämre. Vilket gör att jag mer och mer kollar DN:s hemsida allt oftare. Förut har prion alltid legat SvD, sedan DN. Nu är de på samma plats (andraplats - ingen är ju bra), och SvD sjunker mer och mer i mina ögon. Dock upplevde jag nyss en extremt störande grej med DN:s; när den laddar om sig så hamnar man överst, inte där på sidan man var när det var dags för uppdatering. Gudskelov, så har SvD behållt funktionen (som även DN har) att då man backar från en artikel hamna där på sidan man var när man gick in i artikeln. Det vill säga inget onödigt scrollande. Extra skönt för mig som inte har en scroll-funktion på mina kära PC.
På tal om PC kan jag ju även ämna att jag blir utsatt för påtryckningar från E i regnbågen att skaffa Mac. Varför frågar jag. Tydligen är det mycket bättre. De hänger sig inte sägs det. Det tror jag ungefär så mycket jag vill på men samtidigt vet jag ju att jag minst en gång dagligen lackar lite smått på denna Packard Bell som både hänger sig och gör som den själv tycker i andra frågor flera gånger per dag.
I-landsproblem finns det gott om.
Så ska jag flytta till Kista och plugga politik i höst eller?
Simsalabim.
Dagen har bara flygit iväg, fast samtidigt inte. Pluggat har jag gjort, tänkt har jag gjort, promenerat har jag gjort, handlat med, solat och slösurfat. Och inte är det kväller än.
Denna måndag till ära, ska jag nog festa till det med en toast med rostad chèvre. Bara för att jag kan. Och bara för att jag fick fullkornscravings när jag var på Franprix och köpte dyrt bröd. Pain noir. Rosta bröd, grilla chèvre i ugnen, på med honung och balsamico.
För att diskutera mer i-landsproblem än att min mobil inte fungerar och jag inte vet vad jag ska göra åt det, kan jag ju nämna de senaste skeendena på SvD:s hemsida. Den är omgjord och till det sämre. Brutalt mycket till det sämre. Vilket gör att jag mer och mer kollar DN:s hemsida allt oftare. Förut har prion alltid legat SvD, sedan DN. Nu är de på samma plats (andraplats - ingen är ju bra), och SvD sjunker mer och mer i mina ögon. Dock upplevde jag nyss en extremt störande grej med DN:s; när den laddar om sig så hamnar man överst, inte där på sidan man var när det var dags för uppdatering. Gudskelov, så har SvD behållt funktionen (som även DN har) att då man backar från en artikel hamna där på sidan man var när man gick in i artikeln. Det vill säga inget onödigt scrollande. Extra skönt för mig som inte har en scroll-funktion på mina kära PC.
På tal om PC kan jag ju även ämna att jag blir utsatt för påtryckningar från E i regnbågen att skaffa Mac. Varför frågar jag. Tydligen är det mycket bättre. De hänger sig inte sägs det. Det tror jag ungefär så mycket jag vill på men samtidigt vet jag ju att jag minst en gång dagligen lackar lite smått på denna Packard Bell som både hänger sig och gör som den själv tycker i andra frågor flera gånger per dag.
I-landsproblem finns det gott om.
Så ska jag flytta till Kista och plugga politik i höst eller?
Simsalabim.
Fenomen.
Jag tänkte idag ge er tre typiska franska/aixiska fenomen.
1. Lila träningsdräkt. Matchande - byxor och ziptröja.
2. På söndagar är allt stängt och inga bilar är ute. Endat söndagspromenerande familjer syns till.
3. Baguetter kostar 80 cent.
No kidding.
Ge dig hän.
1. Lila träningsdräkt. Matchande - byxor och ziptröja.
2. På söndagar är allt stängt och inga bilar är ute. Endat söndagspromenerande familjer syns till.
3. Baguetter kostar 80 cent.
No kidding.
Ge dig hän.
Märken.
Märken. Märken att bära med sig, för alltid och jämt.
Jag har ett ärr som är från den enda gången jag kan påminna mig att jag och min bror bråkat på allvar, jag har ett annat från busbråk med honom. Jag har ett som alltid varit där. Jag har min boomerang på tummen. Mitt djupa ärr på ett annat finger. Ärr som gör att jag minns. Det är inte de stunder jag själv kanske hade valt att minnas, de bilderna jag skulle tejpat fast i albumet men det är de stunderna som fastnat. Jag minns bråket med ett leende, det andra med. Jag förstår barndomens vilda stunder. Jag har ett minne med min halvbror och en boomerang. Jag minns olyckan och de som var där.
Jag har ett märke på låret som alltid påminner mig, ett på halsen som låter mig minnas. Just nu har jag ett sår på knät som låter mig veta att jag verkligen ramlade vid vattenfallet på Korsika.
Tatueringar är av samma slag, fast du väljer symboliken själv. Eller du väljer motivet själv, vad du vill att det ska stå för. Tio år senare kanske det står för vem du var då, inte vad det var för dig då.
Men du har det med dig, det är det som är du. På något sätt är din kropp det enda som bevisar att du finns. Om du blir styckmördad och bara din hand återfinns är det kanske boomerangen på tummen som gör att du identifieras. Eller dina tår som igenkänns som dina vid en identifikation.
Mina märken berättar en historia om mig. Vad berättar dina märken?
Jag har ett ärr som är från den enda gången jag kan påminna mig att jag och min bror bråkat på allvar, jag har ett annat från busbråk med honom. Jag har ett som alltid varit där. Jag har min boomerang på tummen. Mitt djupa ärr på ett annat finger. Ärr som gör att jag minns. Det är inte de stunder jag själv kanske hade valt att minnas, de bilderna jag skulle tejpat fast i albumet men det är de stunderna som fastnat. Jag minns bråket med ett leende, det andra med. Jag förstår barndomens vilda stunder. Jag har ett minne med min halvbror och en boomerang. Jag minns olyckan och de som var där.
Jag har ett märke på låret som alltid påminner mig, ett på halsen som låter mig minnas. Just nu har jag ett sår på knät som låter mig veta att jag verkligen ramlade vid vattenfallet på Korsika.
Tatueringar är av samma slag, fast du väljer symboliken själv. Eller du väljer motivet själv, vad du vill att det ska stå för. Tio år senare kanske det står för vem du var då, inte vad det var för dig då.
Men du har det med dig, det är det som är du. På något sätt är din kropp det enda som bevisar att du finns. Om du blir styckmördad och bara din hand återfinns är det kanske boomerangen på tummen som gör att du identifieras. Eller dina tår som igenkänns som dina vid en identifikation.
Mina märken berättar en historia om mig. Vad berättar dina märken?
Klimat och annan ångest.
Lättnad och beslutsångest. Så kan man väl sammanfatta denna dag. Eller hittills.
Tentan i fonetik avklarades nu på förmiddagen, banken är dum i huvudet och jag funderar allvarligt på att strunta i hela grejen och bara lägga ner. Inget CAF och glöm om jag någonsin sagt något positivt om bankväsendet i Frankrike (jag vet att jag har det, men dementerar starkt de uppgifterna nu). Casino bjöd på en shoppingrunda av frukt och grönt och två ypperligt goda och frasiga pain au chocolat (som för att fira tentaskrivningen och tycka synd om mig för banken är knäpp). En långsam omväg till promenad för att ta mig hem har åtföljts av 50 lästa sidor i det senaste litteraturalstret; Le Gone de Chaâba av Azouz Begag, gnocchi med frästa sockerärtor, parpika och torkadade korvbitar.
Så nu då? Pallra mig till gymmet och träna? Ut och springa? Något av det bör jag göra men har ingen lust med varken eller, eller ork. Skulle vilja sova om något. Får jag?
Jag ska skriva mer till litteraturklassen imorgon. Har grammtik till onsdag, lite ord att läsa till torsdag och extremt mycket grammatik att göra till fredag. En mini memoire till C&C-klassen ska göras och inget av det lockar om jag ska vara ärlig. Svensk sommar. Det vore trevligt.
Annars kan jag ge er två urdrag med länkar ur den globala klimatdebatten, detta om USA:s politik i frågan; "den polariserade debatten i Washington innebär att förslag som hänvisar till minskade koldioxidutsläpp omedelbart omnämns som farliga för ekonomin",, hur illa den än låter pratar de dock om ljusklimtar med (http://www.fores.se/miljo/ny-rapport-den-amerikanska-klimatpolitiken/). Kinaland verkar, ja, jag vet inte, men det är ju inte åt fel håll; "I den kommande 5-årsplanen som utarbetats av den kinesiska ledningen skruvas tillväxttakten medvetet ner för att råda bukt med miljöförstöringen som varit stor i landet de senaste åren." (http://www.caminomagasin.se/bloggar/ingemar-gustafsson/kina-minskar-tillvaxten-miljons-skull).
Go nuts!
För övrigt har jag kommit fram till att gymmet får vänta, M var inte pepp och bussarna går så illa vid den tiden passet är slut att jag inte vill vänta själv. Springa då kanske? (observera att jag hade en extremt rolig intonation där; ungefär som i - Fika nu då? som V ofta anammar).
Gladeligen.
Tentan i fonetik avklarades nu på förmiddagen, banken är dum i huvudet och jag funderar allvarligt på att strunta i hela grejen och bara lägga ner. Inget CAF och glöm om jag någonsin sagt något positivt om bankväsendet i Frankrike (jag vet att jag har det, men dementerar starkt de uppgifterna nu). Casino bjöd på en shoppingrunda av frukt och grönt och två ypperligt goda och frasiga pain au chocolat (som för att fira tentaskrivningen och tycka synd om mig för banken är knäpp). En långsam omväg till promenad för att ta mig hem har åtföljts av 50 lästa sidor i det senaste litteraturalstret; Le Gone de Chaâba av Azouz Begag, gnocchi med frästa sockerärtor, parpika och torkadade korvbitar.
Så nu då? Pallra mig till gymmet och träna? Ut och springa? Något av det bör jag göra men har ingen lust med varken eller, eller ork. Skulle vilja sova om något. Får jag?
Jag ska skriva mer till litteraturklassen imorgon. Har grammtik till onsdag, lite ord att läsa till torsdag och extremt mycket grammatik att göra till fredag. En mini memoire till C&C-klassen ska göras och inget av det lockar om jag ska vara ärlig. Svensk sommar. Det vore trevligt.
Annars kan jag ge er två urdrag med länkar ur den globala klimatdebatten, detta om USA:s politik i frågan; "den polariserade debatten i Washington innebär att förslag som hänvisar till minskade koldioxidutsläpp omedelbart omnämns som farliga för ekonomin",, hur illa den än låter pratar de dock om ljusklimtar med (http://www.fores.se/miljo/ny-rapport-den-amerikanska-klimatpolitiken/). Kinaland verkar, ja, jag vet inte, men det är ju inte åt fel håll; "I den kommande 5-årsplanen som utarbetats av den kinesiska ledningen skruvas tillväxttakten medvetet ner för att råda bukt med miljöförstöringen som varit stor i landet de senaste åren." (http://www.caminomagasin.se/bloggar/ingemar-gustafsson/kina-minskar-tillvaxten-miljons-skull).
Go nuts!
För övrigt har jag kommit fram till att gymmet får vänta, M var inte pepp och bussarna går så illa vid den tiden passet är slut att jag inte vill vänta själv. Springa då kanske? (observera att jag hade en extremt rolig intonation där; ungefär som i - Fika nu då? som V ofta anammar).
Gladeligen.
Orosmoln och klumpar.
Jag har en ohygglig klump magen. Jag vet inte var den kommer ifrån men jag är jätteorolig.
Jag känner mig maktlös här borta. Alla ni därhemma som jag älskar, tycker om och bryr mig om. Följer i ert liv, ni som delar mitt liv. Jag vet inte vad ni gör. Jag tror inte ni glömt bort mig, men jag vet inte vad ni känner. Jag vet inte om jag kommer få veta om något händer. Jag delar inte ert liv och ni delar inte mitt längre. Eller i alla fall inte på samma sätt.
Jag är här och alla ni är där. Det känns ovärt att inte kunna krama er. Att inte kunna ringa. Men det jobbigaste är att jag inte vet hur och när jag skulle få ett eventuellt tråkigt och allvarligt besked. På vilket sätt. Av vem. Med vilken fördröjning.
Jag är inte delaktig, jag finns kanske ute i periferin men jag är ju inte DÄR.
Har jag en klump i magen för att något hänt, för att jag drömde att något antagligen hänt (inte ens i drömmen fick jag klart besked) eller för att jag inbillar mig att jag inget kommer få reda på om något händer?
Klart jag har en vardag här, ni en vardag där och det är uppenbart att jag inte kan dela den lika aktivt. Något annat trodde jag aldrig, men jag pratar inte med er längre. Eller inte alla, men de flesta. Jag älskar i många avseenden min vardag här, men jag hatar min maktlöshet.
Jag ångrar inte att jag åkte, jag tror det var en av de bästa grejerna jag kunde göra, men jag vill inte vara orolig.
Vad är det som händer?
Jag känner mig maktlös här borta. Alla ni därhemma som jag älskar, tycker om och bryr mig om. Följer i ert liv, ni som delar mitt liv. Jag vet inte vad ni gör. Jag tror inte ni glömt bort mig, men jag vet inte vad ni känner. Jag vet inte om jag kommer få veta om något händer. Jag delar inte ert liv och ni delar inte mitt längre. Eller i alla fall inte på samma sätt.
Jag är här och alla ni är där. Det känns ovärt att inte kunna krama er. Att inte kunna ringa. Men det jobbigaste är att jag inte vet hur och när jag skulle få ett eventuellt tråkigt och allvarligt besked. På vilket sätt. Av vem. Med vilken fördröjning.
Jag är inte delaktig, jag finns kanske ute i periferin men jag är ju inte DÄR.
Har jag en klump i magen för att något hänt, för att jag drömde att något antagligen hänt (inte ens i drömmen fick jag klart besked) eller för att jag inbillar mig att jag inget kommer få reda på om något händer?
Klart jag har en vardag här, ni en vardag där och det är uppenbart att jag inte kan dela den lika aktivt. Något annat trodde jag aldrig, men jag pratar inte med er längre. Eller inte alla, men de flesta. Jag älskar i många avseenden min vardag här, men jag hatar min maktlöshet.
Jag ångrar inte att jag åkte, jag tror det var en av de bästa grejerna jag kunde göra, men jag vill inte vara orolig.
Vad är det som händer?
Velara könssjukdomar.
Men vad mätt jag är! Smakade på litchisorbén, sött och ja, okej.
Det händer verkligen inte mycket att förtälja just. Nu dock är velarerna på ett vettigt sätt uppsatta på en tråd att komma ihåg. R konstaterade att velar låter som en könssjukdom (det är den bakre, mjuka delen av gommen). V höll med och vi kom fram till att velarerna /k/ och /g/ intitierar både klamydia och gonorré. Även velaren /R/ finns med gonorré. Hur ng-ljudet ska in under kategorin är fortfarande lite oklart.
Att /p/ och /b/ är bilabialer är ju självklart enligt V; BilaBPialeP. Fråga inte mig om den kopplingen. Halva o:n och hela o:n, o:n med streck igenom och o och e ihopsatt med olika regler för öppna och slutna stavelser, slutvokaler, innan /R/ och inanna /z/. Ja. Intressant? Inte för er, inte för mig men för Olle och Per (författaren till boken och föreläsaren).
Dagen bjuder på storm och smårregn. Höstkänsla.
För att lätta upp stämningen blir det i alla fall gemensam middag ikväll med kollektivet, en från klassen och eventuellt en fransman R hittade igår.
Har ni hört om Velma Hart? http://www.youtube.com/watch?v=BnMMo8lVG5M
Ät små portioner.
Det händer verkligen inte mycket att förtälja just. Nu dock är velarerna på ett vettigt sätt uppsatta på en tråd att komma ihåg. R konstaterade att velar låter som en könssjukdom (det är den bakre, mjuka delen av gommen). V höll med och vi kom fram till att velarerna /k/ och /g/ intitierar både klamydia och gonorré. Även velaren /R/ finns med gonorré. Hur ng-ljudet ska in under kategorin är fortfarande lite oklart.
Att /p/ och /b/ är bilabialer är ju självklart enligt V; BilaBPialeP. Fråga inte mig om den kopplingen. Halva o:n och hela o:n, o:n med streck igenom och o och e ihopsatt med olika regler för öppna och slutna stavelser, slutvokaler, innan /R/ och inanna /z/. Ja. Intressant? Inte för er, inte för mig men för Olle och Per (författaren till boken och föreläsaren).
Dagen bjuder på storm och smårregn. Höstkänsla.
För att lätta upp stämningen blir det i alla fall gemensam middag ikväll med kollektivet, en från klassen och eventuellt en fransman R hittade igår.
Har ni hört om Velma Hart? http://www.youtube.com/watch?v=BnMMo8lVG5M
Ät små portioner.
